Till sist laddar vi för sommaren vi nu tagit med hem till Sverige!

Resans sista dag började tidigt. I synnerhet för Malmqvistarna som oroade sig för det mesta och idag för att missa båten till Sverige. Claes oroade sig nog visserligen mest för att inte hinna plocka upp det förbeställda hos Calles i Rostock. När vi i vår familj gick för att inta frukost halv sex var den Småländska bilen redan borta från parkeringen. Nu klarade vi oss från större tillbud och köerna var lagom hanterbara så båda bilarna rullade med god marginal in i Rostock vid lunchtid.

Eller lunchtid - här fanns ingen tid för något sådant, här skulle bilarna fyllas till sista millimeter. De förbeställda varorna packades snabbt in och vi ägnade oss sedan åt att botanisera i hyllorna för att riktigt tömma reskassan på de sista slantarna. I denna typ av butik framträder dessutom en Claes man inte hittar någon annanstans. Denne smålänning småspringer bland hyllorna med stirrig blick och med ett mantra. "-Vi måste handla mer!" Till och med hans egen fru verkar lite orolig över hans beteende.

Vi körde sedan lagom fattiga på Stena Skåne, som skulle skeppa oss den sista biten till Sveriges gräns. Lite mat, sömn och kortspel ägnade vi oss åt dessa sex timmar. Eller sömn och sömn - för oss i Carlsson-Stenum-familjen så blev det inte så mycket av den varan. Vi hade nämligen hytten rakt ovanför en bil på översta bildäck, vars förare inte kopplat bort billarmet när han lämnade bilen. Så var femtonde minut gick larmet på denna Volvo XC60 - ja, just det - Smålandsbilen!

Vi sade sedan hejdå innan vi körde av båten och alla nådde sina hem strax efter midnatt - riktigt trötta!

Två tunga fordon fyllda med växter i dess ädlaste form.

Har någon ringt ambulansen…..??

Så lämnar vi de vackra bergstopparna för resa norr ut, mot Kassel-Rostock-Trelleborg-Eksjö. Med blandade känslor närmar sig den här resan sitt slut! Den blandade känslan övergår snart till en mer orolig känsla än en bra känsla, detta beroende på att vi redan efter någon mil tappar bort oss i vägbeskrivningen. Regeringsbilen kör INTE efter vägbeskrivningen!! Vi kan konstatera att vi drar för mycket öster ut mot vad vi borde. Det visar sig att själva regeringen i regeringsbilen passade på att somna tämligen omgående efter start och då tyckte chauffören "varför köra vägnummer A7 när vi kan köra A8?" Chauffören skyller sedan allt på GPS:n som av någon anledning ville att vi skulle åka 13 mil längre?!

Vi kom fram välbehållna till Kassel i alla fall och ordnade in oss på hotellet för natten. Magen behövde som vanligt mat (skulle egentligen inte behövas med tanke på intaget i Sölden!!) så vi letade upp lämplig restaurang på behörigt gångavstånd. Som ni kan se i tidigare inlägg så var det ungefär så det gick till även vid detta besök!! Vi kommer 10 personer och vill gärna sitta tillsammans! Servitrisen nämner att hon kanske kan fixa platser till oss (det är ganska fullt utomhus) och Claes, blyg som han är, säger att "det blir jättebra om de kan flytta på sig!" Servitrisen frågar de fyra gästerna som motvilligt reser sig och flyttar till ett mindre bor så vi kan få det större. Sen började böket med vem som ska sitta vart och "guuuu va varmt dä ääää!" osv. Det visade sig att menyn inte passade så många av barnen men vi kunde tillslut beställa. Efter att ha väntat i vad som av barnen kallades en eeeeevighet kom maten tillslut. Under väntan kan nämnas att flera barn fick stickor i armar och rumpor av de flisiga borden och bänkarna. Lilja-Lee förde mer oväsen än hon brukar, men det var ju inte så konstigt då föräldrarna glömt hennes mat på hotellet!! Tillbaka till maten. De hade slut på tomatsås visade det sig och hade då tagit sig friheten att servera halvtorra Penne med Ketchup till Tea. Det gick inte hem! Vi skickade tillbaka den tallriken till köket och bad om en tom tallrik så vi kunde dela de andra rätterna. Det var svårt att förstå tydligen, vi fick till sist promenera ut i köket och hämta oss en tallrik. Själv är bäste dräng!! Jag kan lugna er med att alla blev mätta till slut!
Som pricken över i:et passade Moa på att, för tredje gången, krascha på sitt redan trasiga knä, blodet forsade, mistluren ljöd och tårarna rann! Hon kom dock av sig när vi mitt i gråten hörde syrener tjuta och jag helt opedagogiskt utbrister "vad snabba dom var, vi behövde ju inte ens ringa!" Moa gillar inte doktorer något särskilt och för ett ögonblick trodde hon att de skulle hämta henne.

