Vi hade bestämt att vi skulle till ett vattenfall som låg en bit längre upp i berget. Det var bil en bit och sedan fötterna som gällde! Vi hade fått reda på att det var stig, så Helen stannade hemma, det kan finnas djur på stigar nämligen!
Vi parkerade på något som såg rätt ut, det stod lite klätter-äventyrs-bilar där och det bådade gott. Håkan tycker det verkade bra att gå åt höger, så det gjorde vi! En slingrande väg, inte stig som tog oss uppåt. Vi stannade med jämna mellanrum och lyssnade efter vatten men hörde inget, så efter en stund vände vi neråt igen. Moa passade på att halka i rullgruset och fick ett par rejäla "sommarknän", aj, aj, aj!! Mamman med den stora apotekspåsen kunde då hala fram lite xylocain och strapatsen fortsatte. Väl nere vid parkeringen igen hade klätter-äventyrarna återkommit och vi frågade om vägen. Det visade sig att vi skulle gå in i någons trädgård, typ, och hitta en stig där bakom. Och visst nu hittade vi! Det uppstod lite dividerande angående en skylt med en hund på som stod på stigen, vi har ju två hundrädda killar i sällskapet. Jag försökte vara pedagog och drog en vit lögn att det noga bara var en varning-för-hunden-skylt, sådana som vi har hemma för att inte tjuvar ska gå in. Men Håkan tyckte det var bättre att säga att den varnade för lösa hundar. Då blev de mycket tryggare!!!
Efter lite övertalning kom vi dock iväg och letade oss upp en bit längs med vattnet. När vi stod lite sådär mitt i fallet på en sten konstaterade vi att det inte såg så badvänligt ut. Vattnet var jätteklart och fint men i varje liten fåra där bad var möjligt satt det miljoners med grodyngel eller blodiglar eller vad det var, inget mysigt!
Väl hemma förklarade hon som vi använder i stället för Google att skylten förstås var en som förbudsskylt mot hundar. Och vid närmare eftertanke har hon nog rätt! Just den här skylten fanns dock inte med när jag gick på körskolan.
Jill
