Många som försvann denna dag!

(Helén)
Igår så var det dags att bryta upp från Krk och Kroatien och huset som varit vårt hem en vecka. Följebilen skulle nu klara sig på egenhand och för att gardera sig ordentligt försvann de så tidigt på morgonen att vi i vår familj fortfarande sov. Och försvann gjorde de! Vi vet fortfarande inte riktigt var, för det förväntade blogginlägget igår från min syster har uteblivit. Kan det vara så att de snurrar runt bland alptopparna någonstans i Österrike i total wifi-skugga! Kan detta försvinnande vara ett uppdrag för det Svarta Cyklopet? Eller kan det vara så att de brutit kontakten med oss och helt enkelt startat en egen blogg bara för smålänningar och vi per automatik blivit blockade? Vi får se var detta tar vägen…

Vi kom i alla fall iväg i rimlig morgontid strax efter åtta och fick också tillbaka alla euro som vi lämnat i deposition för allt vi eventuellt skulle förstöra i huset. Vi var nästan förvånade själva att inte ens ett ynka glas gått sönder. Kan i och för sig bero på att maken inte behövde plocka ur diskmaskinen en enda gång.

När vi lämnat Kroatien och passerat Slovenien så kände vi oss nästan som hemma. De Italienska vägarna vi nu susade fram på har vi kört på flera gånger tidigare. Ju längre norrut vi kommer desto varmare blir det.

Vägen mellan Verona och Brennerpasset är en av de häftigaste vägarna jag åkt på. De storslagna alperna tornar upp sig och de små Italienska byarna ser ut som små lapptäcken med kyrktorn i mitten. En mängd borgar eller om det är slott, är byggda på strategiska klippavsatser och man kan nästan känna vinsmaken i munnen när man passerar orter som Cavalo, Valpolicella, Vaggimal och Masi. Överallt är det grönt och miljoner vinrankor väntar på att skördas så småningom. Jag sitter bara i passagerarsätet och njuter och pekar åt höger och vänster och hojtar så barnen där bak inte ska missa något av allt det vackra. De har inte bråkat på en timma utan jag förstår att de suttit tysta och förundrats över allt de sett. Tills jag vänder mig om… Nog är de koncentrerade och vakna men de är inte i samma värld som jag! Tre hörlursförsedda huvuden, ser jag med blickarna intensivt stirrande ner i varsin padda eller Iphone. Suck! Jag som verkligen varit högljudd från framsätet. När jag då viskar att vi nu ska stanna på McD för lunch, ja då tittar alla upp samtidigt.

Vi svänger så småningom av den stora autostradan och tar oss in mellan bergen till vårt slutmål Riva del Garda. Vi hinner checka-in och tar oss ner till en lämplig uteservering med storbildstv. Allt för att sitta där med våra Sverigetröjor och förnedras av alla andra gäster som är britter – men jag är inte bitter, det var kul så länge det varade!

Vilket tilltugg man har till fotboll är VIKTIGT!

Vi tog en lite promenad efter matchen i den gamla delen av staden och dess vallgravar. Vid ett obevakat ögonblick höll familjen då på att bli en färre.

Vi hör inte ett plupp, snarare ett litet plask som när två sandalklädda fötter når vattenytan. Storebror är snabbt på plats med en hjälpande hand medan mamman förevigar ögonblicket…