Jill
Cava är ju liksom halva grejen med det här med Spanien! Det
är bubbligt och friskt och livet ter sig lite enklare efter några glas. Här
serveras det till frukosten och tillsammans med färskpressad apelsinjuice är
det ju väldigt smarrigt! Till lunch beställer vi en kanna som heter Cava-Sangria
och består av Cava, Martini, Vodka, citroner och massa slush – väldigt
välsmakande!
Bubblet är billigt också så vi tyckte det var lämpligt att köpa
med en flaska till rummet. Men här börjar problemen! Vi har inga vinglas på
rummet och än mindre bubbelglas. Helen försöker förklara detta för städtjejen.
Hon pekar på den mycket dyra champagneflaska som står i minibaren och säger på
någon blandning av engelska, spanska och teckenspråk att ”hur ska vi kunna
dricka denna dyra champagne utan anständiga glas?” Hon får väl något svar i
stil med ”si” och ett leende till. Vi fick inga vinglas men fler vanliga glas.
Helen kände dock att hon måste ta detta vidare och gav sig
på mannen i receptionen. Där fick hon svaret ”call roomservice” Nej vi vill
inte calla någon roomservice, kan vi inte bara hämta i baren? Nej det gick
inte! Nu skulle visst mannen i receptionen ringa roomservice i stället. Vi
nöjer oss med det och går upp på rummet. När vi efter en stund fortfarande inte
fått några glas börjar Helen skälla på mig (förstås!). Är inte hennes make med
är det jag som får ta det. ”Nu ringer du ner och säger åt dom att komma med
glas!” härjar hon. ”Det gör jag inte” säger jag. Sånt här fixar min man på
semestern, men nu är ju inte han med så då blir det problem! Helen fortsätter
vidare att ”vi vägra betala för rummet om vi inga glas får! Det här hade aldrig
Kardashians accepterat!!” Att vi varken är Kardashians eller att varken hon
eller jag behöver betala för rummet (det gör våran snälla mamma) vill hon inte
lyssna på. ”Menar ni att vi ska behöva dricka bubbel ur toalettglas” fortsätter
hon och håller på att brista i gråt. Tidigare under dagen köpte hon drinkar
till oss och fick dessa i pappersmuggar med Coca-Cola-logga och redan där höll
ju hennes värld på att rasa samman. Hur mycket ska hon behöva stå ut med på en
dag liksom!?
Kvällen igår fortlöpte i lugn takt utan några vidare
missöden. Vi shoppade lite och åt lite Tapas innan vi gäspade oss hemåt och
kröp ner. Jag har eget rum och mamma och Helen delar. Jag ville ha det så då
både mamma och Helen låter nattetid. Nu visar det sig att mamma alls inte låter
och heller inte rör sig. Det har nu lett till att Helen måste undersöka så att
hon verkligen lever några gånger per natt. Och det är inte särskilt bra för
nattsömnen, kanske är det det som gör henne så lättirriterad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar