Till sist laddar vi för sommaren vi nu tagit med hem till Sverige!

Resans sista dag började tidigt. I synnerhet för Malmqvistarna som oroade sig för det mesta och idag för att missa båten till Sverige. Claes oroade sig nog visserligen mest för att inte hinna plocka upp det förbeställda hos Calles i Rostock. När vi i vår familj gick för att inta frukost halv sex var den Småländska bilen redan borta från parkeringen. Nu klarade vi oss från större tillbud och köerna var lagom hanterbara så båda bilarna rullade med god marginal in i Rostock vid lunchtid.

Eller lunchtid - här fanns ingen tid för något sådant, här skulle bilarna fyllas till sista millimeter. De förbeställda varorna packades snabbt in och vi ägnade oss sedan åt att botanisera i hyllorna för att riktigt tömma reskassan på de sista slantarna. I denna typ av butik framträder dessutom en Claes man inte hittar någon annanstans. Denne smålänning småspringer bland hyllorna med stirrig blick och med ett mantra. "-Vi måste handla mer!" Till och med hans egen fru verkar lite orolig över hans beteende.

Vi körde sedan lagom fattiga på Stena Skåne, som skulle skeppa oss den sista biten till Sveriges gräns. Lite mat, sömn och kortspel ägnade vi oss åt dessa sex timmar. Eller sömn och sömn - för oss i Carlsson-Stenum-familjen så blev det inte så mycket av den varan. Vi hade nämligen hytten rakt ovanför en bil på översta bildäck, vars förare inte kopplat bort billarmet när han lämnade bilen. Så var femtonde minut gick larmet på denna Volvo XC60 - ja, just det - Smålandsbilen!

Vi sade sedan hejdå innan vi körde av båten och alla nådde sina hem strax efter midnatt - riktigt trötta!

Två tunga fordon fyllda med växter i dess ädlaste form.

Har någon ringt ambulansen…..??

Så lämnar vi de vackra bergstopparna för resa norr ut, mot Kassel-Rostock-Trelleborg-Eksjö. Med blandade känslor närmar sig den här resan sitt slut! Den blandade känslan övergår snart till en mer orolig känsla än en bra känsla, detta beroende på att vi redan efter någon mil tappar bort oss i vägbeskrivningen. Regeringsbilen kör INTE efter vägbeskrivningen!! Vi kan konstatera att vi drar för mycket öster ut mot vad vi borde. Det visar sig att själva regeringen i regeringsbilen passade på att somna tämligen omgående efter start och då tyckte chauffören "varför köra vägnummer A7 när vi kan köra A8?" Chauffören skyller sedan allt på GPS:n som av någon anledning ville att vi skulle åka 13 mil längre?!

Vi kom fram välbehållna till Kassel i alla fall och ordnade in oss på hotellet för natten. Magen behövde som vanligt mat (skulle egentligen inte behövas med tanke på intaget i Sölden!!) så vi letade upp lämplig restaurang på behörigt gångavstånd. Som ni kan se i tidigare inlägg så var det ungefär så det gick till även vid detta besök!! Vi kommer 10 personer och vill gärna sitta tillsammans! Servitrisen nämner att hon kanske kan fixa platser till oss (det är ganska fullt utomhus) och Claes, blyg som han är, säger att "det blir jättebra om de kan flytta på sig!" Servitrisen frågar de fyra gästerna som motvilligt reser sig och flyttar till ett mindre bor så vi kan få det större. Sen började böket med vem som ska sitta vart och "guuuu va varmt dä ääää!" osv. Det visade sig att menyn inte passade så många av barnen men vi kunde tillslut beställa. Efter att ha väntat i vad som av barnen kallades en eeeeevighet kom maten tillslut. Under väntan kan nämnas att flera barn fick stickor i armar och rumpor av de flisiga borden och bänkarna. Lilja-Lee förde mer oväsen än hon brukar, men det var ju inte så konstigt då föräldrarna glömt hennes mat på hotellet!! Tillbaka till maten. De hade slut på tomatsås visade det sig och hade då tagit sig friheten att servera halvtorra Penne med Ketchup till Tea. Det gick inte hem! Vi skickade tillbaka den tallriken till köket och bad om en tom tallrik så vi kunde dela de andra rätterna. Det var svårt att förstå tydligen, vi fick till sist promenera ut i köket och hämta oss en tallrik. Själv är bäste dräng!! Jag kan lugna er med att alla blev mätta till slut!
Som pricken över i:et passade Moa på att, för tredje gången, krascha på sitt redan trasiga knä, blodet forsade, mistluren ljöd och tårarna rann! Hon kom dock av sig när vi mitt i gråten hörde syrener tjuta och jag helt opedagogiskt utbrister "vad snabba dom var, vi behövde ju inte ens ringa!" Moa gillar inte doktorer något särskilt och för ett ögonblick trodde hon att de skulle hämta henne.

Hopp i säng, imorgon bär det av mot Eksjö!

Jill

Drömgäster - NOT!

Att resa med Smålänningar har ju både sina fördelar och nackdelar. Vi fick ganska omgående på resan veta alla restaurangbesök vår familj sett fram emot i Italien inte skulle bli av. Här skulle inhandlas egenhändigt och maten skulle vi laga själva! Nu ska sägas att den lösningen blev riktigt bra – god mat och bättre ekonomi OCH nöjda barn!

Att gå på restaurang med sex barn är nämligen inte så romantiskt och skimrande som ett sådant besök bör vara och som är lite av det man betalar för.  Jag ska här snabbt försöka sammanfatta hur ett ”medelbesök” på en restaurang med storfamiljen ser ut.  Vi var ju faktiskt ute några gånger.

När väl restaurangen valts ut – som är en historia för sig, bryter barn Ett ihop. Hit ville verkligen inte han/hon gå! ”-Den på andra sidan gatan såg mycket mysigare ut!” Att det bara var en glassbar spelar ingen roll. Medan övertalningen av barn Ett börjar, för att få denne över tröskeln, har barn Två redan passerat alla restaurangens matbord såväl som kök, för Tvåan glömde ju kissa innan vi gick ut och kan nu inte hålla sig en sekund längre!

Vi som nu är halvvägs inne försöker i mun på varandra be hovmästaren om ett bord för tio personer varav en bambina. Han ser sig villrådigt omkring men vevar sedan med armarna och ett gäng underhuggare börjar möblera om för att ge plats åt oss alla. När det är dags att sätta sig bryter kalabaliken lös ordentligt bland såväl ny-kissade barn som de som kommer behöva gå mitt i maten. Vem ska sitta var och bredvid vem!?! De vuxna – minst lika högljudda som de små, försöker med ”att det spelar väl inte så himla stor roll”. Det är det ingen som hör utan en variant av Hela havet stormar bryter ut och efter tio minuter har alla utom en, en stol. Den Tionde har en stol men inte där den enligt den Tionde borde stå. Man gör då helt sonika en plats och trycker in stolen där för att äntligen kunna bläddra i menyn.

Menyn ska av någon anledning alltid läsas av barnen först – trots att de inte förstår ett ord. När de vuxna nås av listan på maträtter börjar diplomati på hög nivå. Nu gäller det för de vuxna att få barnen att förstå att det faktiskt finns en rätt bland de hundra som de borde kunna äta. När beställningen väl är gjord och vi alla fått in något att dricka brukar ett lugn infinna sig. I fem minuter – sedan börjar myrorna krypa i brallorna på de under 150. ”-Kan vi få gå runt och titta lite tills maten kommer?” eller ”-Vi går ut på torget och leker lite – säger ni till när maten står på bordet?” Här gör man som förälder bäst i (för de andra gästernas skull) att helt enkelt släppa ut barnen från restaurangen en stund.

När maten dukats fram på borden börjar byteshandeln! Åtminstone två har ju fått något som ”absolut inte går att äta”. Mat delas och skickas runt bordet.  När man som vuxen till slut sätter första gaffeln i munnen är första barnet klart. Eller klart och klart – det är mätt hävdar det! Barnen tvingas mot sin vilja att sitta kvar tills alla andra barn ätit upp – sedan släpps de ut på närliggande torg igen. Nu infinner sig den bästa stunden under middagen och även om maten hunnit bli halvkall kan man nu både tugga och prata någorlunda lugnt.

