Translate

torsdag 6 september 2018

Same, same and NOT different!


En tur med båt kanske?

Helén
Då börjar vi närma oss slutet av denna resa. Sista hela dagen är nu avklarad och vi har alla livet i behåll. Nu har vi ju inte levt särskilt mycket på the edge ska väl ärligt sägas. Mitt resesällskap är inte av den äventyrligare typen. Inte för att jag är den som uppskattar safari i vild natur eller äckliga reptiler ens i fångenskap men någon liiiiten utflykt kanske man kan ta sig för. Se en ny strand, kanske ett gammalt kloster eller åtminstone en liten tur med Hop-on-hop-off-bus? Nä, inget hoppande av något slag blev det.
Här uppe vid palmen i mitten ligger vi
Vi låg i stort sett på samma ställe på stranden varje dag. Mina promenader och simturer längs den samma fick jag göra ensam när jag blev för rastlös. Samma lunch skulle de ha varje dag också – en getost toast med honung och till det en Cava Sangria. Min syster ville dock inte ha nötter på toasten för hon ”äter av princip inte nötter i utlandet”. Varför? Jo den första allergiska chocken kan man få när som helst av nötter, oavsett om man ätit alldeles så många nötter tidigare i sitt liv, hävdade hon. Denna chock ville hon alltså inte ha i utlandet. Det visade sig vid ett flertal tillfällen under resan att hon av princip inte äter en hel del saker utanför Sveriges gränser. Av någon anledning tog vår mor det säkra före det osäkra och följde hennes exempel, vilket ledde till att jag blev ensam om att äta glass, kyckling, bacon och diverse skaldjur. Eller ska vi vara helt sanningsenliga så beställde hon faktiskt igår kväll in en pasta med gambas, men sedan mådde hon (inbillnings-)illa halva natten.
Här promenerar jag fram och tillbaka.
(Vårt hotell till vänster)

När det gällde shoppingen så var det samma sak där. Två butiker har min syster krävt att vi ska gå till varje kväll – det kändes väl tryggast så. Idag fick jag i alla fall med dem ända bort till det stora El Corte Inglés-varuhuset. Min plan var att där kunna hitta lämpliga presenter till de där hemma men också till mig själv. Deras delikatessavdelning är grym! Här finns ett dryckesutbud likt systembolagets och allt du kan tänkas vilja äta till det som hälls i glasen. När vi väl var framme så lyckades jag hålla deras intresse uppe i ca tio minuter vid hyllan med salt… Jag föreslog sedan att vi skulle ta de andra våningarna först eftersom vi skulle få så mycket att bära på om vi började shoppingen på denna avdelning. Lillasyster hittade någon present på pappersavdelningen annars bestod besöket mest av att åka rulltrappa! Hela vägen upp för att sedan åka hela vägen ner. Ner åkte också shoppinghumöret när mor och syster bestämmer sig för att de skulle vänta utanför varuhuset medan jag ”köper vad jag ska”. Jag köpte ingenting och gick därifrån med tom väska! Min inre röst försökte trösta mig genom att säga att ”det kommer att bli dyrt men du kan ju alltid åka en timma tidigare till flygplatsen och shoppa där”. Nåja, i morgon får vi se hur det blir med det!

Min största investering för dagen - gissa vem
som ska få gå runt i dessa?

tisdag 4 september 2018

Näe Helén - vi är inte Kardashians!!!


Jill
Cava är ju liksom halva grejen med det här med Spanien! Det är bubbligt och friskt och livet ter sig lite enklare efter några glas. Här serveras det till frukosten och tillsammans med färskpressad apelsinjuice är det ju väldigt smarrigt! Till lunch beställer vi en kanna som heter Cava-Sangria och består av Cava, Martini, Vodka, citroner och massa slush – väldigt välsmakande!

Bubblet är billigt också så vi tyckte det var lämpligt att köpa med en flaska till rummet. Men här börjar problemen! Vi har inga vinglas på rummet och än mindre bubbelglas. Helen försöker förklara detta för städtjejen. Hon pekar på den mycket dyra champagneflaska som står i minibaren och säger på någon blandning av engelska, spanska och teckenspråk att ”hur ska vi kunna dricka denna dyra champagne utan anständiga glas?” Hon får väl något svar i stil med ”si” och ett leende till. Vi fick inga vinglas men fler vanliga glas.

