De bästa presenterna! Men för vem?

Helén

Jag tänkte jag skulle fortsätta på temat jag påbörjade i mitt förra inlägg – det här med presenter vid jul, födelsedagar och andra högtider. Jag älskar ge presenter! Att tänka till, planera och så småningom köpa. Jag skulle kunna ruinera mig på presentköp. Jag kan vara ute i så god tid att presenten får ligga och vänta ett år innan själva överlämnandet. Det är ödesdigert för plånboken kan jag säga, för jag kommer ju på nya bra idéer och då kan jag inte hejda mig och tänka att inköpet redan är gjort, utan hittar på någon bra anledning varför personen som ska få presenterna är värd något extra. Förutom nackdelen med budgeten så är det också svårt att komma ihåg var men gömmer paketen när man är ute i god tid. Det har dessvärre hänt att det tagit både två och tre år innan presenterna dykt upp. Det är verkligen pengar kastade i sjön då plagg både hunnit bli urvuxna och konserter redan spelats. Nu är ju detta inget jag brukar springa runt och berätta. Risken är ju att man framstår som inte bara lätt dement utan rent dum. Hur länge jag haft den här defekten är svårt att säga då dessa händelser snabbt placeras i hjärnrummet minne-att-förtränga-så-fort-som-möjligt. Det är ett bra rum – jag hoppas ni alla har ett sådant! Med mitt kontrollbehov och ekonomiska sinne så skulle det vara en katastrof att lägga minnet i rummet saker-jag-gjort-som-jag-ska-ta-lärdom-av, då skulle jag bryta ihop!

Om man slutar läsa nu så skulle man kunna tro att jag är Moder Teresa själv med allt villkorslöst givande. Så är det ju nu inte (och här hoppas jag att ni som ibland får presenter av mig åtminstone slutar läsa). Jag kan nämligen ha både en och två fula baktankar med mina presenter. Inte så att jag vill vara elak och köper hemska bungyjump-hopp och liknande. Nej, men jag köper ofta presenter som jag själv kan ha stor vinning av.  Jag köper t ex inte dammsugare till familjemedlemmar eller personvågar. Det har jag själv öppnat paket som innehållit och det skulle jag inte utsätta någon för. Nu vet jag att det i mitt fall fanns överslätande förklaringar till detta – personvågen var en riktig designprydnad för badrummet och dammsugaren en värsta städ-Rolls Royce. Men det sus som gick genom de personer som bevittnade mitt paketöppnande förklarade både för mig och också givaren att detta var inte ok!

Tillbaka till mig själv – mina strategier är mer sofistikerade än så. Första nivån är ni nog många som är bekanta med. Den innebär att man köper någon form av upplevelse som innebär att man själv får följa med eller på något sätt i alla fall vara delaktig. Hit hör konsertbiljetter, spa-weekends, buggkurser och resor av allehanda slag. Denna nivå kan också graderas inbördes. Har du köpt biljetter till din egen favoritartist eller är det egentligen bara du själv som verkligen uppskattar spa-vistelser? Ja, ego-poängen kan variera på denna nivå. Denna första nivå är lätt att försvara gentemot sitt samvete;

”Investeringen är ju det dubbla eftersom jag måste betala för mig själv också.”

”Jag ger inte bara bort en gåva – jag visar också att jag gärna umgås med vederbörande.”

Anledningen till dessa inköp är ju att du får en anledning att lägga pengar på något till dig själv, fast ekonomin säger köp-stop för egna nöjen.

Nästa nivå är mer egoistisk men än mer sofistikerade. Det går inte att bevisa mina baktankar här. Nu börjar mina äldsta barn uppnå den storlek att jag själv kommer nyttja denna nivå betydligt mer framöver. Här köper man presenter typ kläder som passar både mottagaren och dig själv, träningsredskap, en dyr resväska eller varför inte en slalomutrustning.

Den tredje och mest egoistiska nivån kommer vi till nu. Här har man som givare en välgenomtänkt målbild av presenten. I mitt fall har den varit ganska enkel att genomskåda – det är väl bristen. Det gör att man bara kan ge dessa typer av presenter till de som verkligen älskar en, risken att de annars säger upp bekantskapen kan vara stor. Min man har fått några sådana. Ni har tidigare kunnat läsa om att jag för några år sedan gav honom en crawlkurs. En termin skulle han ägna sig åt att förbättra sina simkunskaper. Min täckmantel var att han behövde detta för att genomföra ett kommande triathlon. Min tanke var så långt ifrån det omtänksamma, välmenande att han efter kursen skulle ha mycket större chans till överlevnad vid ett drunkningstillbud eller bättre triathlonplacering. Nej, själv hade jag min målbild klar för mig – en make med simmarkropp! Jag kan ha förrått mig själv med kortet som fick bli presenten. Där hade jag fotoshop’at in min mans ansikte på en simmarkropp (Matt Biondi's).

För att ni som inte var så inne på simmning
under 80 o 90-talet ska slippa Googla.
Matt Biondi - flerfaldig Olympisk medaljör.

 

En annan bra present var när jag gav honom en massageutbildning vid Axelsons Massageinstitut. Att det skulle vara en uppmuntran till att byta yrkesbana stämde så klart inte. Jag älskar att få massage och veckovisa bokningar av nämnda visar sig bli ganska dyrt i längden. Jag kallar därför denna typ av nivå-tre-presenter för investeringar. Avkastningar av investeringar kan dock tendera att blekna vartefter åren går. Jag kan t ex nämna att jag på alla hjärtans dag i år fick ett klipp-kort på två(!) massagetillfällen av min man. Detta med en veckas mellanrum på väldigt specifika tider och dagar. Anpassade efter mina behov? Nä, skulle inte tro det! Det var tider då Liverpool spelade match! Han finner alltså ingen större glädje i att studera min kropp ingående i en timma (vilket jag dessvärre kan ha förståelse för) men kan tänka sig att ge mig lite beröring medan han underhålls på annat sätt. Man får vara glad för det lilla!

50 nyanser av kärleksfulla inlägg - nåja, vårt femtionde inlägg är det i alla fall!

Det är alla hjärtans dag idag och man kan tycka vad man vill om det. Vi tänkte dock ta tillfället i akt och berätta om att vi gått och blivit småförälskade båda två - och det i er läsare!

När vi började skriva första gången så var det ju för att nära och kära skulle kunna följa med på vår gemensamma resa genom Europa. Med ”nära och kära” tänkte vi - mamma. Möjligen också våra respektive svärföräldrar som oroade sig för vad vi utsatte deras söner och barnbarn för. Vi fick, mycket förvånade, fler läsare än så. Inläggen lästes av mellan 50 och 100 stycken och vi tyckte det var jättekul!

Vad som hänt nu när vi åter tagit tag i det vet vi inte, men ni läsare har mångdubblats! Jättekul men lite läskigt, vi utsätter ju varandra och oss själva för karaktärsmord genom totalt utlämnande mest hela tiden. Vilka är ni? Vi har ingen aning, vi kan bara se antalet. Vi kan också se att majoriteten läser via mobil och har en Iphone. Föga överraskande men lite synd då mobilversionen inte visar allt. Prova gärna att bläddra runt på sidorna med en dator någon gång.

Skulle ni vilja ge er tillkänna någon gång då och då så hade det varit superkul! Kom ihåg att en kommentar inte behöver vara mer än ett ”hej”!  

<3 Kram på er! /Helén & Jill

Snälla lilla syster - jag klarar inte mer!

Helén

Nu ska jag göra något som vanligtvis ger mig kräkkänslor. Eller vad tycker ni om de par som väljer att kommunicera med varandra genom sociala medier? De bedyrar den andres alla förträffliga egenskaper fram och tillbaka i ett otal kommentarer under ett och samma Facebook-inlägg. Eller ännu värre – de som bråkar genom att i offentlighetens ljus föra sin diskussion. Detta gör de inte för att de befinner sig på olika platser i världen och har slut på batteriet i telefonen. Nä, de sitter troligtvis i varsin ände av soffan i sitt gemensamma hem och knappar in sina väl valda ord. Varför de gör detta? Ja, jag vet inte. Kanske för att fånga upp allierade till sin armé, innan bråket blir verkligt irl?

Hur som helst kära lillasyster så är detta blogginlägg riktat till dig! Kanske tycker ni som läsare att jag ska föregå med gott exempel och lyssna på min ovan beskrivna inställning och helt enkelt prata med henne istället? Då vill jag till mitt försvar säga att detta inte är helt lätt. För det första så ses vi ytterst sällan då vi bor på varsin sida av landet. Eller nästan i alla fall – puttar vi Eksjö några mil öster ut så stämmer det. Att prata i telefonen med henne är heller inte helt bekymmersfritt.

När det gäller telefonsamtal så är möjligheten att hitta tid för det inte helt lätt. Om inte den ene jobbar så gör den andre det, sitter vi inte båda vid respektive middagsbord så gör någon av oss det eller så är vi helt enkelt upptagna av livets övriga åtaganden just när den andre hittat tid att slå en signal. Skulle man lyckas pricka in rätt tid för ett samtal så behöver det inte betyda att det blir så givande i alla fall. När man pratar med min syster så kretsar ständigt tre hot mot samtalet över huvudet på hos. Dessa tre hot är hennes barn! De har nämligen den egenheten att de ALLTID måste prata med sin mor när hon pratar i telefon. Nu kanske ni säger att så gör alla barn när de är små, men hennes barn är inte små! De har samtliga passerat 11-årstrecket och trots att de har fullgod syn så går de rakt fram till sin telefontalande mor och börjar prata. Detta är en sådan sak som vår gemensamma far skulle kalla ”uppfostringssak”… Jag ska inte säga att det inte händer även mig ibland men då väser jag hotfullt till barnen att ”du ser väl att jag är upptagen!”. Hade min syster följt det exemplet så hade jag nöjt mig, men icke! Mitt i en mening i vårt samtal kan hon plötsligt börja prata med något av sina barn. Utan att förvarna på minsta sätt lägger hon telefonen (och således även mig) åt sidan och jag tvingas lyssna på allt ifrån diskussioner om icke stängda toalettdörrar, ett svårt tal i matteläxan eller en redogörelse över vad som ska serveras till middag. Om detta bara hände en gång per samtal åtminstone – men nej… Så för att slippa bli avbruten väljer jag nu att skriva det jag vill att min syster ska höra, i vårt eget forum.

Snälla syster! Låt mig få tillbaka kontrollen över vår blogg! Du får skriva precis hur mycket du vill bara jag får sköta publiceringarna! Då hinner jag på bara några minuter justera, om så bara lite grann. Det är inte lillasysterligt att inte veta hur man skriver i dialogform eller hur man hanterar förkortningar eller var det behövs kommatecken eller ett nytt stycke. Du förstår väl att jag bara gör det av omtanke för våra läsare? Jag ska inte in och pilla i elakheter du skriver om mig (knappt alls). De flesta vet ändå att jag inte är rynkigare än du. Snälla låt mig få ändra lösenordet till något du inte känner till, utan att du startar en egen blogg, så kommer mitt kontrollbehov vila på en tuss av bomull!