Jag är i bussen och mitt barn utanför!

Jill

Dagen D var nu inne och saker har packats och packats upp. Hur många gånger vi stått på vågen med en väska i famnen kan jag inte räkna. Det är en utmaning att bara få packa ett handbagage som får väga 10 kg! Vi skulle ju checka in en väska och den fick väga 20 kg, men det gör den fort med alla vätskor som ska packas där. Ni förstår ju att jag måste ha med solskydd med faktor från 6 till 50 för alla eventualiteter. Sen har vi ju all hårvård alla smörja-efter-solkrämer samt lusschampo. De hade ju den goda smaken att flagga för lusspridning i skolan precis innan vi åkte. Och är olyckan framme har vi ju fått med oss en liten blodsugare söder ut!

1:30 ringde klockan och vi tog oss mot Stockholm. Resan dit gick utan bekymmer och det ledde till att vi var framme alldeles för tidigt (ja, jag vet att du sa att vi skulle komma alldeles för tidigt Helen). Vi valde att sitta i bilen och värma oss innan vi i minusgrader skulle ta oss från parkeringen till terminalen utan ytterkläder. Jag valde att ta min väska och springa varpå barnen skrek att jag skulle sluta skämma ut mig för då skulle de stanna i bilen. Vem bryr sig skrek jag tillbaka och snart sprang vi allihop.

Inne på terminalen började nu svårigheterna. Av någon anledning ska man ju sköta allt själv nu för tiden. Vi är vana charterresenärer och ställer oss då snällt i kön till TUI:s incheckningsdisk och får hjälp med allt när det blir vår tur. Ska väl erkänna att vi vid förra charterresan i maj blev lite upptuktade av en flygplatskvinna när vi stod i kön och inte hade checkat in själva innan vi ställde oss i kön (varför ska man göra det liksom?). Hon tittade strängt på oss och frågade om vi checkat in i automaten? Jag tittade strängt/förvirrat/skräckslaget tillbaka och sa ”nä vi tänkte göra det när vi kommer fram till incheckningsdisken”. Jag tror det tog skruv för hon följde med oss till automaten och checkade in oss där, sen fick vi ställa oss i kö ändå för att bli av med väskorna.

Åter till nuet!

Vi letade på en automat där det var folktomt runt omkring, jag sa till min kära make ”lista ut hur man gör så går jag och kissar så länge”. Han är så lydig min man så när jag kom tillbaka behövde jag bara ta fram biljetterna och följa hans instruktioner. Vi fick ut 5 boardingkort men ingen tag till den väska som skulle checkas in, men det löste vi snart när vi tryckt lite till.

Nästa problem, var skulle vi göra av väskan?? Vi frågade en flygplatsman och han svarade ”ja, jag vet var Norwegian har sin drop-of, men jag vet inte om jag vill berätta det för er!” Han sa detta på sin allra bredaste 08-dialekt och våra barn som gillar olika dialekter tyckte det var synnerligen festligt! Han skojade förstås bara och snart hittade vi rätt. När vi närmade oss disken blev vi i det närmaste överfallna och lite lätt övertalade att checka in även handbagageväskorna då flighten var fullbokad och allt inte skulle få plats i kabinen ändå. Så då fick vi alltså gå till incheckningsdisken och få hjälp med alla tag:ar i alla fall.

Väl nere på marken efter en fin flygning (tummen upp till Norwegian!!) var det nu bussdags! Vi hade via Google maps tagit reda på att vi skulle med Globales buss 91 mot Patalavaca. Bra skyltar ledde oss dit och väl framme ser vi att det var fler som tänkt som vi!! Massor med folk, mest pensionärer, stod i klunga och väntade. Precis när vi kommer fram kommer bussen, den stannar 10 meter från klungan rakt framför oss. Claes ropar ”jag tar väskorna, gå in och tag plats!” Det blir en del puttande och trängsel när han ska få in väskorna medans jag och tjejerna går på bussen och betalade. När jag sen ser att väskorna är inne blir det bekymmer! Mina killar står nu sist i den folkmassa som vill ombord. Jag ställer mig vid den bakre dörren och viftar med biljetten till den kvinna i väst som ska försöka styra upp folkmassan. Jag antar för andra gången denna dag en sträng/förvirrad/skräckslagen och kanske lite bedjande blick och pekar på den något ensamma 12-åringen som står strax bakom henne. Hon skingrar då pensionärsmassan och låter resten av min familj komma ombord. Sen börjar en vådlig färd, de kör ju som galningar dessa spanjorer. När vi enligt Google maps (tack Telia för fri surf utomlands) börjar närma oss blir vi lite oroliga om vi är rätt!!? Vi har svårt att kommunicera jag och min man vid det här laget då han kastat sig över på andra sidan bussen och tryckt mot fönstret kontrollerat att ingen som kliver av innan oss snor våra väskor! Några spanjorer ombord ser nog våra stirriga blickar och försäkrar oss om att vi ska av nästa hållplats! Med kartan i mobilen i högsta hugg promenerar vi nu de 400 meterna upp till det lägenhetshotell vi bokat in oss på och sen börjar semestern!!