Helen kände dock att hon måste ta detta vidare och gav sig på mannen i receptionen. Där fick hon svaret ”call roomservice” Nej vi vill inte calla någon roomservice, kan vi inte bara hämta i baren? Nej det gick inte! Nu skulle visst mannen i receptionen ringa roomservice i stället. Vi nöjer oss med det och går upp på rummet. När vi efter en stund fortfarande inte fått några glas börjar Helen skälla på mig (förstås!). Är inte hennes make med är det jag som får ta det. ”Nu ringer du ner och säger åt dom att komma med glas!” härjar hon. ”Det gör jag inte” säger jag. Sånt här fixar min man på semestern, men nu är ju inte han med så då blir det problem! Helen fortsätter vidare att ”vi vägra betala för rummet om vi inga glas får! Det här hade aldrig Kardashians accepterat!!” Att vi varken är Kardashians eller att varken hon eller jag behöver betala för rummet (det gör våran snälla mamma) vill hon inte lyssna på. ”Menar ni att vi ska behöva dricka bubbel ur toalettglas” fortsätter hon och håller på att brista i gråt. Tidigare under dagen köpte hon drinkar till oss och fick dessa i pappersmuggar med Coca-Cola-logga och redan där höll ju hennes värld på att rasa samman. Hur mycket ska hon behöva stå ut med på en dag liksom!?
Kvällen igår fortlöpte i lugn takt utan några vidare missöden. Vi shoppade lite och åt lite Tapas innan vi gäspade oss hemåt och kröp ner. Jag har eget rum och mamma och Helen delar. Jag ville ha det så då både mamma och Helen låter nattetid. Nu visar det sig att mamma alls inte låter och heller inte rör sig. Det har nu lett till att Helen måste undersöka så att hon verkligen lever några gånger per natt. Och det är inte särskilt bra för nattsömnen, kanske är det det som gör henne så lättirriterad.
 Just i skrivande stund hör jag Helen tukta upp mor i användande av handduk! ”Du ska ta den stora handduken när du duschat, den där lilla är ju min bidéhandduk!!”  Nu utvecklar jag inte detta med bidéhandduken då jag tänker att vi kan förlora läsare på det viset!


måndag 3 september 2018

Andra dagen i värmeböljan

Morgonrodnaden vid vårt balkongräcke
Helén
Nu har vi varit i Spanien drygt ett dygn och börjar vänja oss vid värmen. Då menar jag inte värmen i luften för den ligger på behagliga 30 grader, utan värmen i havet. Vattnet uppnår nämligen samma temperatur som luften så här i september. Det känns som att kliva ner i ett badkar varje gång man lurar sig och tror att man ska få ett svalkande dopp. Undertecknad försökte till slut svalka sig i en av de fotduschar som finns längs strandpromenaden. Deras egentliga uppgift är ju att befria strandbesökarnas fötter från sand när de ska kliva upp i stadsmiljön. Men att kyla ner bättre behövande var inte deras uppgift enligt mitt sällskap. Till mitt försvar, när jag kröp ihop där under, ska sägas att jag faktiskt hade sand ända upp på skinkorna och det hade inte varit trevligt att släppa i från sig det lite här och var.
Vår balkongutsikt
Att vi inte skrev något inlägg igår berodde inte på att vi inte hade något att skriva om. Det som hände igår var dock av så känslig art att vi inte kunde skriva om det. Händelsen överskuggade allt annat den dagen, så den trevliga Tapas restaurangen vi besökte på kvällen eller kvällens sista Mojito kändes helt enkelt för futtiga att skriva om.

För att inte lämna ut någon med allt för privata uppgifter, så stänger vi härmed ämnet "gårdagens händelse". Idag har dock vederbörande försetts med fotboja, så ni kan alla känna lugnet!

lördag 1 september 2018

Då åker vi igen!


Jill
Dags för semester igen! När nu regnet har kommit till Sverige och vi börjat frysa lite igen är det väl dags att åka söder ut en sväng. Den här gången blir det med storasyster och mamma och vi tänker besöka Alicante i några dagar. Det är min kära systers födelsedagspresent vi nu tänker njuta av! Hur mycket hon fyllde vill jag förstås inte avslöja men jag vill ändå säga att hon inte är 50 än! Man kan ju lätt tänka så annars, att hon måste fyllt jämt när hon fick en så fin present men så var det alltså inte, hon fyllde egentligen ganska ojämnt faktiskt!

Jag har bestämt att vi ska ha en alldeles friktionsfri flygplatsupplevelse denna gång!  Tänkte dela med mig av några anekdoter från tidigare resor. Vi skulle genom säkerhetskontrollen på Kreta och sonen hade en flaska vatten i handen. Personalen tittade lite misstänksamt på Max och sa sen ”let him drink” de ville väl se så det inte innehöll någon farlig vätska. Då kände sig min man tvungen att skoja till det och höjer rösten lite och säger ”no not him!!”. Och jag kan upplysa er om att det inte mottogs särskilt positivt! Hon drog inte på munnen, kvinna i säkerhetskontrollen. Men till min lättnad blev vi insläppta och vattenflaskan fick vi med oss efter att Max druckit en klunk.
Vid ett annat tillfälle kom min man på att han hade 1 liter whiskey i handbagaget. Han kom på det precis när vi lastat bagaget som skulle checkas in på bandet vid incheckningsdisken. Utan minsta dödsförakt kastar han sig upp på bandet, slänger sig efter väskan och får på något vis både den och sig själv av bandet. Han kan sen lugnt packa sin whiskey i väskan och sen placera den på bandet igen. Behöver jag påpeka att även denna gång var blicken från flygplatstjejen allt annat än munter!

När vi var på Teneriffa för fyra år sedan hade vi mamma med oss och då blev hon föremål för närmare granskning. Hon stoppades i säkerhetskontrollen på väg från Teneriffa och handbagaget gicks igenom. Mamma som har diverse mediciner med sig började visa kartonger och medicinlistor. Säkerhetskvinnan ignorerade dessa fullständigt. Jag försökte närma mig för att hjälpa till att översätta men blev bryskt avvisad med ett ”step back!!” Efter en stund hittade de en nagelsax i mammas handbagage och hon fick äntligen lämna säkerhetskontrollen.  

Jag hoppas som sagt att vi lugnt och fint kan passera genom flygplasterna på denna resa utan att fastna någonstans.   

lördag 14 juli 2018

Svettiga värdar, mardrömmar och sidenblommor....

(Jill)
På väg upp mot Rostock spenderade vi en natt i Neuruppin på ett litet pensionat som hette Oelke. Ett ganska speciellt ställe! Det fanns en liten träport i en stenfasad med en korpulent farbror innanför. Vi baxade in bilen i en mycket lite öppning och parkerade in ett äldre tyskt par som kom från semester i Dalarna. Vid en första fråga skulle de lämna efter vår starttid som var tio, så att de stod innanför gjorde ju ingenting. Claes pratade en stund (förstås!!) med dessa trevliga tyskar på någon blandning av tyska, engelska och svenska. De förstod inte varandra så bra men kom fram till att de också körde Volvo fast en något äldre modell än oss. De tyckte Dalarna var mycket vackert och imorgon skulle de åka vid åtta(!!?) Jahopp där rök sovmorgonen då! 
Mycket imponerad av maken som backade in!

Vi fick nycklar till våra två rum och frågan om hur dags vi ville ha frukost och vilken dryck vi ville ha. När vi sa vid nio så ruskade han lite på huvudet och mumlade något om ”lunchtid” och ”semesterfirare”. Väl uppe på rummen som var fyllda med blommar i siden och påslakan i bäckebölja av äldre snitt började den sedvanliga spindeljakten. Alla rum måste gås igenom och saneras. En spindel på varje toalett mötte döden men det sa vi inget om till dottern! Till henne säger vi alltid att vi inget hittar! Trots den något omoderna inredningen luktade det fräscht om rum och lakan. Vi som gillar att sova tillsammans tyckte två rum var ett för mycket och valde att bo alla i fyrbäddsrummet. Så efter spindelmordet låste vi dörren till tvåbäddsrummet och slet ingenting på de sängarna. Vi var lite hungriga men inte tillräckligt för ett restaurangbesök så vi gick ner och hittade värden på innegården. Vi fick en vägbeskrivning till affären och en uppmaning att skynda oss, de stänger om 15 minuter sa han. Ingen lyssnade särskilt bra på vägbeskrivningen utan vi försökte hitta med hjälp av snapchatkartan - det gick sådär! Vi försökte fråga också men tyskarna ruskade bara på huvudet och förstod ingen engelska. Vi hade glömt vad mat hette på tyska och också glömt att vi hade google translate i telefonen. Men tillslut hittade vi rätt och kunde handla lite smått och gott att inta till fotbollen. 

Fyra av fem familjemedlemmar sov gott den natten, en drömde dock en del! Den femte, som var jag, sov mycket dåligt och vaknade varje gång de båda kyrktornen utanför fönstren drog igång. De körde både hel och halvtimma! Tonårsdottern som sov närmast mig såg dessa kyrktorn i en glipa i gardinen och drömde om vad som försegick i kyrkan under natten. Det resulterade i vissa, lätt ångestfyllda, osammanhängande haranger vid flera tillfällen under natten. Vaknade jag inte av kyrkklockan vaknade jag alltså av dottern.

Vid 7:55 gick så maken upp för att flytta bil. Det behövdes dock inte då det tyska paret fortfarande åt frukost. När han ändå var uppe tänkte han ta sig en kopp kaffe medan vi andra kom iordning på rummet. Då ruskade den tyska värden på huvudet och sa ”You said nine!”. Den tyska damen med Volvon försökte då bjuda Claes ur deras kaffetermos där det fanns gott om kaffe men se det gick inte! Den tyska värden gick då emellan och Claes fick snällt komma upp till oss och vänta med kaffet till klockan nio. För att vara på den säkra sidan gick vi ner vid 9:01 och satte oss vid ett bord som var dukat för oss. Det fick plats typ fyra bord i den här lilla hallen som användes som matsal. Här var nu vårt bord dukat med en av de bättre frukostarna vi ätit! Det var diverse köttpålägg på ett fat, fler olika sorters ostar på ett och nykokta ägg med egen mössa! Det fanns yoghurt och marmelad, kaffe, te och juice och en korg med varmt nybakt bröd. Värdens något svettvåta andfådda tillstånd vägdes upp av det lilla ljus han hade tänt på vårt bord. Fördomsfulla som vi var trodde vi att det skulle dyka upp någon lite tant och servera frukost, men inte då! Det gjorde den något korpulente, svettige farbrorn så bra själv!!
Mycket söta ägg och perfekt kokta!

När det tyska paret skulle ge sig av lyckades de inte starta sin bil, stackarna, Claes for då ut, slog ut med armarna och härjade ”It`s not possible it´s a Volvo!!”. Nu hjälpte ju inte det för att starta bilen, men det blev mycket bättre stämning både hos det tyska paret och hos de i frukostmatsalen/hallen. 

När assistanskåren kommit och startat tyskarnas bil och vi inte kunde lösa ut oss med Mastercard utan snällt fick promenera till närmsta uttagsautomat (”sorry only cash” sa värden) och sedan betalt för oss med papperspengar susade vi utan missöden upp mot Rostock och den färja som skulle ta oss mot Sverige igen. Väl i Sverige körde vi de absolut jobbigaste tre timmarna på hela semestern! Men så skönt det var att vid 02:00 krypa ner i våra egna sängar!!

torsdag 12 juli 2018

Kapitalismens lustar har fröjdats i Mammons tempel - Metzingen

 (Helén)
Idag har kapitalismens lustar fröjdats i Mammons tempel – Metzingen. En oansenlig ort fem mil utanför Stuttgart i södra Tyskland. Tidigare egentligen endast känd för att vara orten där Hugo Boss startade sin tillverkning 1924. Under både första och andra världskriget tillverkades det uniformer till nazistiska partiet i fabrikerna. Efter kriget dog grundaren och man ställde om tillverkningen till herrkostymer. Idag saluförs alla former av konfektion under varumärket och man hittar också parfym, väskor, klockor, glasögon och andra accessoarer. Boss har under senare år byggt ut den fabriksbutik som jag för första gången besökte för tjugo år sedan, till ett stort varuhus och runt om detta har ett helt centrum av märkesbutiker etablerat sig.




