Vilka upplevelser!

Som ni sett har vi kastats från 28 grader till 6 grader och det är häftigt! Ena dagen sand andra dagen snö! Vi njuter av lyx denna sista etapp av semestern, all inclusive och skööööna sängar i svala rum. Med Ötztal Premium Card får vi mycket upplevelser på köpet. Vi får cyklar för en dag, inträde till flera bad och en himla massa åkande i de sommar-öppna liftarna. Redan igår tog vi en sväng upp på toppen, ja vissa av oss! Claes, Max o Moa fortsatte hela vägen upp medans jag och Tea stannade vid mittstationen. Jag tyckte det var onödigt att åka rakt in i molnen och alldeles för högt över bergen, och de som åkte upp kom vändande ner igen.

Idag visade Max sin allra ledsnaste sida, han ville så gäääärna hyra en mountainbike och cykla lite på! Vi bestämde att det skulle göras på eftermiddagen efter att vi varit i det lilla badhuset på andra sidan gatan. Håkan konstaterade att det var lite besvärligt att cykla med Lilja-Lee i bärselen så Helen, Elle och den febriga, förskylda Lilja-Lee fick stå över. Vi övningsbromsade en del på vägen bort till liften, Moa har ju knappt aldrig cyklat utan bakåtbroms, för att förbereda oss på vad som komma skulle! Ni som känner mig förstår att det här bar mig emot!! Hade jag inte själv varit så sugen på detta äventyr hade jag tvärvägrat att låta de små ge sig upp i bergen. 

Efter att två av tre barn ramlat med cykeln redan på väg upp i rulltrappan till liften, kände jag mig mycket lugnare!! Vi tryckte in oss i två gondoler och for uppåt. Väl upp ser Tea och jag, som befinner oss efter de andra, hur Moa ramlar ur gondolen med cykeln på tvären. Liftskötaren kom till undsättning och lyfte ut det som behövde lyftas ut. Tea och jag kom ur utan bekymmer men då stod ju Claes på pass och hjälpte till. 

Sen började nedstigningen!! Fantastisk utsikt, kallt men vackert! Max kom snart på att han hade lite långt fram till bromsarna (han var mkt envis vid uthyrningen och skulle inte ha den lite mindre röda utan den coolare blåa som var snäppet större!) det fick han ångra! Bromsarna var det man använde mest nämligen! Testa att bromsa med fingertopparna i kraftigt nedförslut med rullgrus så förstår ni problemet! Efter mycket längre tid en vad vi trott innan, kom vi till sist ner välbehållna! Alla var stelfrusna om fingrarna och Claes var stelfrusen i hela kroppen, så går det när man klär sig för dåligt! Vi var dock överens om att vi måste göra detta igen! Några år äldre tvillingar och lite mer vantar sen tar vi alla liftarna och alla lederna. 

Tillbaka på hotellet blev det varm choklad och sen plums i poolen och in i bastun. 

De andra cyklisterna Håkan och Elton stack ganska snabbt ifrån oss och körde flera leder än oss. De försökte busåka en gratisgång i redan åkt lift, men det gick inte, de blev utvisade! Man får bara åka en gång per dag per lift. Istället gav de sig upp i en lift där de varnades för att åka, personalen tyckte att Elton var väl ung för den backen. Det örat lyssnade inte äventyrslystne Håkan på utan de for upp! Han ångrade sig ett par gånger förstår vi, även om han är av det lågmälda slaget. Kommentarer som "Elton låste bakbromsen men cykeln åkte framåt ändå",  "vi fick gå i de brantaste partierna" och "vi fick vända flera gånger och jag började fundera på om vi skulle hinna ner innan det blev mörkt" tydde på 

att även denna äventyrare har liiite nerver i alla fall!

Nu är det snart dags för kvällens femrättersmeny, räkna med att vi är något tyngre när vi kommer hem!! Kan ju avhjälpa det i morgon kanske om vi tar cykeln upp för berget och gondolen ner?!

Jill

Let´s ride

Se upp i backen - småländska attacken!