Hopp i säng, imorgon bär det av mot Eksjö!

Jill

Drömgäster - NOT!

Att resa med Smålänningar har ju både sina fördelar och nackdelar. Vi fick ganska omgående på resan veta alla restaurangbesök vår familj sett fram emot i Italien inte skulle bli av. Här skulle inhandlas egenhändigt och maten skulle vi laga själva! Nu ska sägas att den lösningen blev riktigt bra – god mat och bättre ekonomi OCH nöjda barn!

Att gå på restaurang med sex barn är nämligen inte så romantiskt och skimrande som ett sådant besök bör vara och som är lite av det man betalar för.  Jag ska här snabbt försöka sammanfatta hur ett ”medelbesök” på en restaurang med storfamiljen ser ut.  Vi var ju faktiskt ute några gånger.

När väl restaurangen valts ut – som är en historia för sig, bryter barn Ett ihop. Hit ville verkligen inte han/hon gå! ”-Den på andra sidan gatan såg mycket mysigare ut!” Att det bara var en glassbar spelar ingen roll. Medan övertalningen av barn Ett börjar, för att få denne över tröskeln, har barn Två redan passerat alla restaurangens matbord såväl som kök, för Tvåan glömde ju kissa innan vi gick ut och kan nu inte hålla sig en sekund längre!

Vi som nu är halvvägs inne försöker i mun på varandra be hovmästaren om ett bord för tio personer varav en bambina. Han ser sig villrådigt omkring men vevar sedan med armarna och ett gäng underhuggare börjar möblera om för att ge plats åt oss alla. När det är dags att sätta sig bryter kalabaliken lös ordentligt bland såväl ny-kissade barn som de som kommer behöva gå mitt i maten. Vem ska sitta var och bredvid vem!?! De vuxna – minst lika högljudda som de små, försöker med ”att det spelar väl inte så himla stor roll”. Det är det ingen som hör utan en variant av Hela havet stormar bryter ut och efter tio minuter har alla utom en, en stol. Den Tionde har en stol men inte där den enligt den Tionde borde stå. Man gör då helt sonika en plats och trycker in stolen där för att äntligen kunna bläddra i menyn.

Menyn ska av någon anledning alltid läsas av barnen först – trots att de inte förstår ett ord. När de vuxna nås av listan på maträtter börjar diplomati på hög nivå. Nu gäller det för de vuxna att få barnen att förstå att det faktiskt finns en rätt bland de hundra som de borde kunna äta. När beställningen väl är gjord och vi alla fått in något att dricka brukar ett lugn infinna sig. I fem minuter – sedan börjar myrorna krypa i brallorna på de under 150. ”-Kan vi få gå runt och titta lite tills maten kommer?” eller ”-Vi går ut på torget och leker lite – säger ni till när maten står på bordet?” Här gör man som förälder bäst i (för de andra gästernas skull) att helt enkelt släppa ut barnen från restaurangen en stund.

När maten dukats fram på borden börjar byteshandeln! Åtminstone två har ju fått något som ”absolut inte går att äta”. Mat delas och skickas runt bordet.  När man som vuxen till slut sätter första gaffeln i munnen är första barnet klart. Eller klart och klart – det är mätt hävdar det! Barnen tvingas mot sin vilja att sitta kvar tills alla andra barn ätit upp – sedan släpps de ut på närliggande torg igen. Nu infinner sig den bästa stunden under middagen och även om maten hunnit bli halvkall kan man nu både tugga och prata någorlunda lugnt.

När barnen lämnat torget och istället springer in och ut genom restaurangen i spridda skurar vet man att det är dags att betala och tacka för sig. Den minsta deltagaren av storfamiljen som hittills mest charmat både personal och andra gäster lämnar nu sitt visitkort. På golvet runt hennes stol ligger tre servetter förvandlade till konfetti och sådär 200 smådelar av grissinis – flera redan nertrampade i mattan av äldre syskon. Att hela personalstyrkan står i dörren och ler när vi går beror inte på den generösa dricksen vi lämnade…

Ni kan alltså ana att det verkligen blev semester och mer njutningsfulla måltider då vi nådde resans sista längre stopp – Sölden och hotell Liebe Sonne. Här hade vi bokat fullpension och köket var förstklassigt. Vi vuxna fick sjurätters-middagar på kvällarna och barnen åt hur de ville från den barnanpassade buffén. Till barnen var det dukat på ena änden av bordet så inga möjligheter till diskussion där.  När barnen var färdigätna försvann de ut i allmänna utrymmen eller till rummen – frid och fröjd alltså! Utom möjligen för midjemåttet.