82 butiker fanns här nu och vi hann då inte med alla under vår sammanlagda heldag här. Alla verkade dock nöjda när vi försökte få in våra kassar i bilen efter att vi ”dragit repet” för dagen – vi skulle ju ändå hinna med att köra några mil också. Elle som de första timmarna mest förfasat sig över hur dyrt allting var och hur man ens kunde överväga att ”lägga så mycket pengar på kläder eller väskor”, köpte sedan ett par tröjor men valde därefter att stänga plånboken. Vi fick henne dock till slut att prova en Burberry trench, bara för att känna känslan. Hon kände ingen känsla alls förrän vi berättade att den var ett kap, den gick att köpa för 11.500kr nu, istället för ordinarie 17.000kr – då ville hon kräkas och vi fick snabbt hänga tillbaka jackan. Elton gick in för shoppingen lite hårdare och önskade som undertecknad att man för stunden kunde ge sitt ekonomiska samvete lite semester – så mycket fint det finns! Maken var den som gjorde störst fynd och det är bra för då mår han som bäst. Lilja-Lee fick en del kläder men var själv mest nöjd med ett par flipflops. Den största vinsten för dagen var dock att de inte börjat ta betalt för kassarna här!

Vi brände sedan sextio mil i ett flygande fläng till vår övernattning för kvällen lite norr om Leipzig. Det är med en liten oroskänsla jag kryper ner i kojen – var sjutton ska vi göra av det vi tänkt inhandla på Calles i morgon?




onsdag 11 juli 2018

Hotel Europa - Riva del Garda och så lite mera vin...

(Helén)
Idag har vi varit tvungna att lämna Riva del Garda för att påbörja hemfärd-med-stopp-på-vägen. Jag vill ändå avsluta med att rekommendera Hotel Europa för er som eventuellt blivit nyfikna på att besöka staden. Läget är så mysigt precis vid hamnen och den gamla delen av staden, det har ni kunnat se bilder på i tidigare inlägg. Det är precis så lagom stort att all personal känner igen dig redan efter första dagen. Vissa ur serveringspersonalen förälskade sig mer i en femårig lintott, än i oss andra och lät henne komma undan med diverse specialbeställningar hela tiden. Till sista middagen hade även de större barnen tagit mod till sig och komponerade en helt egen meny efter smak och den uppfylldes utan problem. Vi hade bokat med halvpension och då gick man inte hungrig från bordet. Frukosten serverades som en stor buffé där inget saknandes (förutom Nutella, hälsar tonåringarna som dock nöjde sig med pannkakor med diverse söta såser). Det fanns nypressad apelsinjuice och ville man snitsa till det med en mer avancerad jucieblandning fanns en centrifug till förfogande och en uppsjö av råvaror samt recept. Äggen fick man verkligen nykokta. Det var första gången jag såg denna form av kokmaskin där man själv valde färg på sin ägghiss och sänkte ner sitt okokta ägg, i önskat antal minuter. Glömde ta en bild dock. Det ”söta” bordet fick man gå förbi utan att öppna ögonen för annars fanns risken att även en eller ett par av miniatyrbakverken som låg där också slank ner. Självklart fanns också lite bubbel om man ville skåla in morgonen.

Middagen var Italiensk på alla sätt och för oss som ville se fotbollsmatch kl 20 ett par av kvällarna ställde det till visst bekymmer. Här äter man lääänge. Men mar tar helt enkelt seden dit man kommer och vi fick nöja oss med att bara se andra halvlek av dessa matcher. Middagen bestod av fem rätter. Till att börja med lite fritt plockande av hors d'oeuvres (där fick undertecknad hejda sig för att inte bli mätt omedelbart!). Lite bubbel passade bra till detta. 


Efter det blandade man sig en liten sallad, eller plockade till sig alla vattenmelonbitar som var tänkt som garnering om man heter Lilja-Lee.

Sedan blev vi serverade vid bordet med den ”lilla-huvudrätten”. Vi kunde här välja mellan fyra rätter varav ett par pastarätter. Nu när den egentliga huvudrätten serverades, som vi också fått välja, så var de flesta av oss ganska mätta men nu kom den riktigt köttbiten, hela fisken eller i enklaste form en smakrik omelett.

Efterrättsbordet var sedan dignande, men här valdes nästan alltid den Italienska glassen i någon form kanske i kombination med någon liiiten tårtbit.
Hotellet hade också en uteservering på nedrebotten, ute på torget. Den besökte vi aldrig även om man som hotellgäst hade rabatt där.

En inlåst parkering fanns alldeles intill hotellet och ville man ha en lite billigare lösning så kunde man boka garage hundra meter därifrån. Väldigt ovanligt för hotellen i denna del av staden var att det hade pool. Den var liten och högst upp på taket bredvid solterrassen, men fullt badbar. Det rum de äldste bodde i hade en liten balkong och det lilla extra med badrockar, mousserande och frukt på bordet. De yngre förmågornas rum var dock lika fint men utan balkong och några euro billigare.


Innan vi lämnade Italien för denna gången så besökte vi ett av de största vinhusen på väg upp mot Brennerpasset. Det var lite tidigt för provsmakning och vi hade ju några mil bakom ratten framför oss, så vi inhandlade flaskorna och litade på att deras utmärkelser var smakgaranti nog.

Håkan fick börja packa om bilen redan innan vi valt ut viner.


Lite lek med kameran tills dess bilen var välfylld.





tisdag 10 juli 2018

En sagostad där vinet flödar - Riva del Garda!


(Helén)
Har man inte varit i Riva del Garda så måste man hit! Enligt mig, inte för att se något eller göra något – utan bara för att vara! Vi tyckte alla i familjen att våra dagar här tog slut alldeles för fort.

De allra flesta åker nog hit för att cykla verkar det som. Det kryllar av vältränade cyklister både i staden och uppe i bergen. Många åker också hit för att titta på det vackra landskapet och de som gör så är mestadels pensionärer och i betydande mängd brittiska sådana. Vi har några typiska på vårt hotell. De är säkert över åttio år, kutryggiga, vithåriga och med välstrukna kläder. Flera går med käpp, så särskilt långt från hotellet kommer de inte men deras närvaro brinner av livslust och att vilja uppleva mer innan livet tar slut. Så vill jag också ha det!

Hur som helst så har staden allt man kan önska. Vackert badvatten och fina stränder, gamla byggnader och en otroligt charmig gammal stadskärna utan biltrafik, allt vad italiensk mat kan erbjuda samt gott vin och himmelsk glass och allt i en inramning av branta alper som fortsätter upp bland molnen. Här söker man skugga under en salig blandning av palmer, lågt klippta tallar, oliv-, citron- och fikonträd. Man känner sig väldigt liten här som människa och det lockar fram ödmjuka tankar och ro för själen. En sagostad där inget ont kan hända!

Man kan riktigt se hur jag drömmer om att
bo i en sagostad va? :P
 Titta bara på utsikten från vår hotellbalkong!


Vi har ju varit vid södra änden av Gardasjön några gånger tidigare och gillade Sirmione mycket, men naturen här slår det mesta och så upplever man inte samma sorts trängsel här som där. Ska man säga något negativt om Riva del Garda så är det väl att prisbilden på det mesta nästan är i Venedignivå. Dyrt med go'dricka med andra ord...

Våra första två dagar spenderades till stor del på stranden och i vattnet. Däremellan hann vi strosa på de små gatorna och besöka Gelaterior. Vår äldsta dotter använde promenaderna mest till att leta skugga och italienska killar, vår yngsta letade lekparker och svanar att mata och sonen försökte mest hitta på olika sätt att reta systrarna på. Det sistnämnda var inte så dumt som man kan tro. De ljud en retsam storebror kan få ur sina systrar gjorde att vi aldrig behövde fundera över var de var. Ja, förutom då ett ”plask” avslöjade den ena av dem.







Sista dagen då några moln faktiskt tog sig innanför stadens skyddande berg, bestämde vi oss för att åka på en vinresa. Mellanbarnet som till och från klagat på att semestern hittills inte innehållit någon sovmorgon – hon har ju faktiskt ”bara fått sova till elva som längst!”, valde att stanna på hotellet. 

Vi körde i nordlig riktning till Arco, i sydlig riktning till Limone och östlig riktning till Lago di Ledro. Den sistnämnda etappen var mysigast. Den gick genom tunnlar men mest på serpentinvägar genom små byar. Vi nådde en alpsjö vars vatten var ännu grönare än Gardasjöns och man kunde från några höjder se hela sjön och alla dess stränder runt omkring. Här skulle vi lätt kunnat lägga en hel baddag om vi haft någon över, så mysigt!






Väl tillbaka hemma i R/D Garda, som det står på många skyltar, så bestämde vi oss för att prova hotellets solterrass på taket. Den såg ganska oansenlig ut med sin lilla pool, men för oss blev det precis ett lagom avslut på eftermiddagen. I kväll blir det fotboll igen.
Lite simträning så här i slutet av dagen.