Första heldagen på semestern bestämde vi oss för att skona
pensionärerna och ta de mycket små Brazilian-byxorna och gå till stranden. Innan
vi kom så långt skulle vi förstås äta frukost. Frukosten ingår i priset och vi
beblandade oss med övriga gäster som företrädelsevis kom från vårt västra
grannland. Vi är ju vana vid all inclusive hotell och barnen saknade direkt
pannkakorna, Nutellan och den varma chokladen. Vi vuxna njöt i stället av
lugnet (som sällan infinner sig i restaurangen på ett all inclusive hotell) och
den alldeles perfekta buffen som innehöll allt vi önskade.
Efter frukost var det så smörjdags och det sedvanliga tjafset.
Vem smörjer vem och vem ska ha vilken smörja? 12-åringarna gick tidigare från
frukosten för att börja smörja sig vilket jag inte gillade, ”jag vill gärna
hjälpa er” säger jag. Jag får då trötta-suck-blicken från min man. ”De löser
det själva”, säger han. ”Det är väl inte roligt om de bränner sig så här första
dagen?” säger jag men ger mig och försöker vara lite sådär avslappnad som min
syster är när det gäller solskyddssmörja på barnen. När vi sen ansluter och
också ska börja smörja oss får jag återigen lägga mig i när min man sin vana
trogen försöker smörja sig med lägre solkyddsfaktor än mig. Han är flera
nyanser ljusare än mig i hyn och bränner sig alltid! Jag får nu med våld sno
spf 15 från honom och försöker sen vänligen men bestämt förklara att det är av
omtanke jag ger honom spf 20 och 30. Han muttrar något om att jag verkligen
inte behöver lägga mig i vad han smörjer sig med men gör som jag säger i alla
fall.
Väskan packas och vi promenerar iväg. Jag inser att vår
tonåring börjar bli stor när jag ser mer än en spanjor spana åt vårt håll. Även
om jag har svårt att inse att jag snart fyller 43 så är jag ju inte så korkad
att jag tror det är den fluffiga 160 cm korta mamman med taxbenen de spanar på.
Nä det är hon som är 173 cm, bär strandklänning slitsad till midjan (varför gör
man såna väldigt långa slitsar??) och brazilianbyxa de är intresserade av. Här
känner jag mig dock nödd och tvungen att sätta ned foten om någon närmare sig!!
”Det blir inget med det sörrö” kommer jag säga fast på spanska då förstås!
Väl på stranden tar vi, efter modigt övervägande, beslutet
att inte lägga oss i solstolar längre upp på stranden utan på våra handdukar
närmare vattnet. Jag har nu ett förmaningstal med barnen om att vi inte går
eller springer runt handdukarna! Vi närmar oss endast handdukarna om vi tänker
lägga oss på dem och då mycket försiktigt. Jag älskar verkligen att vara på
stranden men är inte överförtjust i att ha sand överallt. Kanske är det sviter
efter när jag, min syster och vår mamma var på Barbados? Jag och Helen satt i
sanden vid vattenbrynet, och vågorna tillsammans med den väldigt finkorniga
sanden sköljde in över oss. Vi upptäckte försent att duschen på hotellet inte
hade duschslang som gick att ta ner utan bara en som satt fast högt upp. Det
ställer till det väsentligt när man har väldigt finkorning sand på ett visst
ställe!! I alla fall så skötte sig barnen skapligt, de gjorde några för
närgångna bromsningar och lyckades kasta bollen på de bakom oss två gånger men
annars får de godkänt tycker jag. Claes (min man alltså för er som inte vet vad
han heter) låg och småslumrade lite och fick en skopa sand över sig. Han far
upp i tron om att det är någon av hans avkommor som trotsat lekförbudet runt
handdukarna och ryter ”men vad faan!!” Cirka en decimeter ifrån honom sitter en
1-åring och tittar förskräckt på honom. Han försöker släta över situationen
genom att le och han har lite tur då det visar sig att just den familjen inte
pratar svenska eller något av våra närmsta grannars språk. De flesta andra på
stranden gör nämligen det. O andra sidan tror jag att om de så pratar
marsianska förstod de nog att med det tonfallet han sa ”vad faan” så innehöll
meningen definitivt ord man får lägga pengar i svärburken för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar