Att resa med Smålänningar har ju både sina fördelar och
nackdelar. Vi fick ganska omgående på resan veta alla restaurangbesök vår
familj sett fram emot i Italien inte skulle bli av. Här skulle inhandlas
egenhändigt och maten skulle vi laga själva! Nu ska sägas att den lösningen
blev riktigt bra – god mat och bättre ekonomi OCH nöjda barn!
Att gå på restaurang med sex barn är nämligen inte så
romantiskt och skimrande som ett sådant besök bör vara och som är lite av det
man betalar för. Jag ska här snabbt försöka
sammanfatta hur ett ”medelbesök” på en restaurang med storfamiljen ser ut. Vi var ju faktiskt ute några gånger.
När väl restaurangen valts ut – som är en historia för sig,
bryter barn Ett ihop. Hit ville verkligen inte han/hon gå! ”-Den på andra sidan
gatan såg mycket mysigare ut!” Att det bara var en glassbar spelar ingen roll. Medan
övertalningen av barn Ett börjar, för att få denne över tröskeln, har barn Två
redan passerat alla restaurangens matbord såväl som kök, för Tvåan glömde ju
kissa innan vi gick ut och kan nu inte hålla sig en sekund längre!
Vi som nu är halvvägs inne försöker i mun på varandra be
hovmästaren om ett bord för tio personer varav en bambina. Han ser sig villrådigt
omkring men vevar sedan med armarna och ett gäng underhuggare börjar möblera om
för att ge plats åt oss alla. När det är dags att sätta sig bryter kalabaliken
lös ordentligt bland såväl ny-kissade barn som de som kommer behöva gå mitt i
maten. Vem ska sitta var och bredvid vem!?! De vuxna – minst lika högljudda som
de små, försöker med ”att det spelar väl inte så himla stor roll”. Det är det ingen
som hör utan en variant av Hela havet stormar bryter ut och efter tio minuter
har alla utom en, en stol. Den Tionde har en stol men inte där den enligt den
Tionde borde stå. Man gör då helt sonika en plats och trycker in stolen där för
att äntligen kunna bläddra i menyn.
Menyn ska av någon anledning alltid läsas av barnen först –
trots att de inte förstår ett ord. När de vuxna nås av listan på maträtter
börjar diplomati på hög nivå. Nu gäller det för de vuxna att få barnen att
förstå att det faktiskt finns en rätt bland de hundra som de borde kunna äta.
När beställningen väl är gjord och vi alla fått in något att dricka brukar ett
lugn infinna sig. I fem minuter – sedan börjar myrorna krypa i brallorna på de
under 150. ”-Kan vi få gå runt och titta lite tills maten kommer?” eller ”-Vi
går ut på torget och leker lite – säger ni till när maten står på bordet?” Här
gör man som förälder bäst i (för de andra gästernas skull) att helt enkelt
släppa ut barnen från restaurangen en stund.
När maten dukats fram på borden börjar byteshandeln!
Åtminstone två har ju fått något som ”absolut inte går att äta”. Mat delas och
skickas runt bordet. När man som vuxen
till slut sätter första gaffeln i munnen är första barnet klart. Eller klart
och klart – det är mätt hävdar det! Barnen tvingas mot sin vilja att sitta kvar
tills alla andra barn ätit upp – sedan släpps de ut på närliggande torg igen.
Nu infinner sig den bästa stunden under middagen och även om maten hunnit bli
halvkall kan man nu både tugga och prata någorlunda lugnt.
När barnen lämnat torget och istället springer in och ut
genom restaurangen i spridda skurar vet man att det är dags att betala och
tacka för sig. Den minsta deltagaren av storfamiljen som hittills mest charmat
både personal och andra gäster lämnar nu sitt visitkort. På golvet runt hennes
stol ligger tre servetter förvandlade till konfetti och sådär 200 smådelar av
grissinis – flera redan nertrampade i mattan av äldre syskon. Att hela
personalstyrkan står i dörren och ler när vi går beror inte på den generösa
dricksen vi lämnade…
Ni kan alltså ana att det verkligen blev semester och mer
njutningsfulla måltider då vi nådde resans sista längre stopp – Sölden och
hotell Liebe Sonne. Här hade vi bokat fullpension och köket var förstklassigt.
Vi vuxna fick sjurätters-middagar på kvällarna och barnen åt hur de ville från
den barnanpassade buffén. Till barnen var det dukat på ena änden av bordet så
inga möjligheter till diskussion där.
När barnen var färdigätna försvann de ut i allmänna utrymmen eller till
rummen – frid och fröjd alltså! Utom möjligen för midjemåttet.
Beach Sweden 2014 - here we come!
/Helén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar