Vårt stora intresse för djur och växter (samt kuddar) visar sig...

-Visst var det skönt att bada i havet älskling?

-Va?!?

-Visst var det skönt att svalka sig med vågor av mjukt och salt vatten?

- ? -

-Nä, just det! Du har ju inte orkat gå hela hundra meter ner till strandkanten! Istället fick din fru gå ner själv och möta havets krafter. Till en strand full med kufar med en fetisch för överåriga trebarns-mammor som bara väntar på att röva bort en! Jo, jag har hört att det finns gott om sådana i Torremolinos, men det hindrar inte min man från att sova vidare på solsängen vid poolen. Skönt var det i alla fall även om vågorna slog omkull mig då och då.

Eftersom jag inte var så saknad av maken passade jag på att utforska miljöerna lite på egenhand, rastlös som jag ändå var. Det är svårt att tänka sig att det kan vara så många människor här att denna enorma strand fylls under högsäsong. Nu fanns endast spridda skurar av enstaka badgäster. Jag hittade ett helt gäng med vilda papegojor vid en bäck och om vi ska återknyta till ett tidigare inlägg så lyckades jag faktiskt också hitta några exemplar av den afrikanska Tropius’en. Gissa vad som är vad på bilderna nedan…

I ett annat inlägg från resan berättade jag om hotellet vi bor på men jag glömde en sak. Extrakuddarna på rummet var grymma! De var en meter långa och och lite smalare än de där hemma. Jag sover nämligen alltid med kuddar vid sidan om mig och dessa var perfekt anpassade för det. Sängen var dock bara 160cm bred och hade ett enda täcke och det är inte kompatibelt med min man. När vi flyttade ihop krävde han ganska snart att vi skulle ha två täcken i sängen. Jag sover alltid på sidan och gillar att "kroka om" den jag sover bredvid med armar och ben. Det gillar inte min man att jag gör, han menar att jag kryper upp på honom och låser fast honom - ja, man tolkar ju saker lite efter hur romantisk man är i sinnet. Därför har vi nu alltså var sitt täcke hemma och jag har kuddar vid sidorna om mig att "klättra upp på". Hotellets en-meters-kuddar hade passat perfekt hemma men tyvärr hade vi inga en-meters-väskor att smuggla ut dem i.

Ganska stora väskor hade vi dock så något måste de ju fyllas med. Sista kvällen gick vi så åter ut på stan för att se om vi kunde hitta några fina växter. Nu får man ju inte föra in och ut växter hur som helst med tanke på olika parasiter man kan få med sig. Vi håller oss så klart till rådande reglemente och handlar därför bara växter i trampad form. Kanske åkte det även med några som nogsamt destillerats till ädlare valörer. 

Lätt packade gick vi uppför - sedan gick det bara utför...

Huke er i bänkera - för nu är det jakt på gång!

Jag har tyvärr haft lite svårt att få kropp och hjärna att komma i semesterstämning. Ett sådant där tillstånd där man verkligen njuter av att göra ingenting. Så fort jag lägger mig på solsängen vandrar tankarna iväg till jobbet och jag ligger och klurar på diverse problem. På samma sätt är det vid sängdags. Det kan tyvärr ta upp till en vecka för mig att kunna släppa ständiga tankar på jobbet. Att jag inte kan låta bli att läsa nyinkomna jobbmail var femte minut hjälper ju inte direkt heller. Det är verkligen inte lätt att göra ingenting! Om man inte är min man då, som snarkar två minuter efter att hans kropp lagt sig tillrätta under solens strålar. Jag själv har nu gått runt hotellområdet ett otal gånger och känner varje vrå, jag har beställt barens alla drinkar bara för att det känts för dumt att bara gå förbi och jag har även smitit ut från hotellets gated community utan ärende - bara på grund av rastlöshet. Men idag fick jag ett uppdrag!

Här nere till höger ser ni min man i
en typiskt "sova-i-solen-ställning".

Idag har jag varit aktiv! I alla fall om man jämför med igår. Vad jag gjort? Det är nu ni ska sluta läsa om ni inte ska behöva se mig som fullkomligt hjärndöd framöver. Så här började det;

Precis när vi kommit till våra solsängar i förmiddags plingar det till i telefonen. Det är från en ”vän”. Jag ska inte hänga ut vederbörande med epitet som fixerad-medelålders-nörd, då är det bättre att jag låter personen vara anonym och kallar denne för ”vän”. Så här ser sms-konversationen ut som följde:

Vän:              ”Är det i Malaga ni är?”

Jag:               ”Ja, precis söder om – i Torremolinos.”

Vän:              ”Nice! Vill du göra mig en tjänst där då…?”

Jag:               ”Vad kan det vara?”

Vän:              ”Jag tänker på alla Absolut-flaskor jag jagat världen runt till dig…”

Jag:               ”Säg då!”

Vän:              ”Det finns en Afrikansk typ som sträcker sig till just Malaga… inte längre norr ut, jag har letat själv där…”

Jag:               ””Afrikansk typ” – en människa?”

Vän:              ”Nej, Tropius…”

Jag:               ”Å vad är det – en akvariefisk?”

(Nu får jag en bild – en spansk karta med en tydlig markerad linje genom Malaga.)

Jag:               ”Ok, är det afrikansk sprit – vilken smak?”

Vän:              ”Nej men alltså… det är en Pokemon som bara finns i Afrika och dit planerar jag inte att åka. Men man kan nå den från där du är!”

Ja, ni vet Pokemon Go - som alla började och slutade med för två år sedan! Nu vill denne vän att jag ska fånga en riktig raritet (uppenbarligen!) åt honom. Jag kan ju aldrig inte anta en utmaning, i synnerhet inte när jag är rastlös. Så jag laddar upp Pokemon Go och jag är igång!

På kvällen bestämmer sig maken och jag oss för att utforska Torremolinos shoppingdistrikt. Först irrar vi in oss i gay-distriktet – tror vi. Det visar sig vid närmare efterforskning att Torremolinos är en av  HBTQ-världens huvudstäder och att varannan bar är en gaybar var vi än var. Vi når dock shoppingdistriktet runt Calle del San Miguel bara några kvarter från vårt hotell (och hundra tjugo åtta trappsteg upp om man tar vägen vi valde). Då jag går in för alla uppdrag med hull och hår så blev shoppingrundan väldigt billig. Inte en euro gjorde vi av med. Jag gick ju inte in i en enda butik eftersom jag var fullt upptagen med att håva in Pokémons. Om jag fick tag i den eftertraktade Tropius? Nää, men den fanns i närheten ett tag, men det kommer jag inte våga berätta för min vän – tur att denne inte läser bloggen…

Det krävs full koncentration när man ska fånga monster!

Vi har valt hotellet för de lata!

Vi ska inte fara med osanning och säga att vi är i Malaga, för vi är egentligen strax söder om, i badorten Torremolinos. Det är en av Spaniens äldsta badorter och hit åker man för att sola och bada och det är just detta vi ägnat all tid åt hittills. Vårt hotell heter Sol don Pablo och är ett stort hotell. Det är nyligen renoverat och det är stilrent och snyggt i lokaler och rum. Här finns allt ifrån läkarmottagning till gym och tennisbanor. Det finns flera pooler både ute och inomhus och även en jacuzzi för den som önskar. Nu när vi är här är det mest pensionärer bland de andra gästerna men så är det väl så här års. Semestertiden har inte riktigt börjat än. 

Trots att det är så stort, så är poolområdet uppdelat i olika etage och områden, så det är helt ok. Det enda som skiljer hotellområdet från den enorma medelhavsstranden är den sju kilometer långa strandpromenaden. Jag har åtminstone pallrat mig ut genom de höga grindarna och varit nere och känt på det salta, tillskillnad från mitt sällskap. Det höll visserligen på att kosta mig min ena sko som seglade iväg på en våg. Jag tänker inte gå in på hur skorna först hamnade i vattnet men min jakt på den som snabbt drogs ut i havet av vågorna var nog rätt roande att beskåda.

Det som överraskat oss mest är nog det som ingår i all-inclusive. Det har ju blivit en lat vana sedan vi började resa charter med barnen och när vi såg att hotellet erbjöd det, som tillägg, så slog vi till. Det är inte många gäster som har gjort det tillägget har vi förstått. Om inte annat kan vi se det på att det nästan bara är vi som blivit ringmärkta med det obligatoriska armbandet. Hotellet har hur som helst inte snålat på all inclusive-begreppet och tappkranar för vin och öl ser man inte skymten av. Här blir man serverad vid bordet och det är hela oöppnade flaskor vin man får, oavsett om man bara tänkt dricka ett glas. Det samma gäller ölen – flera flasköl att välja på. I barerna finns ett stort urval av färgglada och goda drinkar att välja på och glassmenyn är lika stor som GB’s. Eftersom vi gärna både äter och dricker så har vårt all inclusive-val redan betalt sig många gånger om.

Drinkarna är så färgglada och goda!
Min man föreslog att jag kunde prova en ny färg varje dag. Det lät fånigt tyckte jag och bestämde mig för att prova alla färger på en dag. Till mitt försvar vill jag bara säga att man ska dricka mycket när det är varmt!

 Hotellets stora restaurang är verkligen stor men så är även utbudet av mat. När det gäller frukostbuffén så finns inget mer att önska – här finns allt. Nu spelar ju inte det mig så stor roll, som äter detsamma varje morgon vare sig jag är hemma eller borta, men Håkan provar lite olika kombinationer. Även middagsbuffén är enorm, både när det gäller varmt och kallt. Själv har jag hittat mitt favorithörn där två kockar står och brassar Mongolian Bbq, men även det stora sushiutbudet lockar, för att inte tala om smågodiset på det grandiosa efterrättsbordet…

Min man är halvspanjor!

Nu är det inte långt kvar innan det är dags för Europa tour 2018 med systers familj. Men innan dess har maken och jag (Helén) dragit iväg på en liten försemester. På programmet står fem nätter i Malaga. Som vi har längtat efter sol och värme! Eller, nja i februari när vi bokade gjorde vi det. Det ska hur som helst bli skönt att komma iväg en sväng.

Vi jobbade nästan hela fredagen innan det blev dags att lämna barnen och ge oss av mot Landvetter.  I Malaga landade vi först efter midnatt så vi var lagom trötta när vi klev in i taxin. Taxichauffören, en meterlång Manuell i sextioårsåldern med byxor tillräckligt långa för att passa vilken basketspelare som helst, såg snäll ut och lastade in oss i sin lilla Mercedesbuss. Sedan vaknade vi till kan jag säga! Det gick i 130 km/h genom stadens gator och hur många vi körde över på vägen har jag ingen aning om. Så fort han kom ikapp en bil blinkade han med helljusen och körde om på insidan. Övergångsställen eller farthinder var inget som stoppade honom.

Under färden ägnade sig Manuell åt att ringa upp vänner på bilens högtalartelefon. Han hann med tre under vår resa och samtliga sov och lät lagom glada över att bli väckta. Nu var det inte samtalen i sig som var det intressanta utan att min man för första gången verkligen lyssnade hur spanska lät. För att ge er lite bakgrundsinformation så är han helt döv för språk och dialekter och kan inte skilja på dalmål och skånska än gång. Han hör aldrig var en svensk har sitt ursprung utifrån dialekt. Nu helt plötsligt utbrister han;

-Hör du! Spanjorerna läspar! Hör du hur de säger ”s”? upprepar han läspande.

-Ja, svarar jag och försöker fokusera på vägen där vi far fram.

-Men va fan! Varför har ingen sagt det! Jag måste ju vara halvspanjor! Jag borde ju läsa spanska, jag kan det ju så gott som redan! fortsätter han helt förbluffat.

Det roliga är att min man levde sina första 27 år helt omedveten om att han läspade. Det var först när vi träffades som det gick upp för honom. Inte för att jag är en sådan som märker ord och påpekar sådant. Knappast alls faktiskt… Men jag kunde inte låta bli att härma honom då och då. Nu tio år senare så vet vi ju då alltså varför – han är halvspanjor!