Lite feber stoppade inte Lilja-Lee från en Gondoltur

Vad är väl cyklar mot Tyrolerstube, sol och choklad med vispgrädde?

Lite annorlunda solstolar där på toppen

Sölden från ovan

Trollstigen - en sån barnlek

Så var det dags att lämna Italien och ta oss an Österrike. En resa på 65 mil som inte går att likna vid något annat. Bara det att ena timman stå utanför bilen och flämta av värme då termometern visar 28 grader, för att en stund senare stå utanför samma bil och flämta hänförda av utsikten och kasta snöboll.

Dagen började så långt väster ut i Italien man kan komma och vi följde medelhavskustens glittrande vatten tills dess det var dags att vända nosen mer norr ut. Förbi Gardasjön och in i Italienska Tyrolen bar det. I Bolzano stannade vi för att äta sen lunch och skulle då göra ett vägval. Båda vägarna skulle ta ungefär lika lång tid att köra men den över Brennerpasset innebar motorväg men var dryga tio mil längre. Vi i regeringsbilen gillar att se saker men Claes ville ha mer på fötterna och tog kartboken och frågade en annan av gästerna på matstället. "-Impossible!!!" utbrast hon när Claes visade den kortare vägen. Vi kunde också läsa oss till att den periodvis inte var öppen, men det förutsatte vi gällde vintertid och vi fick också veta att den inte var öppen nattetid mellan 20.00-07.00, men tills dess borde vi ju ha passerat.

Beslutet togs - ingen mer motorväg idag och vi drog iväg. Ganska snart fick vår gps fnatt - den var helt bortkollrad och visade att vi körde både i floder och genom byggnader. Visade den för en gångs skull att vi körde på en väg så inte var det den vi hade under däcken. Sträckan vi tog oss fram går inte att beskriva med ord egentligen men vi kan säga som så att hade vi inte hållit oss på vägen hade vi aldrig mer hållit i något, vi trodde flera gånger, att högre upp än så här han vi inte komma - men vägen fortsatte uppåt. I många kurvor kunde vi näst intill läsa vår egen bakre regskylt. När trädgränsen för längesedan passerats försvann utsikten då vi helt plötsligt befann oss i ett moln. Vi såg max två meter framför oss och rullade sakta fram i 10km/h. På andra sidan molnet passerade vi gränsen och kom in i Österrike där vi välkomnades av alpkor med klockor runt nacken. Efter en vindlande färd ner nådde vi till slut Sölden - i receptionen fick vi varsin Marillensnaps och hela kroppen kände att vi var framme.

Prost /Helén

Berg- och dalbana

Smålänningarna verkar glada för att  de fick komma ur bilen en minut

Mindre pålitliga passagerare fick sitta kvar

Alla barnen ville känna på första snön vi passerade - mer skulle det bli!

Moln, snö och en liten väg

-Kan ni se Malmqvistarnas bil?

Å så bar det utför

Muu

Man ska inte gå över bron efter vatten!

Sista dagen vid Medelhavet skulle också spenderas vid havet hade vi bestämt. Det skulle dock bli omständligare än vad vi trott. Vi gick upp tidigare än vanligt och solen strålade. Vi hade fått tips om en liten strand någon vik bort, i den lilla orten Latte. Där skulle finnas ett litet hotell som tog emot gäster som bara ville vara där och bada på deras privata strand och i deras pool. De hade solsängar och parasoll och det tyckte vi passade perfekt. Man fick dock betala för att parkera - men det tyckte vi var fullt acceptabelt.

Vi hade noggrant programmerat gps'n så vi körde dit utan omvägar, men en halvtimma tog det. Väl framme stod en skylt som berättade att man löste sin p-biljett i hotellreceptionen. På vägen dit såg vi lite misstänkta skyltar och tog det säkra för det osäkra och började med att ställa lite frågor till kvinnan i receptionen. Det visade sig att de tog inte alls bara betalt för parkering, vilken kostade 5€ per timma. Nä - man var också tvungen att betala för solsäng, parasoll och bad i poolen - allt var för sig och per person. Efter ett snabbt överslag förstod vi att även om vi snålade och inte tog solsängar till de sex barnen utan såg till att de befann sig i någon form av vatten hela tiden, så skulle vi hamna på en kostnad av 1600sek för en dags badande. Det fick bli stranden i Ventimiglia istället - den hade dugt ett par dagar tidigare, den fick duga idag också.