Beach Sweden 2014 - here we come! 

/Helén

Å så bar det av upp idag igen.

Sista dagen i Sölden och solen skiner. När vi går upp är det så kallt att det ryker ur munnen men i solen på balkongen är det bikiniläge. Nu var det dock toppstugan som gällde eller i alla fall mittstationen. Vi slog oss ihop med Stenum-Carlsson som hade tänkt ta bussen till liften, 1 km är det säker, jättejobbigt!!! Nu kom ju ingen buss så de blev en promenad. Det gick lättare uppför rulltrappan utan cyklar och vi tog oss igenom spärren smidigt. Alltså familjen Malmqvist klarade det smidigt. Sen tyckte Håkan det var en bra ide att köra vagnen igenom spärren. Det var en sån med tre pinnar som snurrar ett snäpp i taget när man går igenom, ni vet!? Det gick inget vidare!! Håkan försökte trycka på när det tog emot men Helen uppmärksammade att Lilja-Lee's ben var på fel sida spärren. När väl benet var på rätt sida satt vagnen fast med en pinne mellan suffletten och handtaget, hängandes några decimeter över marken med Lilja i. Jag la mig lite försiktigt i och tyckete de kunde lyfta ur det stackars barnet åtminstone, inte för att hon såg ut att lida, allt som hände var ju bakom henne och vagnen gungade ju lite karusellaktigt sådär! Helen lyfte ur henne och Claes kom till undsättning för att hjälpa Håkan tråckla ut vagnen, det blev inte bättre!! Vagnen satt där den satt! Återigen kom liftskötaren till undsättning och fick spärren att röra sig och vagnen att lossna.

Denna gång bytte alla utom Helen och Lija-Lee till den större gondolen och for ända upp på toppen, det var en vacker med otäck (enligt mig) upplevelse! Väl uppe var det ganska mycket snö och riktigt kallt.

Har förresten glömt berätta att vi även på det här hotellet har vi skaffat oss ovänner. Det finns en dam med badmössa som stundom befinner sig vid poolen på översta våningen. Denna dam går nu mer under namnet Häxan Surtant. Hon städar undan cyklop och simglasögon och trätte upprört på Elton när han gjorde något hon ansåg fel. När Elle simmade för nära fick hon sig en knuff av den argsinta damen.

Vill också tillägga att min medicinpåse som vid något tillfälle blivit hånad kommit väl till pass även på denna semester! Jag sa ju att jag inte skulle låna ut men jag kan ju inte neka en feberglansig Lilja lite flytande Ipren. Och imorgon behövde det nog lånas lite flytande Alvedon också till resan. Själva har vi använt Ipren till Tea som har haft lite feber och ont i halsen, allergimedicin till Claes när han fick sina berömda nysattacker (han tål helt enkelt inte vinter), Xylocain och mängder med plåster till Moas knän som hon lyckades slå upp i dag igen och lite Atarax till natten när eksemen blev för jobbiga för Moa. Men annars har alla mått bra!

I morgon börjar hemresan på allvar!

Jill

Dryga 3000 meter över havet

Gaislachkoglbahn

Även idag testade Lilja-Lee med mor solmöjligheterna på mittstationen

Sitter här och diggar umpabumpa-orkestern som spelade på terrassen.

Vilka upplevelser!

Som ni sett har vi kastats från 28 grader till 6 grader och det är häftigt! Ena dagen sand andra dagen snö! Vi njuter av lyx denna sista etapp av semestern, all inclusive och skööööna sängar i svala rum. Med Ötztal Premium Card får vi mycket upplevelser på köpet. Vi får cyklar för en dag, inträde till flera bad och en himla massa åkande i de sommar-öppna liftarna. Redan igår tog vi en sväng upp på toppen, ja vissa av oss! Claes, Max o Moa fortsatte hela vägen upp medans jag och Tea stannade vid mittstationen. Jag tyckte det var onödigt att åka rakt in i molnen och alldeles för högt över bergen, och de som åkte upp kom vändande ner igen.

Idag visade Max sin allra ledsnaste sida, han ville så gäääärna hyra en mountainbike och cykla lite på! Vi bestämde att det skulle göras på eftermiddagen efter att vi varit i det lilla badhuset på andra sidan gatan. Håkan konstaterade att det var lite besvärligt att cykla med Lilja-Lee i bärselen så Helen, Elle och den febriga, förskylda Lilja-Lee fick stå över. Vi övningsbromsade en del på vägen bort till liften, Moa har ju knappt aldrig cyklat utan bakåtbroms, för att förbereda oss på vad som komma skulle! Ni som känner mig förstår att det här bar mig emot!! Hade jag inte själv varit så sugen på detta äventyr hade jag tvärvägrat att låta de små ge sig upp i bergen. 

Efter att två av tre barn ramlat med cykeln redan på väg upp i rulltrappan till liften, kände jag mig mycket lugnare!! Vi tryckte in oss i två gondoler och for uppåt. Väl upp ser Tea och jag, som befinner oss efter de andra, hur Moa ramlar ur gondolen med cykeln på tvären. Liftskötaren kom till undsättning och lyfte ut det som behövde lyftas ut. Tea och jag kom ur utan bekymmer men då stod ju Claes på pass och hjälpte till. 

Sen började nedstigningen!! Fantastisk utsikt, kallt men vackert! Max kom snart på att han hade lite långt fram till bromsarna (han var mkt envis vid uthyrningen och skulle inte ha den lite mindre röda utan den coolare blåa som var snäppet större!) det fick han ångra! Bromsarna var det man använde mest nämligen! Testa att bromsa med fingertopparna i kraftigt nedförslut med rullgrus så förstår ni problemet! Efter mycket längre tid en vad vi trott innan, kom vi till sist ner välbehållna! Alla var stelfrusna om fingrarna och Claes var stelfrusen i hela kroppen, så går det när man klär sig för dåligt! Vi var dock överens om att vi måste göra detta igen! Några år äldre tvillingar och lite mer vantar sen tar vi alla liftarna och alla lederna. 

Tillbaka på hotellet blev det varm choklad och sen plums i poolen och in i bastun. 

De andra cyklisterna Håkan och Elton stack ganska snabbt ifrån oss och körde flera leder än oss. De försökte busåka en gratisgång i redan åkt lift, men det gick inte, de blev utvisade! Man får bara åka en gång per dag per lift. Istället gav de sig upp i en lift där de varnades för att åka, personalen tyckte att Elton var väl ung för den backen. Det örat lyssnade inte äventyrslystne Håkan på utan de for upp! Han ångrade sig ett par gånger förstår vi, även om han är av det lågmälda slaget. Kommentarer som "Elton låste bakbromsen men cykeln åkte framåt ändå",  "vi fick gå i de brantaste partierna" och "vi fick vända flera gånger och jag började fundera på om vi skulle hinna ner innan det blev mörkt" tydde på 

att även denna äventyrare har liiite nerver i alla fall!

Nu är det snart dags för kvällens femrättersmeny, räkna med att vi är något tyngre när vi kommer hem!! Kan ju avhjälpa det i morgon kanske om vi tar cykeln upp för berget och gondolen ner?!

Jill

Let´s ride

Se upp i backen - småländska attacken!

Lite feber stoppade inte Lilja-Lee från en Gondoltur

Vad är väl cyklar mot Tyrolerstube, sol och choklad med vispgrädde?

Lite annorlunda solstolar där på toppen

Sölden från ovan

Trollstigen - en sån barnlek

Så var det dags att lämna Italien och ta oss an Österrike. En resa på 65 mil som inte går att likna vid något annat. Bara det att ena timman stå utanför bilen och flämta av värme då termometern visar 28 grader, för att en stund senare stå utanför samma bil och flämta hänförda av utsikten och kasta snöboll.

Dagen började så långt väster ut i Italien man kan komma och vi följde medelhavskustens glittrande vatten tills dess det var dags att vända nosen mer norr ut. Förbi Gardasjön och in i Italienska Tyrolen bar det. I Bolzano stannade vi för att äta sen lunch och skulle då göra ett vägval. Båda vägarna skulle ta ungefär lika lång tid att köra men den över Brennerpasset innebar motorväg men var dryga tio mil längre. Vi i regeringsbilen gillar att se saker men Claes ville ha mer på fötterna och tog kartboken och frågade en annan av gästerna på matstället. "-Impossible!!!" utbrast hon när Claes visade den kortare vägen. Vi kunde också läsa oss till att den periodvis inte var öppen, men det förutsatte vi gällde vintertid och vi fick också veta att den inte var öppen nattetid mellan 20.00-07.00, men tills dess borde vi ju ha passerat.

