Svettiga värdar, mardrömmar och sidenblommor....

(Jill)

På väg upp mot Rostock spenderade vi en natt i Neuruppin på ett litet pensionat som hette Oelke. Ett ganska speciellt ställe! Det fanns en liten träport i en stenfasad med en korpulent farbror innanför. Vi baxade in bilen i en mycket lite öppning och parkerade in ett äldre tyskt par som kom från semester i Dalarna. Vid en första fråga skulle de lämna efter vår starttid som var tio, så att de stod innanför gjorde ju ingenting. Claes pratade en stund (förstås!!) med dessa trevliga tyskar på någon blandning av tyska, engelska och svenska. De förstod inte varandra så bra men kom fram till att de också körde Volvo fast en något äldre modell än oss. De tyckte Dalarna var mycket vackert och imorgon skulle de åka vid åtta(!!?) Jahopp där rök sovmorgonen då! 

Mycket imponerad av maken som backade in!

Vi fick nycklar till våra två rum och frågan om hur dags vi ville ha frukost och vilken dryck vi ville ha. När vi sa vid nio så ruskade han lite på huvudet och mumlade något om ”lunchtid” och ”semesterfirare”. Väl uppe på rummen som var fyllda med blommar i siden och påslakan i bäckebölja av äldre snitt började den sedvanliga spindeljakten. Alla rum måste gås igenom och saneras. En spindel på varje toalett mötte döden men det sa vi inget om till dottern! Till henne säger vi alltid att vi inget hittar! Trots den något omoderna inredningen luktade det fräscht om rum och lakan. Vi som gillar att sova tillsammans tyckte två rum var ett för mycket och valde att bo alla i fyrbäddsrummet. Så efter spindelmordet låste vi dörren till tvåbäddsrummet och slet ingenting på de sängarna. Vi var lite hungriga men inte tillräckligt för ett restaurangbesök så vi gick ner och hittade värden på innegården. Vi fick en vägbeskrivning till affären och en uppmaning att skynda oss, de stänger om 15 minuter sa han. Ingen lyssnade särskilt bra på vägbeskrivningen utan vi försökte hitta med hjälp av snapchatkartan - det gick sådär! Vi försökte fråga också men tyskarna ruskade bara på huvudet och förstod ingen engelska. Vi hade glömt vad mat hette på tyska och också glömt att vi hade google translate i telefonen. Men tillslut hittade vi rätt och kunde handla lite smått och gott att inta till fotbollen. 

Fyra av fem familjemedlemmar sov gott den natten, en drömde dock en del! Den femte, som var jag, sov mycket dåligt och vaknade varje gång de båda kyrktornen utanför fönstren drog igång. De körde både hel och halvtimma! Tonårsdottern som sov närmast mig såg dessa kyrktorn i en glipa i gardinen och drömde om vad som försegick i kyrkan under natten. Det resulterade i vissa, lätt ångestfyllda, osammanhängande haranger vid flera tillfällen under natten. Vaknade jag inte av kyrkklockan vaknade jag alltså av dottern.

Vid 7:55 gick så maken upp för att flytta bil. Det behövdes dock inte då det tyska paret fortfarande åt frukost. När han ändå var uppe tänkte han ta sig en kopp kaffe medan vi andra kom iordning på rummet. Då ruskade den tyska värden på huvudet och sa ”You said nine!”. Den tyska damen med Volvon försökte då bjuda Claes ur deras kaffetermos där det fanns gott om kaffe men se det gick inte! Den tyska värden gick då emellan och Claes fick snällt komma upp till oss och vänta med kaffet till klockan nio. För att vara på den säkra sidan gick vi ner vid 9:01 och satte oss vid ett bord som var dukat för oss. Det fick plats typ fyra bord i den här lilla hallen som användes som matsal. Här var nu vårt bord dukat med en av de bättre frukostarna vi ätit! Det var diverse köttpålägg på ett fat, fler olika sorters ostar på ett och nykokta ägg med egen mössa! Det fanns yoghurt och marmelad, kaffe, te och juice och en korg med varmt nybakt bröd. Värdens något svettvåta andfådda tillstånd vägdes upp av det lilla ljus han hade tänt på vårt bord. Fördomsfulla som vi var trodde vi att det skulle dyka upp någon lite tant och servera frukost, men inte då! Det gjorde den något korpulente, svettige farbrorn så bra själv!!

Mycket söta ägg och perfekt kokta!

När det tyska paret skulle ge sig av lyckades de inte starta sin bil, stackarna, Claes for då ut, slog ut med armarna och härjade ”It`s not possible it´s a Volvo!!”. Nu hjälpte ju inte det för att starta bilen, men det blev mycket bättre stämning både hos det tyska paret och hos de i frukostmatsalen/hallen. 

När assistanskåren kommit och startat tyskarnas bil och vi inte kunde lösa ut oss med Mastercard utan snällt fick promenera till närmsta uttagsautomat (”sorry only cash” sa värden) och sedan betalt för oss med papperspengar susade vi utan missöden upp mot Rostock och den färja som skulle ta oss mot Sverige igen. Väl i Sverige körde vi de absolut jobbigaste tre timmarna på hela semestern! Men så skönt det var att vid 02:00 krypa ner i våra egna sängar!!