När barnen lämnat torget och istället springer in och ut genom restaurangen i spridda skurar vet man att det är dags att betala och tacka för sig. Den minsta deltagaren av storfamiljen som hittills mest charmat både personal och andra gäster lämnar nu sitt visitkort. På golvet runt hennes stol ligger tre servetter förvandlade till konfetti och sådär 200 smådelar av grissinis – flera redan nertrampade i mattan av äldre syskon. Att hela personalstyrkan står i dörren och ler när vi går beror inte på den generösa dricksen vi lämnade…

Ni kan alltså ana att det verkligen blev semester och mer njutningsfulla måltider då vi nådde resans sista längre stopp – Sölden och hotell Liebe Sonne. Här hade vi bokat fullpension och köket var förstklassigt. Vi vuxna fick sjurätters-middagar på kvällarna och barnen åt hur de ville från den barnanpassade buffén. Till barnen var det dukat på ena änden av bordet så inga möjligheter till diskussion där.  När barnen var färdigätna försvann de ut i allmänna utrymmen eller till rummen – frid och fröjd alltså! Utom möjligen för midjemåttet.

Beach Sweden 2014 - here we come! 

/Helén

Å så bar det av upp idag igen.

Sista dagen i Sölden och solen skiner. När vi går upp är det så kallt att det ryker ur munnen men i solen på balkongen är det bikiniläge. Nu var det dock toppstugan som gällde eller i alla fall mittstationen. Vi slog oss ihop med Stenum-Carlsson som hade tänkt ta bussen till liften, 1 km är det säker, jättejobbigt!!! Nu kom ju ingen buss så de blev en promenad. Det gick lättare uppför rulltrappan utan cyklar och vi tog oss igenom spärren smidigt. Alltså familjen Malmqvist klarade det smidigt. Sen tyckte Håkan det var en bra ide att köra vagnen igenom spärren. Det var en sån med tre pinnar som snurrar ett snäpp i taget när man går igenom, ni vet!? Det gick inget vidare!! Håkan försökte trycka på när det tog emot men Helen uppmärksammade att Lilja-Lee's ben var på fel sida spärren. När väl benet var på rätt sida satt vagnen fast med en pinne mellan suffletten och handtaget, hängandes några decimeter över marken med Lilja i. Jag la mig lite försiktigt i och tyckete de kunde lyfta ur det stackars barnet åtminstone, inte för att hon såg ut att lida, allt som hände var ju bakom henne och vagnen gungade ju lite karusellaktigt sådär! Helen lyfte ur henne och Claes kom till undsättning för att hjälpa Håkan tråckla ut vagnen, det blev inte bättre!! Vagnen satt där den satt! Återigen kom liftskötaren till undsättning och fick spärren att röra sig och vagnen att lossna.

Denna gång bytte alla utom Helen och Lija-Lee till den större gondolen och for ända upp på toppen, det var en vacker med otäck (enligt mig) upplevelse! Väl uppe var det ganska mycket snö och riktigt kallt.

Har förresten glömt berätta att vi även på det här hotellet har vi skaffat oss ovänner. Det finns en dam med badmössa som stundom befinner sig vid poolen på översta våningen. Denna dam går nu mer under namnet Häxan Surtant. Hon städar undan cyklop och simglasögon och trätte upprört på Elton när han gjorde något hon ansåg fel. När Elle simmade för nära fick hon sig en knuff av den argsinta damen.

Vill också tillägga att min medicinpåse som vid något tillfälle blivit hånad kommit väl till pass även på denna semester! Jag sa ju att jag inte skulle låna ut men jag kan ju inte neka en feberglansig Lilja lite flytande Ipren. Och imorgon behövde det nog lånas lite flytande Alvedon också till resan. Själva har vi använt Ipren till Tea som har haft lite feber och ont i halsen, allergimedicin till Claes när han fick sina berömda nysattacker (han tål helt enkelt inte vinter), Xylocain och mängder med plåster till Moas knän som hon lyckades slå upp i dag igen och lite Atarax till natten när eksemen blev för jobbiga för Moa. Men annars har alla mått bra!

I morgon börjar hemresan på allvar!

Jill

Dryga 3000 meter över havet

Gaislachkoglbahn

Även idag testade Lilja-Lee med mor solmöjligheterna på mittstationen

Sitter här och diggar umpabumpa-orkestern som spelade på terrassen.