Beslutet togs - ingen mer motorväg idag och vi drog iväg. Ganska snart fick vår gps fnatt - den var helt bortkollrad och visade att vi körde både i floder och genom byggnader. Visade den för en gångs skull att vi körde på en väg så inte var det den vi hade under däcken. Sträckan vi tog oss fram går inte att beskriva med ord egentligen men vi kan säga som så att hade vi inte hållit oss på vägen hade vi aldrig mer hållit i något, vi trodde flera gånger, att högre upp än så här han vi inte komma - men vägen fortsatte uppåt. I många kurvor kunde vi näst intill läsa vår egen bakre regskylt. När trädgränsen för längesedan passerats försvann utsikten då vi helt plötsligt befann oss i ett moln. Vi såg max två meter framför oss och rullade sakta fram i 10km/h. På andra sidan molnet passerade vi gränsen och kom in i Österrike där vi välkomnades av alpkor med klockor runt nacken. Efter en vindlande färd ner nådde vi till slut Sölden - i receptionen fick vi varsin Marillensnaps och hela kroppen kände att vi var framme.

Prost /Helén

Berg- och dalbana

Smålänningarna verkar glada för att  de fick komma ur bilen en minut

Mindre pålitliga passagerare fick sitta kvar

Alla barnen ville känna på första snön vi passerade - mer skulle det bli!

Moln, snö och en liten väg

-Kan ni se Malmqvistarnas bil?

Å så bar det utför

Muu

Man ska inte gå över bron efter vatten!

Sista dagen vid Medelhavet skulle också spenderas vid havet hade vi bestämt. Det skulle dock bli omständligare än vad vi trott. Vi gick upp tidigare än vanligt och solen strålade. Vi hade fått tips om en liten strand någon vik bort, i den lilla orten Latte. Där skulle finnas ett litet hotell som tog emot gäster som bara ville vara där och bada på deras privata strand och i deras pool. De hade solsängar och parasoll och det tyckte vi passade perfekt. Man fick dock betala för att parkera - men det tyckte vi var fullt acceptabelt.

Vi hade noggrant programmerat gps'n så vi körde dit utan omvägar, men en halvtimma tog det. Väl framme stod en skylt som berättade att man löste sin p-biljett i hotellreceptionen. På vägen dit såg vi lite misstänkta skyltar och tog det säkra för det osäkra och började med att ställa lite frågor till kvinnan i receptionen. Det visade sig att de tog inte alls bara betalt för parkering, vilken kostade 5€ per timma. Nä - man var också tvungen att betala för solsäng, parasoll och bad i poolen - allt var för sig och per person. Efter ett snabbt överslag förstod vi att även om vi snålade och inte tog solsängar till de sex barnen utan såg till att de befann sig i någon form av vatten hela tiden, så skulle vi hamna på en kostnad av 1600sek för en dags badande. Det fick bli stranden i Ventimiglia istället - den hade dugt ett par dagar tidigare, den fick duga idag också.

Väl tillbaka i Ventimiglia tog det totalstopp. Det var marknad längs hela strandpromenaden och halva stadens gator var avstängda, det samma gällde dess parkeringsplatser! Bara att fortsätta till nästa stad - Bordighera och den strand som egentligen låg närmast vårt boende. Här fanns fina solsängar och parasoll för oss som önskade - till fullt överkomligt pris dessutom. Vågorna var lite förrädiska men roliga att leka i. Två timmar sena fick vi i alla fall äntligen vår sista dag vid havet!

Plask, plask! /Helén

Naturligt badskum för stor som liten

Claes lär Max att surfa...

det gick sådär.

Det var flera som fick sig en salt kyss...

Fel väg men mer motion!

Vi hade bestämt att vi skulle till ett vattenfall som låg en bit längre upp i berget. Det var bil en bit och sedan fötterna som gällde! Vi hade fått reda på att det var stig, så Helen stannade hemma, det kan finnas djur på stigar nämligen!

Vi parkerade på något som såg rätt ut, det stod lite klätter-äventyrs-bilar där och det bådade gott. Håkan tycker det verkade bra att gå åt höger, så det gjorde vi! En slingrande väg, inte stig som tog oss uppåt. Vi stannade med jämna mellanrum och lyssnade efter vatten men hörde inget, så efter en stund vände vi neråt igen. Moa passade på att halka i rullgruset och fick ett par rejäla "sommarknän", aj, aj, aj!! Mamman med den stora apotekspåsen kunde då hala fram lite xylocain och strapatsen fortsatte. Väl nere vid parkeringen igen hade klätter-äventyrarna återkommit och vi frågade om vägen. Det visade sig att vi skulle gå in i någons trädgård, typ, och hitta en stig där bakom. Och visst nu hittade vi! Det uppstod lite dividerande angående en skylt med en hund på som stod på stigen, vi har ju två hundrädda killar i sällskapet. Jag försökte vara pedagog och drog en vit lögn att det noga bara var en varning-för-hunden-skylt, sådana som vi har hemma för att inte tjuvar ska gå in. Men Håkan tyckte det var bättre att säga att den varnade för lösa hundar. Då blev de mycket tryggare!!!

Efter lite övertalning kom vi dock iväg och letade oss upp en bit längs med vattnet. När vi stod lite sådär mitt i fallet på en sten konstaterade vi att det inte såg så badvänligt ut. Vattnet var jätteklart och fint men i varje liten fåra där bad var möjligt satt det miljoners med grodyngel eller blodiglar eller vad det var, inget mysigt!

Väl hemma förklarade hon som vi använder i stället för Google att skylten förstås var en som förbudsskylt mot hundar. Och vid närmare eftertanke har hon nog rätt! Just den här skylten fanns dock inte med när jag gick på körskolan.

Jill

Grön pizza har väl ingen dött av?

En av kvällarna skulle den närmaste trakten undersökas närmare och nu kommer ni bli förvånade - vi fick med Smålänningarna ut och äta på restaurang! Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Vi började med att ge oss av inåt, uppåt landet. Vi passerade medeltidsbyn Rocetta och sedan började en bergsbestigning med fordonen vi tidigare inte varit med om - om vi bortser från de två hundra meter vi har rakt upp till vårt hus. Målet var vingården Terre Bianche. Här skulle shoppas det fina Liguriska vinet som till huvudsak består av Rossesse-druvan och det i mängder. När vi till slut nådde toppen och vingården möttes vi av en stor grind - det var stängt! Nej - någon måtta får det vara! På en skylt hittade vi ett telefonnummer och i andra änden svarade självaste ägaren. Men som om det hjälpte! Allt vin var slut! De hade sålt slut på alltihop och skulle få nytt att sälja först efter nästa skörd. Snopna vände vi om ner mot Dolceaqcua där kvällens middag skulle intagas.

Vi hade fått veta att en av pizzeriorna i staden hade fått utmärkelsen "Italiens bästa pizza" för en av sina bakverk och det kunde vi ju inte missa. Claes och Håkan slog på stort och beställde vinnaren - restaurangens dyraste pizza. Medan vi andra smaskade och åt våra pizzor med god aptit satt de båda herrarna och rynkade på näsan - de hade inte föreställt sig en grön pizza...

Bon apetit! /Helén

Rocetta

Terre Bianche

Fin utsikt hade de från vingården i alla fall

På väg mot middag i Dolceacqua

Dolceacqua

Inte så mycket acqua när vi var där

Inte lätt att hitta rätt i menyn när den lilla
envisas med att hon ska läsa själv!

-Ät nu era gröna pizzor!

Bensinmack nära sprängning!

Idag var dagen vi skulle uppleva Monaco, detta fantastiska lilla furstendöme! Vår resa började lite sent, då ovädret försenades oss något plus det faktum att vi inte hade några frukostfrallor. Claes har ju ett annat drag också som jag tror är direkt nedärvt från hans mamma, det ska med matsäck vart vi än ska! Han brukar säga att det är en onödig utgift att äta på restaurang i tid och otid, "barnen äter ju ändå aldrig upp". Han har rätt förstås och matsäck packas och pengar sparas!

Äntligen iväg!! Det hade blivit dags att tanka och vi är ju hänvisade till speciella mackar där Claes bensinkort fungerar. Håkan stannade på, enligt hans tycke, en lämplig mack och Claes fick förklara skillnaden på röd/blå och gul mack! Vi körde således vidare och hittade rätt mack efter någon mil. Denna station var obemannad och det KAN innebära problem! Claes var först ut med Statoilkortet och lyckas hitta vart det ska in. Han ropar snart till sig Helen för att få en liten förklaring på hur man gör. Strax bakom dyker en italienare upp, döm om vår förvåning och skräck, när han har en cigg i munnen - TÄND!!! Claes vid kortautomaten börjar svettas och jag i bilen funderar över om jag ska ta barnen och fly! Jag vet inte vad jag är mest orolig över, att vi ska sprängas eller att Claes på sitt icke konflikträdda sätt ska tuckta upp nämnda italienare! Nonchalant fimpar sen rökaren cigarretten på marken och macken sprängs inte och inget handgemäng uppstår, vi kan andas ut! Däremot hjälper han Claes med vilken diesel han ska välja. Man kan alltså vara vänlig trots att man har en dödslängtan. Sen kommer nästa chock!! Automaten äter upp Claes kort, det kommer inte tillbaka! Claes resonera som så att "det kommer nog när jag tankat klart". Under tiden försöker en frustrerad Helen få in sitt VISA-kort, för att påbörja tankning av regeringsbilen, utan framgång. "Vänta till jag är färdig", hojtar Claes! "Mitt kort sitter ju kvar!" Efter avslutad tankning återgår Claes till att försöka få tillbaka sitt kort! Om han svettades intill den rökande italienaren är det inget emot vad han gör nu när kortet inte kommer tillbaka! Helen kommer till undsättning och börjar trycka på alla knappar! "Här står det HELP, jag trycker på den" säger hon och trycker upprepade gånger på knappen, inget händer!! HUR GÖR VI NU!!! Claes börjar, ganska uppstressad nu, leta i sin plånbok, jag vet inte efter vad! Men då dyker plötsligt kortet upp! Det ligger i plånboken! Här kan vi alltså se hur en stressad hjärna (stressad över att bli sprängd på en bensinmack) reagerar, den stänger av! Claes måste lagt tillbaka kortet precis som vanligt, dock på ny plats och totalt glömt bort det!

Efter detta kom vi tillslut iväg till slutdestinationen, Monaco! Återigen en vacker väg! När vi närmade oss blev det trafikkaos!! Det var bilar överallt och köer hela tiden! Vi tog oss ner till staden och insåg snabbt att vi inte kom in i något parkeringshus pga vår höjd och några övriga parkeringsplatser stod inte att finna. Vi fick helt fräckt köra ut på bryggan och kolla in båtarna. Helen hade klätt sig enligt etikettboken, i höga klackar och med kortkort kjol, det hjälpte inte, hon fick inte gå ombord ändå! Elle deklarerade dock att hon skulle skaffa sig en Katamaran och bosätta sig på den i hamnen. Men hon skulle bara ha den där på nätterna, det blev billigare då trodde hon! Sen funderade hon på vilket språk hon skulle läsa i 5:an för att kunna flytta hit och kom på att franska nog skulle funka bäst!
Efter bryggbesöket skulle vi tråckla oss ut ur stan igen. Barnen var akut kissnödiga och blodsockernivån långt under vad som är lämpligt, svältgräns närmade sig! Och när det var som tjockast kom ambulansen!! Håkan var mycket nära att mosa en liten Fiat i sina försök att krypa undan för utryckningsfordonet! På väg ut lyckades vi se värstingcasinot och superschyssthotellet med monsterbilarna utanför!

Allt som allt en något trång men lyckad resa!! Vi kom bara bort ifrån varandra två gånger på hela dagen!

Kan tillägga att vi påväg tillbaka stannade på en strand och åt vår matsäck. Även denna gång lyckades vi trycka ner oss invid ett pensionerat par som nog gärna hade önskat att de slapp oss!!

Jill

(Helén lägger till: Jag trodde verkligen in i det sista att vi skulle parkera någonstans och gå runt och fotografera i Monaco - och tog inte några bilder från bilrutan, men fick se mig snuvad. Inte ens då vi körde ut på själva huvudbryggan förevigade jag en lite båt. Följebilen krävde nämligen med mycket barsk stämma efter lite trafikbekymmer att "nu hoppas jag v e r k l i g e n att vi är på väg ut ur den här stan!" då jag lite vänligt frågade om vi skulle försöka ställa oss uppe vid Casinot istället. Månne hade incidenten inte riktigt släppt greppet om de bakomvarande ännu... En lite bild blev det dock då vi picknickar på stranden i Menton.)

Ni kan själva ana paret vi klämt in mellan Malmqvistarna och stenblocken

Tjuvar i huset och ett lik i poolen!

Ni som känner mig vet att detta inläggs rubrik mycket väl skulle kunna vara hämtad ur en av mina nattliga drömmar - men dessvärre inte denna gång! Vi börjar från början.

Efter en underbart skön sommarkväll följer en tid för nattning av familjernas alla deltagare. Huset saknar airconditioner och som klimatet bjuder fälls fönsterluckor för alla fönster och dörrar då solen är uppe och under natten öppnas de samma och myggnäten dras för. Då panisk skräck råder för kryp av allehanda slag hos flera av denna resas resenärer så är det där med fönsteröppning inget alternativ. Det är med andra ord ganska klibbigt både här och där och insomnandet inte helt lätt varken för ett- eller fyrtioåringen. Denna natt var värre än vanligt.

Redan efter någon timma började ettåringen som sover på övervåningen yra och visa överhettningstendenser. Kalla handdukar och dryck av olika slag hämtades av ansvariga föräldrar. Det hjälper inte mycket och en kupp planerades. Alla nätter hittills har Ernst, förlåt Claes - haft ensamrätt på husets enda fläkt. Nu skulle den dock helt fräckt byta våning. En halvnaken tjuv smög sakta ner för trapporna och hade lite dåligt samvete när denne såg att Claes för natten tvingades sova med ett barn tätt intill i en 90-säng. Nöden har ingen lag och fläkten rycktes ur sin kontakt och fick fötter. De i rummet på övre plan somnade sedan gott då temperaturen i rummet, med fläktens hjälp, sjunkit från 36 till 28 grader.

