Så lämnar vi de vackra bergstopparna för resa norr ut, mot Kassel-Rostock-Trelleborg-Eksjö. Med blandade känslor närmar sig den här resan sitt slut! Den blandade känslan övergår snart till en mer orolig känsla än en bra känsla, detta beroende på att vi redan efter någon mil tappar bort oss i vägbeskrivningen. Regeringsbilen kör INTE efter vägbeskrivningen!! Vi kan konstatera att vi drar för mycket öster ut mot vad vi borde. Det visar sig att själva regeringen i regeringsbilen passade på att somna tämligen omgående efter start och då tyckte chauffören "varför köra vägnummer A7 när vi kan köra A8?" Chauffören skyller sedan allt på GPS:n som av någon anledning ville att vi skulle åka 13 mil längre?!
Vi kom fram välbehållna till Kassel i alla fall och ordnade in oss på hotellet för natten. Magen behövde som vanligt mat (skulle egentligen inte behövas med tanke på intaget i Sölden!!) så vi letade upp lämplig restaurang på behörigt gångavstånd. Som ni kan se i tidigare inlägg så var det ungefär så det gick till även vid detta besök!! Vi kommer 10 personer och vill gärna sitta tillsammans! Servitrisen nämner att hon kanske kan fixa platser till oss (det är ganska fullt utomhus) och Claes, blyg som han är, säger att "det blir jättebra om de kan flytta på sig!" Servitrisen frågar de fyra gästerna som motvilligt reser sig och flyttar till ett mindre bor så vi kan få det större. Sen började böket med vem som ska sitta vart och "guuuu va varmt dä ääää!" osv. Det visade sig att menyn inte passade så många av barnen men vi kunde tillslut beställa. Efter att ha väntat i vad som av barnen kallades en eeeeevighet kom maten tillslut. Under väntan kan nämnas att flera barn fick stickor i armar och rumpor av de flisiga borden och bänkarna. Lilja-Lee förde mer oväsen än hon brukar, men det var ju inte så konstigt då föräldrarna glömt hennes mat på hotellet!! Tillbaka till maten. De hade slut på tomatsås visade det sig och hade då tagit sig friheten att servera halvtorra Penne med Ketchup till Tea. Det gick inte hem! Vi skickade tillbaka den tallriken till köket och bad om en tom tallrik så vi kunde dela de andra rätterna. Det var svårt att förstå tydligen, vi fick till sist promenera ut i köket och hämta oss en tallrik. Själv är bäste dräng!! Jag kan lugna er med att alla blev mätta till slut!
Som pricken över i:et passade Moa på att, för tredje gången, krascha på sitt redan trasiga knä, blodet forsade, mistluren ljöd och tårarna rann! Hon kom dock av sig när vi mitt i gråten hörde syrener tjuta och jag helt opedagogiskt utbrister "vad snabba dom var, vi behövde ju inte ens ringa!" Moa gillar inte doktorer något särskilt och för ett ögonblick trodde hon att de skulle hämta henne.
Hopp i säng, imorgon bär det av mot Eksjö!
Jill
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar