Svettiga värdar, mardrömmar och sidenblommor....

(Jill)

På väg upp mot Rostock spenderade vi en natt i Neuruppin på ett litet pensionat som hette Oelke. Ett ganska speciellt ställe! Det fanns en liten träport i en stenfasad med en korpulent farbror innanför. Vi baxade in bilen i en mycket lite öppning och parkerade in ett äldre tyskt par som kom från semester i Dalarna. Vid en första fråga skulle de lämna efter vår starttid som var tio, så att de stod innanför gjorde ju ingenting. Claes pratade en stund (förstås!!) med dessa trevliga tyskar på någon blandning av tyska, engelska och svenska. De förstod inte varandra så bra men kom fram till att de också körde Volvo fast en något äldre modell än oss. De tyckte Dalarna var mycket vackert och imorgon skulle de åka vid åtta(!!?) Jahopp där rök sovmorgonen då! 

Mycket imponerad av maken som backade in!

Vi fick nycklar till våra två rum och frågan om hur dags vi ville ha frukost och vilken dryck vi ville ha. När vi sa vid nio så ruskade han lite på huvudet och mumlade något om ”lunchtid” och ”semesterfirare”. Väl uppe på rummen som var fyllda med blommar i siden och påslakan i bäckebölja av äldre snitt började den sedvanliga spindeljakten. Alla rum måste gås igenom och saneras. En spindel på varje toalett mötte döden men det sa vi inget om till dottern! Till henne säger vi alltid att vi inget hittar! Trots den något omoderna inredningen luktade det fräscht om rum och lakan. Vi som gillar att sova tillsammans tyckte två rum var ett för mycket och valde att bo alla i fyrbäddsrummet. Så efter spindelmordet låste vi dörren till tvåbäddsrummet och slet ingenting på de sängarna. Vi var lite hungriga men inte tillräckligt för ett restaurangbesök så vi gick ner och hittade värden på innegården. Vi fick en vägbeskrivning till affären och en uppmaning att skynda oss, de stänger om 15 minuter sa han. Ingen lyssnade särskilt bra på vägbeskrivningen utan vi försökte hitta med hjälp av snapchatkartan - det gick sådär! Vi försökte fråga också men tyskarna ruskade bara på huvudet och förstod ingen engelska. Vi hade glömt vad mat hette på tyska och också glömt att vi hade google translate i telefonen. Men tillslut hittade vi rätt och kunde handla lite smått och gott att inta till fotbollen. 

Fyra av fem familjemedlemmar sov gott den natten, en drömde dock en del! Den femte, som var jag, sov mycket dåligt och vaknade varje gång de båda kyrktornen utanför fönstren drog igång. De körde både hel och halvtimma! Tonårsdottern som sov närmast mig såg dessa kyrktorn i en glipa i gardinen och drömde om vad som försegick i kyrkan under natten. Det resulterade i vissa, lätt ångestfyllda, osammanhängande haranger vid flera tillfällen under natten. Vaknade jag inte av kyrkklockan vaknade jag alltså av dottern.

Vid 7:55 gick så maken upp för att flytta bil. Det behövdes dock inte då det tyska paret fortfarande åt frukost. När han ändå var uppe tänkte han ta sig en kopp kaffe medan vi andra kom iordning på rummet. Då ruskade den tyska värden på huvudet och sa ”You said nine!”. Den tyska damen med Volvon försökte då bjuda Claes ur deras kaffetermos där det fanns gott om kaffe men se det gick inte! Den tyska värden gick då emellan och Claes fick snällt komma upp till oss och vänta med kaffet till klockan nio. För att vara på den säkra sidan gick vi ner vid 9:01 och satte oss vid ett bord som var dukat för oss. Det fick plats typ fyra bord i den här lilla hallen som användes som matsal. Här var nu vårt bord dukat med en av de bättre frukostarna vi ätit! Det var diverse köttpålägg på ett fat, fler olika sorters ostar på ett och nykokta ägg med egen mössa! Det fanns yoghurt och marmelad, kaffe, te och juice och en korg med varmt nybakt bröd. Värdens något svettvåta andfådda tillstånd vägdes upp av det lilla ljus han hade tänt på vårt bord. Fördomsfulla som vi var trodde vi att det skulle dyka upp någon lite tant och servera frukost, men inte då! Det gjorde den något korpulente, svettige farbrorn så bra själv!!

Mycket söta ägg och perfekt kokta!

När det tyska paret skulle ge sig av lyckades de inte starta sin bil, stackarna, Claes for då ut, slog ut med armarna och härjade ”It`s not possible it´s a Volvo!!”. Nu hjälpte ju inte det för att starta bilen, men det blev mycket bättre stämning både hos det tyska paret och hos de i frukostmatsalen/hallen. 

När assistanskåren kommit och startat tyskarnas bil och vi inte kunde lösa ut oss med Mastercard utan snällt fick promenera till närmsta uttagsautomat (”sorry only cash” sa värden) och sedan betalt för oss med papperspengar susade vi utan missöden upp mot Rostock och den färja som skulle ta oss mot Sverige igen. Väl i Sverige körde vi de absolut jobbigaste tre timmarna på hela semestern! Men så skönt det var att vid 02:00 krypa ner i våra egna sängar!!

Kapitalismens lustar har fröjdats i Mammons tempel - Metzingen

 (Helén)
Idag har kapitalismens lustar fröjdats i Mammons tempel – Metzingen. En oansenlig ort fem mil utanför Stuttgart i södra Tyskland. Tidigare egentligen endast känd för att vara orten där Hugo Boss startade sin tillverkning 1924. Under både första och andra världskriget tillverkades det uniformer till nazistiska partiet i fabrikerna. Efter kriget dog grundaren och man ställde om tillverkningen till herrkostymer. Idag saluförs alla former av konfektion under varumärket och man hittar också parfym, väskor, klockor, glasögon och andra accessoarer. Boss har under senare år byggt ut den fabriksbutik som jag för första gången besökte för tjugo år sedan, till ett stort varuhus och runt om detta har ett helt centrum av märkesbutiker etablerat sig.

82 butiker fanns här nu och vi hann då inte med alla under vår sammanlagda heldag här. Alla verkade dock nöjda när vi försökte få in våra kassar i bilen efter att vi ”dragit repet” för dagen – vi skulle ju ändå hinna med att köra några mil också. Elle som de första timmarna mest förfasat sig över hur dyrt allting var och hur man ens kunde överväga att ”lägga så mycket pengar på kläder eller väskor”, köpte sedan ett par tröjor men valde därefter att stänga plånboken. Vi fick henne dock till slut att prova en Burberry trench, bara för att känna känslan. Hon kände ingen känsla alls förrän vi berättade att den var ett kap, den gick att köpa för 11.500kr nu, istället för ordinarie 17.000kr – då ville hon kräkas och vi fick snabbt hänga tillbaka jackan. Elton gick in för shoppingen lite hårdare och önskade som undertecknad att man för stunden kunde ge sitt ekonomiska samvete lite semester – så mycket fint det finns! Maken var den som gjorde störst fynd och det är bra för då mår han som bäst. Lilja-Lee fick en del kläder men var själv mest nöjd med ett par flipflops. Den största vinsten för dagen var dock att de inte börjat ta betalt för kassarna här!

Vi brände sedan sextio mil i ett flygande fläng till vår övernattning för kvällen lite norr om Leipzig. Det är med en liten oroskänsla jag kryper ner i kojen – var sjutton ska vi göra av det vi tänkt inhandla på Calles i morgon?

Hotel Europa - Riva del Garda och så lite mera vin...

(Helén)
Idag har vi varit tvungna att lämna Riva del Garda för att påbörja hemfärd-med-stopp-på-vägen. Jag vill ändå avsluta med att rekommendera Hotel Europa för er som eventuellt blivit nyfikna på att besöka staden. Läget är så mysigt precis vid hamnen och den gamla delen av staden, det har ni kunnat se bilder på i tidigare inlägg. Det är precis så lagom stort att all personal känner igen dig redan efter första dagen. Vissa ur serveringspersonalen förälskade sig mer i en femårig lintott, än i oss andra och lät henne komma undan med diverse specialbeställningar hela tiden. Till sista middagen hade även de större barnen tagit mod till sig och komponerade en helt egen meny efter smak och den uppfylldes utan problem. Vi hade bokat med halvpension och då gick man inte hungrig från bordet. Frukosten serverades som en stor buffé där inget saknandes (förutom Nutella, hälsar tonåringarna som dock nöjde sig med pannkakor med diverse söta såser). Det fanns nypressad apelsinjuice och ville man snitsa till det med en mer avancerad jucieblandning fanns en centrifug till förfogande och en uppsjö av råvaror samt recept. Äggen fick man verkligen nykokta. Det var första gången jag såg denna form av kokmaskin där man själv valde färg på sin ägghiss och sänkte ner sitt okokta ägg, i önskat antal minuter. Glömde ta en bild dock. Det ”söta” bordet fick man gå förbi utan att öppna ögonen för annars fanns risken att även en eller ett par av miniatyrbakverken som låg där också slank ner. Självklart fanns också lite bubbel om man ville skåla in morgonen.