Väl tillbaka i Ventimiglia tog det totalstopp. Det var marknad längs hela strandpromenaden och halva stadens gator var avstängda, det samma gällde dess parkeringsplatser! Bara att fortsätta till nästa stad - Bordighera och den strand som egentligen låg närmast vårt boende. Här fanns fina solsängar och parasoll för oss som önskade - till fullt överkomligt pris dessutom. Vågorna var lite förrädiska men roliga att leka i. Två timmar sena fick vi i alla fall äntligen vår sista dag vid havet!

Plask, plask! /Helén

Naturligt badskum för stor som liten

Claes lär Max att surfa...

det gick sådär.

Det var flera som fick sig en salt kyss...

Fel väg men mer motion!

Vi hade bestämt att vi skulle till ett vattenfall som låg en bit längre upp i berget. Det var bil en bit och sedan fötterna som gällde! Vi hade fått reda på att det var stig, så Helen stannade hemma, det kan finnas djur på stigar nämligen!

Vi parkerade på något som såg rätt ut, det stod lite klätter-äventyrs-bilar där och det bådade gott. Håkan tycker det verkade bra att gå åt höger, så det gjorde vi! En slingrande väg, inte stig som tog oss uppåt. Vi stannade med jämna mellanrum och lyssnade efter vatten men hörde inget, så efter en stund vände vi neråt igen. Moa passade på att halka i rullgruset och fick ett par rejäla "sommarknän", aj, aj, aj!! Mamman med den stora apotekspåsen kunde då hala fram lite xylocain och strapatsen fortsatte. Väl nere vid parkeringen igen hade klätter-äventyrarna återkommit och vi frågade om vägen. Det visade sig att vi skulle gå in i någons trädgård, typ, och hitta en stig där bakom. Och visst nu hittade vi! Det uppstod lite dividerande angående en skylt med en hund på som stod på stigen, vi har ju två hundrädda killar i sällskapet. Jag försökte vara pedagog och drog en vit lögn att det noga bara var en varning-för-hunden-skylt, sådana som vi har hemma för att inte tjuvar ska gå in. Men Håkan tyckte det var bättre att säga att den varnade för lösa hundar. Då blev de mycket tryggare!!!

Efter lite övertalning kom vi dock iväg och letade oss upp en bit längs med vattnet. När vi stod lite sådär mitt i fallet på en sten konstaterade vi att det inte såg så badvänligt ut. Vattnet var jätteklart och fint men i varje liten fåra där bad var möjligt satt det miljoners med grodyngel eller blodiglar eller vad det var, inget mysigt!

Väl hemma förklarade hon som vi använder i stället för Google att skylten förstås var en som förbudsskylt mot hundar. Och vid närmare eftertanke har hon nog rätt! Just den här skylten fanns dock inte med när jag gick på körskolan.

Jill

Grön pizza har väl ingen dött av?

En av kvällarna skulle den närmaste trakten undersökas närmare och nu kommer ni bli förvånade - vi fick med Smålänningarna ut och äta på restaurang! Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Vi började med att ge oss av inåt, uppåt landet. Vi passerade medeltidsbyn Rocetta och sedan började en bergsbestigning med fordonen vi tidigare inte varit med om - om vi bortser från de två hundra meter vi har rakt upp till vårt hus. Målet var vingården Terre Bianche. Här skulle shoppas det fina Liguriska vinet som till huvudsak består av Rossesse-druvan och det i mängder. När vi till slut nådde toppen och vingården möttes vi av en stor grind - det var stängt! Nej - någon måtta får det vara! På en skylt hittade vi ett telefonnummer och i andra änden svarade självaste ägaren. Men som om det hjälpte! Allt vin var slut! De hade sålt slut på alltihop och skulle få nytt att sälja först efter nästa skörd. Snopna vände vi om ner mot Dolceaqcua där kvällens middag skulle intagas.

Vi hade fått veta att en av pizzeriorna i staden hade fått utmärkelsen "Italiens bästa pizza" för en av sina bakverk och det kunde vi ju inte missa. Claes och Håkan slog på stort och beställde vinnaren - restaurangens dyraste pizza. Medan vi andra smaskade och åt våra pizzor med god aptit satt de båda herrarna och rynkade på näsan - de hade inte föreställt sig en grön pizza...

Bon apetit! /Helén

Rocetta

Terre Bianche

Fin utsikt hade de från vingården i alla fall

På väg mot middag i Dolceacqua

Dolceacqua

Inte så mycket acqua när vi var där

Inte lätt att hitta rätt i menyn när den lilla
envisas med att hon ska läsa själv!

-Ät nu era gröna pizzor!

Bensinmack nära sprängning!

Idag var dagen vi skulle uppleva Monaco, detta fantastiska lilla furstendöme! Vår resa började lite sent, då ovädret försenades oss något plus det faktum att vi inte hade några frukostfrallor. Claes har ju ett annat drag också som jag tror är direkt nedärvt från hans mamma, det ska med matsäck vart vi än ska! Han brukar säga att det är en onödig utgift att äta på restaurang i tid och otid, "barnen äter ju ändå aldrig upp". Han har rätt förstås och matsäck packas och pengar sparas!

Äntligen iväg!! Det hade blivit dags att tanka och vi är ju hänvisade till speciella mackar där Claes bensinkort fungerar. Håkan stannade på, enligt hans tycke, en lämplig mack och Claes fick förklara skillnaden på röd/blå och gul mack! Vi körde således vidare och hittade rätt mack efter någon mil. Denna station var obemannad och det KAN innebära problem! Claes var först ut med Statoilkortet och lyckas hitta vart det ska in. Han ropar snart till sig Helen för att få en liten förklaring på hur man gör. Strax bakom dyker en italienare upp, döm om vår förvåning och skräck, när han har en cigg i munnen - TÄND!!! Claes vid kortautomaten börjar svettas och jag i bilen funderar över om jag ska ta barnen och fly! Jag vet inte vad jag är mest orolig över, att vi ska sprängas eller att Claes på sitt icke konflikträdda sätt ska tuckta upp nämnda italienare! Nonchalant fimpar sen rökaren cigarretten på marken och macken sprängs inte och inget handgemäng uppstår, vi kan andas ut! Däremot hjälper han Claes med vilken diesel han ska välja. Man kan alltså vara vänlig trots att man har en dödslängtan. Sen kommer nästa chock!! Automaten äter upp Claes kort, det kommer inte tillbaka! Claes resonera som så att "det kommer nog när jag tankat klart". Under tiden försöker en frustrerad Helen få in sitt VISA-kort, för att påbörja tankning av regeringsbilen, utan framgång. "Vänta till jag är färdig", hojtar Claes! "Mitt kort sitter ju kvar!" Efter avslutad tankning återgår Claes till att försöka få tillbaka sitt kort! Om han svettades intill den rökande italienaren är det inget emot vad han gör nu när kortet inte kommer tillbaka! Helen kommer till undsättning och börjar trycka på alla knappar! "Här står det HELP, jag trycker på den" säger hon och trycker upprepade gånger på knappen, inget händer!! HUR GÖR VI NU!!! Claes börjar, ganska uppstressad nu, leta i sin plånbok, jag vet inte efter vad! Men då dyker plötsligt kortet upp! Det ligger i plånboken! Här kan vi alltså se hur en stressad hjärna (stressad över att bli sprängd på en bensinmack) reagerar, den stänger av! Claes måste lagt tillbaka kortet precis som vanligt, dock på ny plats och totalt glömt bort det!

Efter detta kom vi tillslut iväg till slutdestinationen, Monaco! Återigen en vacker väg! När vi närmade oss blev det trafikkaos!! Det var bilar överallt och köer hela tiden! Vi tog oss ner till staden och insåg snabbt att vi inte kom in i något parkeringshus pga vår höjd och några övriga parkeringsplatser stod inte att finna. Vi fick helt fräckt köra ut på bryggan och kolla in båtarna. Helen hade klätt sig enligt etikettboken, i höga klackar och med kortkort kjol, det hjälpte inte, hon fick inte gå ombord ändå! Elle deklarerade dock att hon skulle skaffa sig en Katamaran och bosätta sig på den i hamnen. Men hon skulle bara ha den där på nätterna, det blev billigare då trodde hon! Sen funderade hon på vilket språk hon skulle läsa i 5:an för att kunna flytta hit och kom på att franska nog skulle funka bäst!
Efter bryggbesöket skulle vi tråckla oss ut ur stan igen. Barnen var akut kissnödiga och blodsockernivån långt under vad som är lämpligt, svältgräns närmade sig! Och när det var som tjockast kom ambulansen!! Håkan var mycket nära att mosa en liten Fiat i sina försök att krypa undan för utryckningsfordonet! På väg ut lyckades vi se värstingcasinot och superschyssthotellet med monsterbilarna utanför!

Allt som allt en något trång men lyckad resa!! Vi kom bara bort ifrån varandra två gånger på hela dagen!

Kan tillägga att vi påväg tillbaka stannade på en strand och åt vår matsäck. Även denna gång lyckades vi trycka ner oss invid ett pensionerat par som nog gärna hade önskat att de slapp oss!!

Jill

(Helén lägger till: Jag trodde verkligen in i det sista att vi skulle parkera någonstans och gå runt och fotografera i Monaco - och tog inte några bilder från bilrutan, men fick se mig snuvad. Inte ens då vi körde ut på själva huvudbryggan förevigade jag en lite båt. Följebilen krävde nämligen med mycket barsk stämma efter lite trafikbekymmer att "nu hoppas jag v e r k l i g e n att vi är på väg ut ur den här stan!" då jag lite vänligt frågade om vi skulle försöka ställa oss uppe vid Casinot istället. Månne hade incidenten inte riktigt släppt greppet om de bakomvarande ännu... En lite bild blev det dock då vi picknickar på stranden i Menton.)

Ni kan själva ana paret vi klämt in mellan Malmqvistarna och stenblocken

Tjuvar i huset och ett lik i poolen!

Ni som känner mig vet att detta inläggs rubrik mycket väl skulle kunna vara hämtad ur en av mina nattliga drömmar - men dessvärre inte denna gång! Vi börjar från början.

Efter en underbart skön sommarkväll följer en tid för nattning av familjernas alla deltagare. Huset saknar airconditioner och som klimatet bjuder fälls fönsterluckor för alla fönster och dörrar då solen är uppe och under natten öppnas de samma och myggnäten dras för. Då panisk skräck råder för kryp av allehanda slag hos flera av denna resas resenärer så är det där med fönsteröppning inget alternativ. Det är med andra ord ganska klibbigt både här och där och insomnandet inte helt lätt varken för ett- eller fyrtioåringen. Denna natt var värre än vanligt.

Redan efter någon timma började ettåringen som sover på övervåningen yra och visa överhettningstendenser. Kalla handdukar och dryck av olika slag hämtades av ansvariga föräldrar. Det hjälper inte mycket och en kupp planerades. Alla nätter hittills har Ernst, förlåt Claes - haft ensamrätt på husets enda fläkt. Nu skulle den dock helt fräckt byta våning. En halvnaken tjuv smög sakta ner för trapporna och hade lite dåligt samvete när denne såg att Claes för natten tvingades sova med ett barn tätt intill i en 90-säng. Nöden har ingen lag och fläkten rycktes ur sin kontakt och fick fötter. De i rummet på övre plan somnade sedan gott då temperaturen i rummet, med fläktens hjälp, sjunkit från 36 till 28 grader.

Ett par timmar går - sedan brakar helvetet lös. Ni som stått bredvid när JAS 39 Gripen startar eller vid en Formell 1-raka, förstår ljudvolymen jag pratar om. Åskvädret from hell stormar in bland bergen. Knallarna mellan dessa massiv är obeskrivbara och huset rister. Jag är faktiskt inte så rädd för att blixten ska slå ner i huset men att regnet ska få marken som huset står på att ge efter, är jag helt säker på och jag ägnar några minuter åt att fundera på vilken fallhöjd vi har framför oss.

När vi väl vågar oss ut på morgonen (från huset som faktiskt står kvar) gör vi en makaber upptäckt. Ett liv har gått till spillo under natten. Ett lik ligger och flyter i poolen!

Arrivederci /Helén

Nattens offer

Tävlandet fortsätter och fler osämja med grannar uppstår

Kuststaden rakt söder om oss är Ventimiglia. Dit bestämde vi oss att söka oss den andra dagen här, med bilarna fyllda med strandprylar. Hela stadens kustremsa är strand, lite stenig och inte så långgrund men färgen på havet är härlig. Det var ganska glest mellan badgästerna men tro inte för en sekund att vi (läs: INTE jag och Jill) kunde låta bli att störa närmaste granne för det. De rastlösa bestämde sig nämligen för att kasta sten - Tävla! - och se hur många träffar de kunde få på stora stenblock som bildade en vågbrytare en bit från vårt "läger". De stod dock inte så långt från grannkvinnans revir och stenar rök hej vilt runt de kastande. Vissa stenar krossades dessutom då de prickade närliggande stenblock och rikoschett'erar åt alla håll.

Så småningom fick kvinnan sällskap av ytterligare en dam och nu förstod vi tydligt vad hon tyckte om lekarna i hennes närhet. Hon reste sig och gestikulerade vilt när hon beskrev trakasserierna hon utsatts för. Den nyanlända skakade medlidsamt på huvudet och tittade häpet på när kvinnan satte pekfingret mot sin egen tinning. Vi tillkallade oss de rastlösa och förklarade att vi snart inte skulle vara välkomna i det här landet om inte bättre hänsyn togs!

Håkan försökte ta på sig Bror Duktig-rollen idag och förmanade oss alla att smörja oss med hög solskyddsfaktor "för man känner inte hur varmt det är!" Hm... jo vi tror nog att vi känner hur varmt det är - dessutom så smörjer vi oss inte för värmens skull. Max fyllde sedan på med att han nu minsann skulle dyka ner under botten och fånga en fisk. Cyklopet fick han på sig och och en del snorklande blev det för de flesta - men under botten tror jag ingen kom...

Lilja-Lee hade en extra festlig dag på stranden! Jill påkallade min uppmärksamhet och tycket det var bra att vi tog med Grissini som hon kunde sysselsätta sig med. När jag tittade lite närmare såg jag att någon Grissini var det inte utan en fimp! Japp - första och sista i denna mun - basta!

Strandterrorister!

Badbaby

Snorkelmaffian - här både över ytan och botten

Ibland kommer barn flygande från himlen...

La dolce vita a Dolceacqua

Livet kan inte vara annat än ljuvt här! Bara det att bo granne med Monaco, Medelhavet, vingårdar, olivlundar, vattenfall och världens mysigaste medeltidsby är gott nog. Men huset vi bor i, Villa Dolceacqua - vore nog i sig. Det har blivit allas favorit men på olika sätt. Utsikten är vi dock helt eniga om - den är enastående. Att poolen med tillhörande trädäck också är ett favorittillhåll för alla är inte svårt att förstå. Lekrummet med fotbollsspel, pingisbord och en miljon leksaker är också barnens favoritrum när de tycker solens strålar blivit för varma för ett tag. Claes och jag huserar gärna i det gigantiska köket medan Jill ligger och "känner in" det vägglösa uterummet under dignande vindruvsklasar med sina e-böcker i knät. Eftersom tv'n står i vardagsrummet så sitter Håkan gärna helst där då fotbolls-VM lockar på kvällarna, den stora terrassen där grillen står, tycker han nog också mest är hans revir. Lilja-Lee fladdrar runt lite här och var och smiter gärna ut på terrassen (med en fallhöjd på sådär tre meter och ett staket som slutar lagom i midjehöjd på henne) vid obevakade ögonblick.

Ciao /Helén

Bloggande systrar päser i poolen

Poolside

Elton upp-och-ner

Claes aka Ernst - kockar

Stor-rymmar'n

Grillmäster med lill-mäster

Middagsdax

En liten aperitif i uterummet...

Vad gör hon...är hon full?

Så var den underbara veckan i Porto Santa Margherita till ända och vår resa skulle nu fortsätta öster ut. Väskor packades och bilar fylldes, vi fick dock vänta på familjen Sen men kom iväg till slut! Idag var det 62 mil som skulle avverkas och barnen förbereddes på en heldag i bil. Vårt mål var Dolceacqua vid den Liguriska kusten strax bredvid gränser till Frankrike. Nästkommande vecka ska tillbringas i ett hus på 260 kvm som enligt bilder låg en bit upp på en bergssida, där ska vi alla kampera tillsammans.

Återigen befinner vi oss på vackra vägar omgivna av berg och massor med tunnlar. Som sig bör ligger regeringsbilen först för att visa vägen. Vi följer dock vägbeskrivningen i pärmen vi fått innan avresa. När vi närmar oss Venedig (där vi för några dagar sen blev lämnade åt vårt öde) bestämmer regeringsbilen att vi kör en annan väg och kör rakt fram där vi borde ha svängt. Det är väl bara att hänga med, och det visar sig att det var ett bra val, större och bättre väg dock någon mil längre. Efter ca 20 mil bestämmer bilen vi följer sig för att svänga av. De bestämmer sig för detta precis vid avfarten och blinkar och svänger samtidigt!! Hej och hå här gäller det att hänga med! Bara att kasta sig av Autostradan och hoppas att bilen har alla fyra hjul i marken! Det visar sig att de i sista stund bestämt sig för att visa oss Sirmione och Gardasjön. När pulsen lugnat sig var vi alla tacksamma för detta tilltag. Vilket vackert ställe!!! Vi promenerade en stund och sen smakade en italiensk lunch mycket gott. Servitören var påläst och efter att han förstått att vi inte var från Finland utan Sverige fick vi oss lite svenska serverad till maten. Till barnen var det "vill ni bada?" Till Lija-Lee "vill du sova?" Och till oss mammor "vackra svenska flicka inte röra bara titta".

Dags att åka vidare. Vi passerar massor med tunnlar även på denna väg och här kan jag konstatera att de är sämre på det här med nödutgångar! I Österrike fanns det pilar åt alla håll till närmsta nödutgång men här hade man tur om man såg ett hål vid något tillfälle där man kunde ta sin tillflykt vid behov! Vi hade som tur var inget behov av detta!! Spänningen fortsatte då kartläsaren i regeringsbilen tog en tupplur. "Nu ska vi svänga av om 1000 meter" säger jag till Claes, men då går Håkan ut för omkörning!! Ja då gör vi det här lite mer spännande och hinner om för att sen genast ta av på rätt avfart! Håkan erkände sen att han nästan missat avfarten. Nähä, det märkte vi knappt!! Vi närmar oss slutdestination och återigen uppstår förvirring i förstebilen! "Ska vi in i tunneln eller inte??" Det är med nöd och näppe de tar höger och undviker med ett skrik att klyva bilen! Vi som kollar vägbeskrivningen vet att vi ska höger men blir också förvirrade och på två hjul (känns det som) undviker vi att ta tunneln mot Gud-vet-vart. "Nu fick han nog skäll" säger Claes. Men vid närmare eftertanke säger han "eller hon kanske!" Vi vet inte, men någon fick säkert skäll i alla fall!!

Väl i Dolceacqua, lägger sig lugnet inne bilen bara av att titta ut genom de öppna rutorna. Väldigt mysig stad, dock ej gjort för våra stora fordon!! Vi förstår varför alla kör småbilar här, vi har svårt att ta oss fram, men trevligt är det!! När vi nästan är framme vid huset och det bara återstår 500 meter, inser vi att dessa 500 meter går nästan rakt upp på en väg vi inte får plats på. När vi kör precis intill berget har vi halva däcket utanför på yttersidan, riktigt otäckt! Två elektroniska grindar ska öppnas på vägen innan vi når det fina huset. Jättefint hus med otrolig utsikt!! Här blir inte svårt att tillbringa en vecka!!

Jill

Valpolicella från bilrutan - bouquet'en känns i luften!

Elton och Elle i Sirmione

Brothers in law vid Gardasjön

Midsommarfirandet slutade i trafikolycka!

Midsommarafton - går det att fira utomlands? Jodå - alldeles utomordentligt! Vädret är dessutom otroligt somrigt. Man behöver inte fundera över om middagen ska ätas ute eller ej. Sill valdes bort till förmån för lax men färskpotatisen serverades som seden bjuder. Jordgubbar fanns det gott om men de valde vi att äta i form av Gelato.

Senare på kvällen valde vi också att byta dans runt stången mot cykelbil - ett inte helt genomtänkt beslut kanske... Dels började mörkret lägga sig och vi fick cykla med lyktor tända för att överhuvudtaget synas. Hördes gjorde vi dock - vilda tjut kom från de båda cykelbilarna. Mest vild var nog Lilja-Lee som placerats längst fram i fronten (ja ni hör ju - livsfarligt bara det!) på familjen Carlsson-Stenums bil. Kändes ju fullt logiskt att placera babysätet där! Hur som helst så vevade hon med armarna och jublade samt ryckte i båda rattarna hela turen - någon form av trötthetsextas skulle jag som mamma tolka det hela. Själv satt jag längst bak och var mest livrädd. Körde vi på bilvägarna så kom vanliga bilar med krockkuddar körande i rasande fart och tog absolut ingen notis om oss oskyddade medtrafikanter och gav vi oss helt olagligt in på gågatorna var det diverse fotgängare som var nära att få sätta livet till. Att styrmännen för fordonen var de båda fäderna gjorde ju inte saken bättre. Här satte tävlingsdjävulen åter in och endast en-meters-murar och större hus kunde hindra dem från att ta sig fram och livsfarliga omkörningar gjordes mer än gärna. Att de hade resten av sina respektive familjer i sätten på dessa stålställningar på hjul - verkade de ha glömt. Nu blev inte offret för denna resa någon ur dessa familjer - om vi bortser att Elton fastnade med en fot mellan tramporna efter halv tiden och fick tillbringa återstående tid bak hos mig. När endast 50 meter av färden återstod, vinglade vi fram på Porto Santa Margheritas gå-gata -  då händer det! Under ett träd vid sidan av gatan satt en fyraårig pojke och lekte med sin nya stora bil. Som av en händelse släpper han det självgående fordonet precis som vi svischar förbi. Malmqvistbilen hinner förbi men det gör INTE följebilen. Med ett krasch och en tvärnit mosas den lille pojkens stora bil under bakre däcket på monsterfordonet. Skräcken i pojkens ögon där han står ett par meter bort går inte att beskriva. Men den är ändå inget i jämförelse med det ansiktsuttryck stackarn får, när pappan efter att ha lyft upp varkdelarna från vägen, överräcker dessa till honom. Han tittar ömsom på det demolerade platsschabraket, ömsom på oss och kastar till slut det oigenkännliga hårt i gatan och bryter ihop. Vi cyklar moloket vidare de sista metrarna fram till uthyrningsbutiken för dessa fordon. Döm om vår förvåning när vårt ressällskap står där och gapskrattar. Till deras försvar ska sägas att de aldrig såg den ledsna pojken men de borde ju sett våra ångestfyllda miner. Den mest storhjärtade av oss - Elle, får oss sedan att gå igenom butik efter butik för att hitta den drabbade familjen. När vi efter mycket om och men gör så, verkar pojken redan glömt det hela och föräldrarna som inte förstår ett ord engelska vill inte ta emot några pengar och försäkrar oss med teckenspråk att allt är ok.

Midsommarnatten avslutas inte med några blommor under kudden men väl med strandsand mellan lakanen!

/Helén

Midsommarkänsla - jomenvisst! 

Innan start ser allt lugnt ut...