Svettiga värdar, mardrömmar och sidenblommor....

(Jill)

På väg upp mot Rostock spenderade vi en natt i Neuruppin på ett litet pensionat som hette Oelke. Ett ganska speciellt ställe! Det fanns en liten träport i en stenfasad med en korpulent farbror innanför. Vi baxade in bilen i en mycket lite öppning och parkerade in ett äldre tyskt par som kom från semester i Dalarna. Vid en första fråga skulle de lämna efter vår starttid som var tio, så att de stod innanför gjorde ju ingenting. Claes pratade en stund (förstås!!) med dessa trevliga tyskar på någon blandning av tyska, engelska och svenska. De förstod inte varandra så bra men kom fram till att de också körde Volvo fast en något äldre modell än oss. De tyckte Dalarna var mycket vackert och imorgon skulle de åka vid åtta(!!?) Jahopp där rök sovmorgonen då! 

Mycket imponerad av maken som backade in!

Vi fick nycklar till våra två rum och frågan om hur dags vi ville ha frukost och vilken dryck vi ville ha. När vi sa vid nio så ruskade han lite på huvudet och mumlade något om ”lunchtid” och ”semesterfirare”. Väl uppe på rummen som var fyllda med blommar i siden och påslakan i bäckebölja av äldre snitt började den sedvanliga spindeljakten. Alla rum måste gås igenom och saneras. En spindel på varje toalett mötte döden men det sa vi inget om till dottern! Till henne säger vi alltid att vi inget hittar! Trots den något omoderna inredningen luktade det fräscht om rum och lakan. Vi som gillar att sova tillsammans tyckte två rum var ett för mycket och valde att bo alla i fyrbäddsrummet. Så efter spindelmordet låste vi dörren till tvåbäddsrummet och slet ingenting på de sängarna. Vi var lite hungriga men inte tillräckligt för ett restaurangbesök så vi gick ner och hittade värden på innegården. Vi fick en vägbeskrivning till affären och en uppmaning att skynda oss, de stänger om 15 minuter sa han. Ingen lyssnade särskilt bra på vägbeskrivningen utan vi försökte hitta med hjälp av snapchatkartan - det gick sådär! Vi försökte fråga också men tyskarna ruskade bara på huvudet och förstod ingen engelska. Vi hade glömt vad mat hette på tyska och också glömt att vi hade google translate i telefonen. Men tillslut hittade vi rätt och kunde handla lite smått och gott att inta till fotbollen. 

Fyra av fem familjemedlemmar sov gott den natten, en drömde dock en del! Den femte, som var jag, sov mycket dåligt och vaknade varje gång de båda kyrktornen utanför fönstren drog igång. De körde både hel och halvtimma! Tonårsdottern som sov närmast mig såg dessa kyrktorn i en glipa i gardinen och drömde om vad som försegick i kyrkan under natten. Det resulterade i vissa, lätt ångestfyllda, osammanhängande haranger vid flera tillfällen under natten. Vaknade jag inte av kyrkklockan vaknade jag alltså av dottern.

Vid 7:55 gick så maken upp för att flytta bil. Det behövdes dock inte då det tyska paret fortfarande åt frukost. När han ändå var uppe tänkte han ta sig en kopp kaffe medan vi andra kom iordning på rummet. Då ruskade den tyska värden på huvudet och sa ”You said nine!”. Den tyska damen med Volvon försökte då bjuda Claes ur deras kaffetermos där det fanns gott om kaffe men se det gick inte! Den tyska värden gick då emellan och Claes fick snällt komma upp till oss och vänta med kaffet till klockan nio. För att vara på den säkra sidan gick vi ner vid 9:01 och satte oss vid ett bord som var dukat för oss. Det fick plats typ fyra bord i den här lilla hallen som användes som matsal. Här var nu vårt bord dukat med en av de bättre frukostarna vi ätit! Det var diverse köttpålägg på ett fat, fler olika sorters ostar på ett och nykokta ägg med egen mössa! Det fanns yoghurt och marmelad, kaffe, te och juice och en korg med varmt nybakt bröd. Värdens något svettvåta andfådda tillstånd vägdes upp av det lilla ljus han hade tänt på vårt bord. Fördomsfulla som vi var trodde vi att det skulle dyka upp någon lite tant och servera frukost, men inte då! Det gjorde den något korpulente, svettige farbrorn så bra själv!!

Mycket söta ägg och perfekt kokta!

När det tyska paret skulle ge sig av lyckades de inte starta sin bil, stackarna, Claes for då ut, slog ut med armarna och härjade ”It`s not possible it´s a Volvo!!”. Nu hjälpte ju inte det för att starta bilen, men det blev mycket bättre stämning både hos det tyska paret och hos de i frukostmatsalen/hallen. 

När assistanskåren kommit och startat tyskarnas bil och vi inte kunde lösa ut oss med Mastercard utan snällt fick promenera till närmsta uttagsautomat (”sorry only cash” sa värden) och sedan betalt för oss med papperspengar susade vi utan missöden upp mot Rostock och den färja som skulle ta oss mot Sverige igen. Väl i Sverige körde vi de absolut jobbigaste tre timmarna på hela semestern! Men så skönt det var att vid 02:00 krypa ner i våra egna sängar!!