Middagen var Italiensk på alla sätt och för oss som ville se fotbollsmatch kl 20 ett par av kvällarna ställde det till visst bekymmer. Här äter man lääänge. Men mar tar helt enkelt seden dit man kommer och vi fick nöja oss med att bara se andra halvlek av dessa matcher. Middagen bestod av fem rätter. Till att börja med lite fritt plockande av hors d'oeuvres (där fick undertecknad hejda sig för att inte bli mätt omedelbart!). Lite bubbel passade bra till detta. 

Efter det blandade man sig en liten sallad, eller plockade till sig alla vattenmelonbitar som var tänkt som garnering om man heter Lilja-Lee.

Sedan blev vi serverade vid bordet med den ”lilla-huvudrätten”. Vi kunde här välja mellan fyra rätter varav ett par pastarätter. Nu när den egentliga huvudrätten serverades, som vi också fått välja, så var de flesta av oss ganska mätta men nu kom den riktigt köttbiten, hela fisken eller i enklaste form en smakrik omelett.

Efterrättsbordet var sedan dignande, men här valdes nästan alltid den Italienska glassen i någon form kanske i kombination med någon liiiten tårtbit.

Hotellet hade också en uteservering på nedrebotten, ute på torget. Den besökte vi aldrig även om man som hotellgäst hade rabatt där.

En inlåst parkering fanns alldeles intill hotellet och ville man ha en lite billigare lösning så kunde man boka garage hundra meter därifrån. Väldigt ovanligt för hotellen i denna del av staden var att det hade pool. Den var liten och högst upp på taket bredvid solterrassen, men fullt badbar. Det rum de äldste bodde i hade en liten balkong och det lilla extra med badrockar, mousserande och frukt på bordet. De yngre förmågornas rum var dock lika fint men utan balkong och några euro billigare.

Innan vi lämnade Italien för denna gången så besökte vi ett av de största vinhusen på väg upp mot Brennerpasset. Det var lite tidigt för provsmakning och vi hade ju några mil bakom ratten framför oss, så vi inhandlade flaskorna och litade på att deras utmärkelser var smakgaranti nog.

Håkan fick börja packa om bilen redan innan vi valt ut viner.

Lite lek med kameran tills dess bilen var välfylld.

En sagostad där vinet flödar - Riva del Garda!

(Helén)
Har man inte varit i Riva del Garda så måste man hit! Enligt mig, inte för att se något eller göra något – utan bara för att vara! Vi tyckte alla i familjen att våra dagar här tog slut alldeles för fort.

De allra flesta åker nog hit för att cykla verkar det som. Det kryllar av vältränade cyklister både i staden och uppe i bergen. Många åker också hit för att titta på det vackra landskapet och de som gör så är mestadels pensionärer och i betydande mängd brittiska sådana. Vi har några typiska på vårt hotell. De är säkert över åttio år, kutryggiga, vithåriga och med välstrukna kläder. Flera går med käpp, så särskilt långt från hotellet kommer de inte men deras närvaro brinner av livslust och att vilja uppleva mer innan livet tar slut. Så vill jag också ha det!

Hur som helst så har staden allt man kan önska. Vackert badvatten och fina stränder, gamla byggnader och en otroligt charmig gammal stadskärna utan biltrafik, allt vad italiensk mat kan erbjuda samt gott vin och himmelsk glass och allt i en inramning av branta alper som fortsätter upp bland molnen. Här söker man skugga under en salig blandning av palmer, lågt klippta tallar, oliv-, citron- och fikonträd. Man känner sig väldigt liten här som människa och det lockar fram ödmjuka tankar och ro för själen. En sagostad där inget ont kan hända!

