Getter och barnskrik

Jill

Tänk vad härligt det är med semester - så många upplevelser! Vi började med att göra oss hemmastadda i lägenheten och som vanligt träta om vem som skulle sova vart och med vem. Vår familjs sovvanor skulle jag kunna ägna några blogginlägg åt men jag tror vi hoppar det, just nu i alla fall. Det skulle springas lite till poolen för att kolla läget. Precis som vi läst oss till innan vi åkte har hotellet en äldre publik. Barnen sökte med ljus och lykta efter andra i samma ålder eller egentligen yngre. En treåring skulle passa perfekt resonerade de, för de låter mycket och då behöver inte vi skämmas när vi sätter igång och väsnas i poolen! De har ju självinsikt våra barn i alla fall! Strax kunde vi höra något som liknade barnskrik någonstans ifrån och barnen gjorde high five. Jag var lite mer skeptisk till lätet och dämpade glädjen med att det nog var en get. ”Vi går och kollar” säger tjejerna. ”Gör så” säger jag ”och om det är en get så mjölka den lite så kan vi göra getost, för det gillar vi ju!” Då vänder sig tonåringen om och utbrister ”aha är det därför det kallas getost”. Jaa, vad säger man?? Ibland går inte hissen ända upp!! Varken barn eller getter hittades dessvärre.

Vi bestämde oss för att ta en kvällspromenad för att kolla in de två närmsta stränderna och bekanta oss med omgivningarna. Vi hade förstås svårt att bestämma vilken sida av vägen vi skulle gå på och växlade sida några gånger. Vid själva växlandet försökte de övriga i familjen springa så fult som möjligt, ja inte jag då som är den vettigaste av oss! Detta slutade med att äldsta dottern halkade och slog i både knä och arm, inga värre skador som tur var utan vi kunde promenera vidare. Det hanns med lite lek i vågorna och ungefär 150 bilder togs av solnedgången.                            

På väg tillbaka stod det en man på trottoaren. Han var väldigt solbränd och såg inte helt nykter ut och stod och sprayade något på sina fötter. Barnen uppmärksammar detta på långt håll och säger, ”kolla vad läskig vi går över på andra sidan”. ”Lägg av” säger vi vuxna då och går vidare. När vi precis passerar börjar han härja något obestämt och viftar lite med armarna. ”Gud vad läskig” sa äldsta dottern när vi passerat. ”Såg ni inte vem det var?” sa den yngsta. ”Nä, några drogade uteliggare på Kanarieöarna känner vi inte”, säger jag. ”Det var ju Gargamel!” säger hon då. Jahaja, var det han, kul att träffa honom i verkligheten!!

Väl hemma och nerkrupna i sängen hör vi underliga ljud. ”Hör du?” säger dottern. ”Är det din mage?” frågar jag. ”Nä det är i väggen” säger hon. De i andra sovrummet ropar och frågar ”hör ni ljudet i väggen?” Det bubblar och kluckar, rinner och plaskar. Då går den skräckfyllda sanningen upp för mig, vi har lägenheten under poolen!!! Dottern tycket det låter mysigt porlande. Mm visst, vi får se hur mysigt du tycker det är när taket brister och vattenmassorna störtar in, fast det säger jag inte högt utan det tänker jag bara. Högt säger jag ”jättemysigt!” Trots att någon form av reningsaggregat till poolen går igång och det skvalar tämligen kraftfullt somnar vi gott efter en lååång dag! Någon gång under natten krävs dock en mammas lugnande hand när Gargamel tydligen återkommer i drömmarna.