Ett par timmar går - sedan brakar helvetet lös. Ni som stått bredvid när JAS 39 Gripen startar eller vid en Formell 1-raka, förstår ljudvolymen jag pratar om. Åskvädret from hell stormar in bland bergen. Knallarna mellan dessa massiv är obeskrivbara och huset rister. Jag är faktiskt inte så rädd för att blixten ska slå ner i huset men att regnet ska få marken som huset står på att ge efter, är jag helt säker på och jag ägnar några minuter åt att fundera på vilken fallhöjd vi har framför oss.

När vi väl vågar oss ut på morgonen (från huset som faktiskt står kvar) gör vi en makaber upptäckt. Ett liv har gått till spillo under natten. Ett lik ligger och flyter i poolen!

Arrivederci /Helén

Nattens offer

Tävlandet fortsätter och fler osämja med grannar uppstår

Kuststaden rakt söder om oss är Ventimiglia. Dit bestämde vi oss att söka oss den andra dagen här, med bilarna fyllda med strandprylar. Hela stadens kustremsa är strand, lite stenig och inte så långgrund men färgen på havet är härlig. Det var ganska glest mellan badgästerna men tro inte för en sekund att vi (läs: INTE jag och Jill) kunde låta bli att störa närmaste granne för det. De rastlösa bestämde sig nämligen för att kasta sten - Tävla! - och se hur många träffar de kunde få på stora stenblock som bildade en vågbrytare en bit från vårt "läger". De stod dock inte så långt från grannkvinnans revir och stenar rök hej vilt runt de kastande. Vissa stenar krossades dessutom då de prickade närliggande stenblock och rikoschett'erar åt alla håll.

Så småningom fick kvinnan sällskap av ytterligare en dam och nu förstod vi tydligt vad hon tyckte om lekarna i hennes närhet. Hon reste sig och gestikulerade vilt när hon beskrev trakasserierna hon utsatts för. Den nyanlända skakade medlidsamt på huvudet och tittade häpet på när kvinnan satte pekfingret mot sin egen tinning. Vi tillkallade oss de rastlösa och förklarade att vi snart inte skulle vara välkomna i det här landet om inte bättre hänsyn togs!

Håkan försökte ta på sig Bror Duktig-rollen idag och förmanade oss alla att smörja oss med hög solskyddsfaktor "för man känner inte hur varmt det är!" Hm... jo vi tror nog att vi känner hur varmt det är - dessutom så smörjer vi oss inte för värmens skull. Max fyllde sedan på med att han nu minsann skulle dyka ner under botten och fånga en fisk. Cyklopet fick han på sig och och en del snorklande blev det för de flesta - men under botten tror jag ingen kom...

Lilja-Lee hade en extra festlig dag på stranden! Jill påkallade min uppmärksamhet och tycket det var bra att vi tog med Grissini som hon kunde sysselsätta sig med. När jag tittade lite närmare såg jag att någon Grissini var det inte utan en fimp! Japp - första och sista i denna mun - basta!

Strandterrorister!

Badbaby

Snorkelmaffian - här både över ytan och botten

Ibland kommer barn flygande från himlen...

La dolce vita a Dolceacqua

Livet kan inte vara annat än ljuvt här! Bara det att bo granne med Monaco, Medelhavet, vingårdar, olivlundar, vattenfall och världens mysigaste medeltidsby är gott nog. Men huset vi bor i, Villa Dolceacqua - vore nog i sig. Det har blivit allas favorit men på olika sätt. Utsikten är vi dock helt eniga om - den är enastående. Att poolen med tillhörande trädäck också är ett favorittillhåll för alla är inte svårt att förstå. Lekrummet med fotbollsspel, pingisbord och en miljon leksaker är också barnens favoritrum när de tycker solens strålar blivit för varma för ett tag. Claes och jag huserar gärna i det gigantiska köket medan Jill ligger och "känner in" det vägglösa uterummet under dignande vindruvsklasar med sina e-böcker i knät. Eftersom tv'n står i vardagsrummet så sitter Håkan gärna helst där då fotbolls-VM lockar på kvällarna, den stora terrassen där grillen står, tycker han nog också mest är hans revir. Lilja-Lee fladdrar runt lite här och var och smiter gärna ut på terrassen (med en fallhöjd på sådär tre meter och ett staket som slutar lagom i midjehöjd på henne) vid obevakade ögonblick.

Ciao /Helén

Bloggande systrar päser i poolen

Poolside

Elton upp-och-ner

Claes aka Ernst - kockar

Stor-rymmar'n

Grillmäster med lill-mäster

Middagsdax

En liten aperitif i uterummet...