Man kan riktigt se hur jag drömmer om att
bo i en sagostad va? :P

 Titta bara på utsikten från vår hotellbalkong!

Vi har ju varit vid södra änden av Gardasjön några gånger tidigare och gillade Sirmione mycket, men naturen här slår det mesta och så upplever man inte samma sorts trängsel här som där. Ska man säga något negativt om Riva del Garda så är det väl att prisbilden på det mesta nästan är i Venedignivå. Dyrt med go'dricka med andra ord...

Våra första två dagar spenderades till stor del på stranden och i vattnet. Däremellan hann vi strosa på de små gatorna och besöka Gelaterior. Vår äldsta dotter använde promenaderna mest till att leta skugga och italienska killar, vår yngsta letade lekparker och svanar att mata och sonen försökte mest hitta på olika sätt att reta systrarna på. Det sistnämnda var inte så dumt som man kan tro. De ljud en retsam storebror kan få ur sina systrar gjorde att vi aldrig behövde fundera över var de var. Ja, förutom då ett ”plask” avslöjade den ena av dem.

Sista dagen då några moln faktiskt tog sig innanför stadens skyddande berg, bestämde vi oss för att åka på en vinresa. Mellanbarnet som till och från klagat på att semestern hittills inte innehållit någon sovmorgon – hon har ju faktiskt ”bara fått sova till elva som längst!”, valde att stanna på hotellet. 

Vi körde i nordlig riktning till Arco, i sydlig riktning till Limone och östlig riktning till Lago di Ledro. Den sistnämnda etappen var mysigast. Den gick genom tunnlar men mest på serpentinvägar genom små byar. Vi nådde en alpsjö vars vatten var ännu grönare än Gardasjöns och man kunde från några höjder se hela sjön och alla dess stränder runt omkring. Här skulle vi lätt kunnat lägga en hel baddag om vi haft någon över, så mysigt!

Väl tillbaka hemma i R/D Garda, som det står på många skyltar, så bestämde vi oss för att prova hotellets solterrass på taket. Den såg ganska oansenlig ut med sin lilla pool, men för oss blev det precis ett lagom avslut på eftermiddagen. I kväll blir det fotboll igen.

Lite simträning så här i slutet av dagen.

Tjuren attackerar!!

(Jill)

Jahopp då har vi gjort två dagar på Tirol Camp i Fieberbrunn tillsammans med vänner från Eksjö. Och som det hänt grejer!! 

På söndagen bestämde vi oss för att ta sittliften upp till Jakobskreuz och kolla utsikten. Våra guider från Eksjö var med oss och vi bestämde oss för att åka lift upp och gå ner. Det skulle ta 1 timma och 40 minuter att spatsera nerför branten sas det. Väl uppe var utsikten riktigt bra men vädret sådär. Vi intog mycket god mat på bergstoppen och väntade ut ösregnet innan vi började nedstigningen.

Jakobskreuz

Vi funderar på vem dom hade mätt tiden på nerför denna topp?? Det var bitvis en mycket liten brant stig, stenigt, bergigt, lerigt och snorhalt!! De små i sällskapet skuttade ganska lätt nerför och de av oss som till vardags springer en halvmara klarade det tämligen väl. De av oss som inte springer så mycket och väger mer på överkroppen än underkroppen hade större bekymmer. Vissa funderade till och med på att vända eller helt enkelt lägga sig ner och vänta på att en helikopter kom och hämtade upp. 

En del av nerfarten bestod av ett gäng tjurar med ring i näsan. Tjurarna hade placerat sig inom några meter från den snurrgrind vi var tvungna att ta oss igenom. Vi hade via skyltar blivit uppmanade att inte reta djuren och för allt i världen inte springa vad som än händer. Barnen hade nu saktat in och inväntade oss vuxna. Jag föreslog att vi skulle gå i samlad trupp, som en flock! Kanske blev vi mer skrämmande då, tänkte jag!? När vi närmade oss började tjuren, som glott på oss konstant sen vi kom över krönet att röra på sig, mot oss!! Jag och alla barn (förutom Tea) hade närmare till grinden än tjuren så vi ökade på lite och hann igenom. Tea däremot börjar skrika, vänder om och springer uppåt igen, alltså gör hon allt hon inte ska! Jag hojtar till Claes att han får vända om och hämta henne. Han gör så och leder henne tillbaka mot tjurflocken. Då träder vår vän och guide för dagen Charlotta in och går lugnt och helt orädd för döden fram till tjuren och sträcker fram handen. Tjuren stannar då och nosar på hennes hand. Då passar Tea tillsammans med sin pappa på att passera och kommer snyftande ut i säkerheten. 

Är den här nåt att vara rädd för?

Cirka 4 timmar (!!!) senare når vi campingen igen och är ganska möra i kroppen allihop. Några har förlorat några mer liter vätska än andra! Även om vägen var lite otäck bitvis var utsikten väldigt vacker!

Idag bestämde sig männen i sällskapet för att åka och handla till middagen. De tog sig till Spar och på vägen hem skriker Christian plötsligt ”stanna Claes, stanna för faan!!” Claes som har tjurarna i färskt minne tror förstås att det är något kreatursaktigt, men icke!! Christian börjar nu hoppa upp och ner i sätet och pekar ”titta där en Sverigeperuk!” Och visst är det en krullig peruk som sitter på en stolpe ca 500 m från där vi bor. De stannar bilen och hämtar peruken. Strax bredvid ligger ett litet pensionat med en tillhörande lite bänk och på bänken står min necessär. Helt galet och väldigt konstigt och vi kan inte förstå hur detta gick till!

Så här lycklig blev Christian när han hittade våra grejer!

Efter att vi hämtat oss från chocken att ha återfunnit våra saker (dock inte kycklingpålägget) packade vi matsäck och tog gondolen upp till toppen närmast oss som hette Lärchfilzkogel. Mer vackra vyer blev det nu och även lite rodelåkning nerför berget. Vi bestämde oss för att åka gondol även ner idag då vaderna var möra sen igår.

Imorgon bär det av norröver och vi ska ta oss 75 mil upp till Neuruppin en bit utanför Berlin.

Vägpirater jobbar numera helt osynliga och de gillar pålägg!

(Jill)

06:12 rullar vi ut från vårt vackra hus i Kroatien och styr kosan mot Österrikiska alperna. Som vanligt är det jag som har ögonen på vägen och min man på omgivningarna. Med tanke på att det också är han som kör så förstår ni ju att det ibland blir besvärligt! Uttryck som ”akta han bromsar”, ”mer avstånd”, ”inte så nära mittlinjen” osv hörs ofta från passagerarplats. Mannen sa till barnen att han egentligen inte behövde något körkort för jag kunde ju både sitta bredvid och köra bilen samtidigt. Personligen tar jag det som en komplimang, snacka om att vara bra på mycket!

Något jag inte är bra på är tunnlar. Tunnlar är väl nödvändiga i dessa landskap men ack så otäcka och långa. Måste de vara så långa? Några hundra meter funkar väl men upp emot 8 km är inte okej enligt mig! Det är lite som hos tandläkaren tycker jag. Ni vet de snälla tandläkarna som borrar lite och sen slutar och frågar hur det går och så borrar de lite till och så frågar de igen och man hinner andas. Lite som 300 m tunnel. De elaka tandläkarna går att jämföra med 8 km tunnel. De borrar och borra och borrar så de nästan kommer ut genom underkäken. Det brummar i hela huvudet och man är helt genomsvett innan de är färdiga. Inne i tunnlarna krävdes extra mycket tydlighet! Här fick chauffören inte smaka godis av barnen, inte lyssna på bok eller medryckande musik, inte köra om, men för den skull inte ligga bakom en tankbil, inte ligga för nära och viktigast av allt INTE gäspa!! Det sistnämnda gjorde han dock i en tunnel och då hotade jag med att gå av. Varje gång vi kom ut ur en tunnel sjöng jag en lite segertrudelutt.

Efter fantastiskt fina landskap och svängiga vägar kom vi fram till Fieberbrunn i Österrike där vi hyrt en lägenhet för tre nätter. Här möter vi upp en Eksjöfamilj som är väl bevandrad i dessa berg efter många vinter och sommarsäsonger här. De är också duktiga på språket och det är ju bra när allting står på tyska överallt! 

