Nu ska jag göra något som vanligtvis ger mig kräkkänslor.
Eller vad tycker ni om de par som väljer att kommunicera med varandra genom
sociala medier? De bedyrar den andres alla förträffliga egenskaper fram och
tillbaka i ett otal kommentarer under ett och samma Facebook-inlägg. Eller ännu
värre – de som bråkar genom att i offentlighetens ljus föra sin diskussion.
Detta gör de inte för att de befinner sig på olika platser i världen och har
slut på batteriet i telefonen. Nä, de sitter troligtvis i varsin ände av soffan
i sitt gemensamma hem och knappar in sina väl valda ord. Varför de gör detta?
Ja, jag vet inte. Kanske för att fånga upp allierade till sin armé, innan
bråket blir verkligt irl?
Hur som helst kära lillasyster så är detta blogginlägg
riktat till dig! Kanske tycker ni som läsare att jag ska föregå med gott
exempel och lyssna på min ovan beskrivna inställning och helt enkelt prata med
henne istället? Då vill jag till mitt försvar säga att detta inte är helt lätt.
För det första så ses vi ytterst sällan då vi bor på varsin sida av landet.
Eller nästan i alla fall – puttar vi Eksjö några mil öster ut så stämmer det.
Att prata i telefonen med henne är heller inte helt bekymmersfritt.
När det gäller telefonsamtal så är möjligheten att hitta tid
för det inte helt lätt. Om inte den ene jobbar så gör den andre det, sitter vi
inte båda vid respektive middagsbord så gör någon av oss det eller så är vi
helt enkelt upptagna av livets övriga åtaganden just när den andre hittat tid att
slå en signal. Skulle man lyckas pricka in rätt tid för ett samtal så behöver
det inte betyda att det blir så givande i alla fall. När man pratar med min
syster så kretsar ständigt tre hot mot samtalet över huvudet på hos. Dessa tre
hot är hennes barn! De har nämligen den egenheten att de ALLTID måste prata med
sin mor när hon pratar i telefon. Nu kanske ni säger att så gör alla barn när
de är små, men hennes barn är inte små! De har samtliga passerat 11-årstrecket
och trots att de har fullgod syn så går de rakt fram till sin telefontalande
mor och börjar prata. Detta är en sådan sak som vår gemensamma far skulle kalla
”uppfostringssak”… Jag ska inte säga att det inte händer även mig ibland men då
väser jag hotfullt till barnen att ”du ser väl att jag är upptagen!”. Hade min
syster följt det exemplet så hade jag nöjt mig, men icke! Mitt i en mening i
vårt samtal kan hon plötsligt börja prata med något av sina barn. Utan att
förvarna på minsta sätt lägger hon telefonen (och således även mig) åt sidan
och jag tvingas lyssna på allt ifrån diskussioner om icke stängda
toalettdörrar, ett svårt tal i matteläxan eller en redogörelse över vad som ska
serveras till middag. Om detta bara hände en gång per samtal åtminstone – men
nej… Så för att slippa bli avbruten väljer jag nu att skriva det jag vill att
min syster ska höra, i vårt eget forum.
Snälla syster! Låt mig få tillbaka kontrollen över vår
blogg! Du får skriva precis hur mycket du vill bara jag får sköta
publiceringarna! Då hinner jag på bara några minuter justera, om så bara lite
grann. Det är inte lillasysterligt att inte veta hur man skriver i dialogform
eller hur man hanterar förkortningar eller var det behövs kommatecken eller ett
nytt stycke. Du förstår väl att jag bara gör det av omtanke för våra läsare?
Jag ska inte in och pilla i elakheter du skriver om mig (knappt alls). De
flesta vet ändå att jag inte är rynkigare än du. Snälla låt mig få ändra
lösenordet till något du inte känner till, utan att du startar en egen blogg,
så kommer mitt kontrollbehov vila på en tuss av bomull!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar