Systrarna Helen & Jill bloggar: Bussen går och vi är inte med!

Jill

Avresedagen hade nu kommit och det hade diskuterats hur vi skulle komma till flygplatsen, buss eller taxi? Någon, framförallt tonåringen tyckte taxi (av den enkla anledningen att Gargamel hade sina tillhåll i kurerna vid busshållplatsen och hon var den av oss som gillade honom minst) och pappan tyckte buss (av den enkla anledningen att det skulle bli billigare och roligare). Vi övriga tre hade nog ingen bestämd åsikt i debatten.

Vår sista dag bjöd på underbart solsken och jag lapade den sista solen på terrassen så jag kunde ha koll på packning, klocka och maken som var tvungen att ta en liten löprunda - riktigt dum chansning enligt mig då vi just idag inte vill hantera benbrott eller har tid med vilsespringningar!! Jodå han lyckades gå vilse en dag ihop med sina yngsta barn när de skulle på upptäcktsfärd! Han led av tillfällig förvirring och glömde att han kunde använda Google maps och gjorde som han brukar, frågade sig fram! Han är dock van att vara vilse på den här ön. När vi var här 2004 åkte han vilse med bussen då han tog en tur och glömde gå av vid vårt hotell och fortsatte runt ön. Han kom tillbaka välbehållen efter några timmar som tur var! Nåja han återkom efter löprundan välbehållen och fick skynda sig in i duschen då han var matsäcksansvarig också.

Barnen som funnit nya vänner badade med dem i poolen ovanför oss. Deras familj hade hyrbil så de fick skjuts till vårt hotell. De stackars pensionärerna fick för första dagen under vår semester stifta bekantskap med brazilian-byxan samt bollar och högljudda barn i poolen. Vi förstod att det var en skräckfylld upplevelse då de låg som paralyserade i solstolarna och inte vågade röra sig förrän barnen gått upp. När de väl var uppe vallfärdade de alla ner i poolen och började simma.

När alla var duschade och matsäcken var gjort promenerade vi ner till busshållplatsen. Gargamel hade den goda smaken att sitta i busskuren på andra sidan vilket gjorde att dotterns puls höll sig stabil. Barnen kivades om vart i bussen vi skulle sitta och huruvida det var okej att tränga sig för att få den plats de ville ha. Här kände jag mig tvungen att sätta ner foten, trängs gör vi inte!! Vi ställer oss snällt efter de pensionärerna som var före oss vid hållplatsen. Ja, jag vet det var pensionärer överallt och de flesta av dem var norska. De gratulerade oss till Kallas guld när vi sprang på dem lite varstans men jag kände att det var på ett överlägset sätt. Sen blev ju vi tvungna att gratulera dem till de 538 medaljer de tagit under OL) När bussen väl kom släppte han på två passagerare sen stängde han dörren helt fräckt! Någon knackade lite desperat på dörren och viftade med armarna men han tog sin buss och körde iväg och där står vi och har ett flyg att passa!

Taxistolpen var nära och vi stegade dit och ringde det nummer som stod på skylten. Jag förklarade för damen i luren att vi behövde stor bil, vi är fem personer med bagage and quick!! Just det sista quick tror jag inte det vet vad det är i detta landet. Taxibilar kom det allt men ingen i vår storlek. Till slut kommer en bil med extrasäten i bagaget. Chauffören tittar lite på oss och på bagaget och säger ”det kan gå” fast på bruten engelska förstås. Jag säger att vi har ringt efter stor bil så den kommer nog snart. ”Nej de där som svara där bryr sig inte så mycket om att skicka bilar!” säger chauffören. Och varför sitter de där och svarar då säger jag inte men jag tänker!! Väskor och barn trycks in på små utrymmen och vi kommer tryggt och säkert till flygplatsen i god tid!

Mat intogs på Burger King och vi fick för andra gången denna semester höra vilka fina barn vi har J! Väluppfostrade och trevliga! Det senaste berömmet kom från en familj med två tjejer, två och tre och ett halvt år gamla varav den yngsta var i trotsåldern och den äldsta var övertrött och rejält speedad. De låg mer på golvet och åt söndertrampade pommes än satt vid bordet. Mamman som led av bacillskräck gjorde kräkljud och såg genomsvett ut medans hon sa till pappan ”en dag har vi det så” och pekade mot vårt bord där våra barn satt på rad och mumsade i sig hamburgare. När vi skulle gå ombord tog min yngsta deras äldsta i handen och jag tog den yngsta i famnen och fick dem på flyget medans mamman och pappan svettades med vagnen som skulle fällas ihop och det väl tilltagna handbagaget som skulle ombord. På nervägen hade visst en av tjejerna försökt fly genom denna lilla springa som finns mellan flygplanet och den gång som leder till flygplanet. Mamman tackade så där en 500 gånger och när vi sen under flygresan hade den yngsta i vårt säte en stund erbjöd hon oss 50 000 som tack för hjälpen J. Min make på raden framför ser en chans till extrainkomster och skriker "ja tack!!".

Vi sammanfattar vår resa som härligt avkopplande. Massor med familjetid, massor med skratt, väldigt mycket sand. Trivsamt hotell Villa Del Mar (kan du länka Helen?), härlig värme och mycket tomma kalorier.