Kapitalismens lustar har fröjdats i Mammons tempel - Metzingen

 (Helén)
Idag har kapitalismens lustar fröjdats i Mammons tempel – Metzingen. En oansenlig ort fem mil utanför Stuttgart i södra Tyskland. Tidigare egentligen endast känd för att vara orten där Hugo Boss startade sin tillverkning 1924. Under både första och andra världskriget tillverkades det uniformer till nazistiska partiet i fabrikerna. Efter kriget dog grundaren och man ställde om tillverkningen till herrkostymer. Idag saluförs alla former av konfektion under varumärket och man hittar också parfym, väskor, klockor, glasögon och andra accessoarer. Boss har under senare år byggt ut den fabriksbutik som jag för första gången besökte för tjugo år sedan, till ett stort varuhus och runt om detta har ett helt centrum av märkesbutiker etablerat sig.

82 butiker fanns här nu och vi hann då inte med alla under vår sammanlagda heldag här. Alla verkade dock nöjda när vi försökte få in våra kassar i bilen efter att vi ”dragit repet” för dagen – vi skulle ju ändå hinna med att köra några mil också. Elle som de första timmarna mest förfasat sig över hur dyrt allting var och hur man ens kunde överväga att ”lägga så mycket pengar på kläder eller väskor”, köpte sedan ett par tröjor men valde därefter att stänga plånboken. Vi fick henne dock till slut att prova en Burberry trench, bara för att känna känslan. Hon kände ingen känsla alls förrän vi berättade att den var ett kap, den gick att köpa för 11.500kr nu, istället för ordinarie 17.000kr – då ville hon kräkas och vi fick snabbt hänga tillbaka jackan. Elton gick in för shoppingen lite hårdare och önskade som undertecknad att man för stunden kunde ge sitt ekonomiska samvete lite semester – så mycket fint det finns! Maken var den som gjorde störst fynd och det är bra för då mår han som bäst. Lilja-Lee fick en del kläder men var själv mest nöjd med ett par flipflops. Den största vinsten för dagen var dock att de inte börjat ta betalt för kassarna här!

Vi brände sedan sextio mil i ett flygande fläng till vår övernattning för kvällen lite norr om Leipzig. Det är med en liten oroskänsla jag kryper ner i kojen – var sjutton ska vi göra av det vi tänkt inhandla på Calles i morgon?

Det Svarta Cyklopet har fått ett uppdrag!

(Helén)
Vi tog oss alltså helskinnade genom Tyskland som ni kunnat läsa tidigare. Trots att chaufförerna maskade lite (tyckte jag) och vi hade varit ett lättfångat byte för tyska fotbollshuliganer. Men så är min dröm att få köra en Formel 1-bil också. Kanske var det därför min man aldrig erkände att han var trött, så jag fick byta av som chaufför medan hastighetsgränsen var gränslös.

När vi anlände till Österrike ösregnade det och vi kunde bara misstänka att alperna fortsatte ovan molnen. Vi var dock lite tidiga och vårt Gasthaus hade inga färdiga rum till trötta svenskar. Efter lite tjat fick vi barrikadera spa-avdelningen. Syster och jag kastade oss direkt i den uppvärmda vattensängen och försvann in i drömmarnas värld. När vi vaknade så gjorde vi det med vissa panikkänslor. Vår svettiga hud hade klistrats fast i gallonunderlaget och vi fick slita oss loss. Tur att bara vissa delar av oss var utan kläder!

Där bakom ligger vårt logi för natten.

Lagom när receptionisten kom och meddelade att städerskorna hade tokstressat och nu blivit klara med våra rum, trots att det var långt kvar till ordinarie in-checkning (ja, hon sa det med andra ord…), då var alla så hungriga att vi tackade men satte oss i bilarna och körde mot Salzburgs centrum för att äta. Svågern försökte överslätande förklara att vi kommer att ”äta hos er i kväll”, men de såg ganska oförstående ut.

Väl inne i storstaden passade maken på att köpa ett coolt cyklop med tillhörande snorkel. Det passade honom inte riktigt men det var svart och såg ut som ett som Jack Bauer skulle använt. Ni vet när man ska ta sig in på en ambassad genom att simma i kloakerna och dyka upp ur en gatubrunn på fiendes område. Ja, ni som inte förstår, tänk James Bond då för sjutton! Det passade fint på mig dock. Om det var för att det dolde det mesta av mitt ansikte eller för att jag helt enkelt har en annan ansiktsform vet jag inte men det ska bli mysigt att få snorkla i Kroatien!

Det blev en liten promenad i byn innan
middagen när himlen sprack upp och
man kunde se alptopparna.

När frukosten började serveras på vårt Gasthaus på lördagsmorgonen stod vi på tröskeln och när klockan slog åtta rullade bilarna åter söder ut. Riktigt bra vägar och vyerna i Österrike är ju bara fantastiska. Att köra genom Slovenien var nytt för oss. Mitt i en tunnel lämnade vi plötsligt ett land för att fortsätta in i ett annat. Slovenien var väldigt lummigt och här byttes de stora motorvägarna mot rena Malex-vägar. För er som inte varit i Malexander kan jag berätta att vägarna dit är stigar som kor på fyllan trampat upp. Minsta obekvämlighet har man rundat istället för att ta sats och forcera igenom. Det har alltså skapat en väldigt kurvig väg. Sedan har man breddat och asfalterat dessa. I Sloveninen var dock beläggning på vägen väldigt fin, så som omväxling, var mc-krökarna riktigt trevliga.

Bild i soldiset när vi precis kört över bron till Krk.

Så fort vi passerat gränsen till Kroatien möttes vi återigen av välunderhållna autostrador. Så sista biten ner till Krk gjorde vi i ett nafs. ”Krk” förresten – hur kan en ö inte innehålla en enda vokal. En ö är ju just - en enda vokal. Kanske tog man Ö:et från Krk just för att alla andra öar skulle få den bokstaven? Har Krk var den ö som fått offra sig? Om jag skulle ägna veckan åt att försöka ta reda på om så är fallet kanske? Är uppdraget stort nog för Jack Bauer? Kan jag använda det svarta cyklopet? Eller ska jag kanske bara gå och lägga mig nu? I morgon får ni veta och se mer av vårt boende här på den vokallösa ön!

Värkar och Autobahn är ingen bra kombo!!

(Jill)

07:00 ringer klockan på torsdagsmorgonen och det är dags att komma iväg. Det sista trycks in i bilen och ungefär då testar chauffören GPS:sen som visar sig inte laddas som den ska när kontakt sätts i. Efter lite suck och stön föreslår jag (rätt stolt över det faktiskt!!) att det kanske är en säkring i bilen som gått. Jag hade rätt! Maken bytte ut den och GPS:en laddade fint igen. På utsatt tid vid 09:00 rullar bilen mot Trelleborg, nåja mot makens syster som har Sun Lip och en ansiktstvätt som jag gärna vill hämta upp. Under den kilometern hinner barnen bli osams för att INGEN får plats i baksätet och lillebror lutar HELA sin kropp på sin äldsta syster och SÅ KAN VI FAKTISKT INTE HA DET I TYP 500 MIL!!! Efter en kilometer fick vi alltså möblera om i bilen och plocka bort den bilbarnstolsrygg som faktiskt fortfarande fungerar på mina, likt sin mamma, ganska korta tvillingar. Tanken var att den av de två små som satt i mitten skulle ha bilkudde med rygg och huvudstöd för att dels kunna sova bra själva och att syskonen också kunde luta sig emot den. Det gick nu inte för de som satt bredvid hade blivit så stora att det blev för trångt. ”Ryggen” plockades bort och lades in i svägerskans garage.

Nerresan till Trelleborg gick sedan fint och på terminalen mötte vi upp Regeringen. Ni som varit med oss förr vet att min syster med familj kallas så. Dels för att min syster bestämmer det mesta, mest hela tiden, samt för att hon som en sann politiker fabricerar sanningar när det passar hennes intressen. Den sex timmar långa båtfärden var lugn och behaglig och många av familjemedlemmarna fick lite välbehövlig sömn i de hytter med fönster vi bokat.

"Nu-är-vi-på-väg-bilden" på hela sällskapet.
Den nedre är fyra år gammal - känner ni igen oss?
(Den gången åkte vi båt redan från Gbg.)

21:30 körde vi av i Rostock och nu var det lite seriös bilkörning som gällde. 93 mil skulle tillryggaläggas under natten. Vi anade problem redan innan vi körde av när vi såg Helen hänga mot bilen och se ut som hon hade förlossningsvärkar. IBS-magen hade gjort sig tillkänna även denna resa. För fyra år sedan hade vi dock hunnit en bit ner i Tyskland, den här gången hann vi knappt av båten. I år hade vi laddat med walkie talkies för att lättare kunna prata med varandra. För att lyckas med detta måste man vara på lagom avstånd och inte trycka på gasen och köra ifrån följebilen. Efter ca 15 minuter skrapade det till i vår walkie talkie och vi hinner se bakljusen på regeringsbilen som kört av medan vi befinner oss på omkörning av lastbil. Den här gången gick det fort att tappa bort varandra!! 

Vi hann fem mil innan de började rulla igen. Sen tyckte de det var en bra idé att fastna vid ett stopp och försöka ta en annan väg som ledde åt fel håll, som tur är inser de att de är fel ute innan de kör på den lilla träfärjan som hade tagit dem till gud-vet-vart och vänder tillbaka igen. Vi är nu ca 9 mil före dom men det löser sig med något mer bensträckarstopp för oss och vi strålar samman strax norr om München vid 4:30. Nu bestämmer vi oss för en liten tupplur på ca 30 minuter innan vi drar vidare. 12 timmar efter vi kört av färjan i Rostock når vi byn Untersberg strax utanför Salzburg i Österrike. 

Nu har vi sovit sådär 2 timmar på de senaste 34 och känner oss lite lagom sega! Vi får se om vi orkar med en wienerschnitzel innan vi kryper ner för natten.