Tjuren attackerar!!

(Jill)

Jahopp då har vi gjort två dagar på Tirol Camp i Fieberbrunn tillsammans med vänner från Eksjö. Och som det hänt grejer!! 

På söndagen bestämde vi oss för att ta sittliften upp till Jakobskreuz och kolla utsikten. Våra guider från Eksjö var med oss och vi bestämde oss för att åka lift upp och gå ner. Det skulle ta 1 timma och 40 minuter att spatsera nerför branten sas det. Väl uppe var utsikten riktigt bra men vädret sådär. Vi intog mycket god mat på bergstoppen och väntade ut ösregnet innan vi började nedstigningen.

Jakobskreuz

Vi funderar på vem dom hade mätt tiden på nerför denna topp?? Det var bitvis en mycket liten brant stig, stenigt, bergigt, lerigt och snorhalt!! De små i sällskapet skuttade ganska lätt nerför och de av oss som till vardags springer en halvmara klarade det tämligen väl. De av oss som inte springer så mycket och väger mer på överkroppen än underkroppen hade större bekymmer. Vissa funderade till och med på att vända eller helt enkelt lägga sig ner och vänta på att en helikopter kom och hämtade upp. 

En del av nerfarten bestod av ett gäng tjurar med ring i näsan. Tjurarna hade placerat sig inom några meter från den snurrgrind vi var tvungna att ta oss igenom. Vi hade via skyltar blivit uppmanade att inte reta djuren och för allt i världen inte springa vad som än händer. Barnen hade nu saktat in och inväntade oss vuxna. Jag föreslog att vi skulle gå i samlad trupp, som en flock! Kanske blev vi mer skrämmande då, tänkte jag!? När vi närmade oss började tjuren, som glott på oss konstant sen vi kom över krönet att röra på sig, mot oss!! Jag och alla barn (förutom Tea) hade närmare till grinden än tjuren så vi ökade på lite och hann igenom. Tea däremot börjar skrika, vänder om och springer uppåt igen, alltså gör hon allt hon inte ska! Jag hojtar till Claes att han får vända om och hämta henne. Han gör så och leder henne tillbaka mot tjurflocken. Då träder vår vän och guide för dagen Charlotta in och går lugnt och helt orädd för döden fram till tjuren och sträcker fram handen. Tjuren stannar då och nosar på hennes hand. Då passar Tea tillsammans med sin pappa på att passera och kommer snyftande ut i säkerheten. 

Är den här nåt att vara rädd för?

Cirka 4 timmar (!!!) senare når vi campingen igen och är ganska möra i kroppen allihop. Några har förlorat några mer liter vätska än andra! Även om vägen var lite otäck bitvis var utsikten väldigt vacker!

Idag bestämde sig männen i sällskapet för att åka och handla till middagen. De tog sig till Spar och på vägen hem skriker Christian plötsligt ”stanna Claes, stanna för faan!!” Claes som har tjurarna i färskt minne tror förstås att det är något kreatursaktigt, men icke!! Christian börjar nu hoppa upp och ner i sätet och pekar ”titta där en Sverigeperuk!” Och visst är det en krullig peruk som sitter på en stolpe ca 500 m från där vi bor. De stannar bilen och hämtar peruken. Strax bredvid ligger ett litet pensionat med en tillhörande lite bänk och på bänken står min necessär. Helt galet och väldigt konstigt och vi kan inte förstå hur detta gick till!

Så här lycklig blev Christian när han hittade våra grejer!

Efter att vi hämtat oss från chocken att ha återfunnit våra saker (dock inte kycklingpålägget) packade vi matsäck och tog gondolen upp till toppen närmast oss som hette Lärchfilzkogel. Mer vackra vyer blev det nu och även lite rodelåkning nerför berget. Vi bestämde oss för att åka gondol även ner idag då vaderna var möra sen igår.

Imorgon bär det av norröver och vi ska ta oss 75 mil upp till Neuruppin en bit utanför Berlin.