Vi upptäckte tämligen snabbt att Max Sverigeperuk var borta (vi tror det var därför det blev förlust!) och även min necessär lös med sin frånvaro. Vi är säkra på att den stoppades i bilen men är nu spårlöst försvunnen. Antingen har den ramlat ur bilen i farten eller så har någon vägpirat norpat den när luckan stod öppen och matsäck intogs. Men i så fall har vägpiraterna utvecklat sin teknik något och opererar nu osynliga. 

Väl framme åkte vi till Spar för att handla det nödvändigaste till söndagens frukost. Vi köpte då två paket skivat kycklingpålägg som vi testat på vägen och alla tyckte om. När sen söndagens frukost kom var dessa båda paket som uppslukade! Vi hittade dem ingenstans och nu börjar vi fundera över om det är högre makter som spelar oss ett spratt!!? Så än så länge kära storasyster är vi i familjen intakta även om våra tillhörigheter försvinner en efter en.

Söndagen innehöll liftåkning, wienerschnitzel på alptopp, väldigt mycket vandring i bitvis svår terräng, samt en tjurrelaterad skräckupplevelse. Men mer om det i ett annat inlägg!

Många som försvann denna dag!

(Helén)
Igår så var det dags att bryta upp från Krk och Kroatien och huset som varit vårt hem en vecka. Följebilen skulle nu klara sig på egenhand och för att gardera sig ordentligt försvann de så tidigt på morgonen att vi i vår familj fortfarande sov. Och försvann gjorde de! Vi vet fortfarande inte riktigt var, för det förväntade blogginlägget igår från min syster har uteblivit. Kan det vara så att de snurrar runt bland alptopparna någonstans i Österrike i total wifi-skugga! Kan detta försvinnande vara ett uppdrag för det Svarta Cyklopet? Eller kan det vara så att de brutit kontakten med oss och helt enkelt startat en egen blogg bara för smålänningar och vi per automatik blivit blockade? Vi får se var detta tar vägen…

Vi kom i alla fall iväg i rimlig morgontid strax efter åtta och fick också tillbaka alla euro som vi lämnat i deposition för allt vi eventuellt skulle förstöra i huset. Vi var nästan förvånade själva att inte ens ett ynka glas gått sönder. Kan i och för sig bero på att maken inte behövde plocka ur diskmaskinen en enda gång.

När vi lämnat Kroatien och passerat Slovenien så kände vi oss nästan som hemma. De Italienska vägarna vi nu susade fram på har vi kört på flera gånger tidigare. Ju längre norrut vi kommer desto varmare blir det.

Vägen mellan Verona och Brennerpasset är en av de häftigaste vägarna jag åkt på. De storslagna alperna tornar upp sig och de små Italienska byarna ser ut som små lapptäcken med kyrktorn i mitten. En mängd borgar eller om det är slott, är byggda på strategiska klippavsatser och man kan nästan känna vinsmaken i munnen när man passerar orter som Cavalo, Valpolicella, Vaggimal och Masi. Överallt är det grönt och miljoner vinrankor väntar på att skördas så småningom. Jag sitter bara i passagerarsätet och njuter och pekar åt höger och vänster och hojtar så barnen där bak inte ska missa något av allt det vackra. De har inte bråkat på en timma utan jag förstår att de suttit tysta och förundrats över allt de sett. Tills jag vänder mig om… Nog är de koncentrerade och vakna men de är inte i samma värld som jag! Tre hörlursförsedda huvuden, ser jag med blickarna intensivt stirrande ner i varsin padda eller Iphone. Suck! Jag som verkligen varit högljudd från framsätet. När jag då viskar att vi nu ska stanna på McD för lunch, ja då tittar alla upp samtidigt.

Vi svänger så småningom av den stora autostradan och tar oss in mellan bergen till vårt slutmål Riva del Garda. Vi hinner checka-in och tar oss ner till en lämplig uteservering med storbildstv. Allt för att sitta där med våra Sverigetröjor och förnedras av alla andra gäster som är britter – men jag är inte bitter, det var kul så länge det varade!

Vilket tilltugg man har till fotboll är VIKTIGT!

Vi tog en lite promenad efter matchen i den gamla delen av staden och dess vallgravar. Vid ett obevakat ögonblick höll familjen då på att bli en färre.

Vi hör inte ett plupp, snarare ett litet plask som när två sandalklädda fötter når vattenytan. Storebror är snabbt på plats med en hjälpande hand medan mamman förevigar ögonblicket…