Det där med att bloggen skulle fungera lite som en resedagbok har vi ju slirat på nu när vi tagit vid igen. Alla, ska ju liksom syster med familj, inte dra iväg till Kanarieöarna på sportlovet heller. Så då tänkte jag att jag kunde nämna en resa som utspelades innan denna blogg startade. Allt för att lugna lillasyster om att fastna i Afrika inte behöver vara illa alls – om man tänker på alternativen. Om ni orkar läsa…
Jag hade låtit mig påverkas av alla som sa att Egypten var så trevligt – varmt redan tidigt på året och med fantastisk snorkling. Så Håkan och jag bokade en charterresa med barnen. Ja, inte Lilja-Lee då. Hon var möjligen påtänkt men inte tillverkad vid den tidpunkten. Som ni kunde läsa i förra inlägget så flyger ju inte min pappa, så mamma följer gärna med när tillfälle ges. Så hon var också med som barnvakt – förlåt, resesällskap.
Vi hade en trevlig vecka med den totala avslappning som all-inklusive-konceptet bjuder. Ett stort hotellkomplex med mängder av pooler och restauranger att besöka var vår hemvist. Hurghada var orten. Den fullständigt kaosartade flygplatsen som denna ort besitter var dock en ny erfarenhet för oss. Flygplatsen är ursprungligen en militär sådan och jag tycker väl inte att man anpassat den till den turistanstormning som nu råder där. Andra saker som vi såg under veckan – som det faktum att deras sopbilar kör lagom långt ut i öknen, tippade sin last och lät en grävmaskin dölja det med ett lager sand, liksom att hotellet omgärdades av militär och vakter med automatvapen, gjorde att man fick en lite olustig känsla. Hur vi kunde veta att de tippade lasten ”lagom långt ut i öknen”? Jo, lagom långt ut var typ vid den stora autostradan, så man kunde enkelt följa arbetet via bussfönstret när man åkte på tur.
Nu var det inte vår semestervecka detta skulle handla om utan det som skulle följa efter den. Sista dagen på resmålet får vi ett sms från resebolaget om att det är krångel med flygtrafiken och att vår planerade avgång hade flyttats fram några timmar. Orsak var en okontrollerad isländska som bestämt sig för att ta ton. Ni kanske minns henne? Hon hette Eyjafjallajökull och var vulkanen som spottade ut askmoln hej vilt. Visserligen nådde inte askmolnen ända ner till Egypten men de störde färdvägen hem liksom flygplatsen vi tänkt landa på.
Efter att på avgångsdagen spenderat tretton timmar på en flygplats med några tusen andra som heller ej kom iväg till Europa – med en flygplatskiosk helt tömd på vätska liksom förstoppade toaletter utan toapapper som följd, så blev vi, liksom en annan svensk barnfamilj, till slut upphämtade och körda till ett tillfälligt hotell. Vi skulle inte få resa hem förrän efterföljande dag (trodde vi!). Det var ett riktigt lyxigt litet hotell som i vanliga fall endast tog emot par. Framför allt överviktiga, överlägsna och överåriga amerikanska par, upptäckte vi vartefter. Gissa om de uppskattade fyra barn i den ganska lilla infinitiypoolen som hotellet hyste - OCH Håkan ska jag tillägga. Håkan uppträder nämligen som ett barn i en pool, men av tredubbel kroppsstorlek då. Även i restaurangmiljön drogs blickarna gärna mot oss. Efter tre dygn på detta hotell bestämdes att vi skulle hem – oavsett askmoln eller ej. Om det berodde på vårt uppträdande? Nae – det tror jag inte.
Flyga till Sverige var fortfarande inget alternativ så för att göra en lååång historia kort så blev det buss! Först i bussar med arabiska och grekiska chaufförer (behöver de ens busskort för att få köra undrar jag) sedan två pensionerade svenska busschaufförer som mötte upp oss med svenska bussar i mellersta Italien. Till viss del blev det också båt – fraktfärja, i första hand avsedd för lastbilar. Sammantaget en resa med livet som insats skulle jag säga! Jag har aldrig med sådan inlevelse utryckt ”Hem. Ljuva hem!” som när vi sent en natt slutligen kunde öppna dörren hemma!
Hur snorklingen var? Jo det kan jag berätta! Då vi praktiskt nog hade barnvakt så kunde jag och Håkan boka en heldag med snorkling vid de bästa reven. Om Egyptiska dykarrangörer ställer in vid storm? Nä, det gör de inte. Vi hade ju betalt och vem vet – de kanske känner till lite lugnare tillhåll – vi åker ändå! Vi äntrade en riktigt cool båt och trotsade vågorna på vår väg ut. Storm var det väl kanske inte men vågorna var meterhöga. Det var de fortfarande när båten stannade och vi blev, efter en noggrann genomgång om vad vi fick och inte fick röra på havets botten – om vi ville överleva vill säga, instruerade att hoppa i. Jag själv som hade fullt upp med att hålla mig fast i båten för att inte trilla i, hade sedan länge beslutat mig för att någon snorkling tänkte jag då inte ge mig i vattnet för! Håkan som inte snorklat tidigare i mer exotiska vatten gjorde dock ett försöka. Ni som läst tidigare känner ju till Håkans simkunskaper och efter att i tjugo minuter under ytan nästan svalt halva Röda Havet, så gav även han upp. Det kan också ha berott på att grannbåten helt utan förvarning plötsligt tömde sin toatank... Det får sammanfatta vår erfarenhet av Egyptisk snorkling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar