Drömgäster - NOT!

Att resa med Smålänningar har ju både sina fördelar och nackdelar. Vi fick ganska omgående på resan veta alla restaurangbesök vår familj sett fram emot i Italien inte skulle bli av. Här skulle inhandlas egenhändigt och maten skulle vi laga själva! Nu ska sägas att den lösningen blev riktigt bra – god mat och bättre ekonomi OCH nöjda barn!

Att gå på restaurang med sex barn är nämligen inte så romantiskt och skimrande som ett sådant besök bör vara och som är lite av det man betalar för.  Jag ska här snabbt försöka sammanfatta hur ett ”medelbesök” på en restaurang med storfamiljen ser ut.  Vi var ju faktiskt ute några gånger.

När väl restaurangen valts ut – som är en historia för sig, bryter barn Ett ihop. Hit ville verkligen inte han/hon gå! ”-Den på andra sidan gatan såg mycket mysigare ut!” Att det bara var en glassbar spelar ingen roll. Medan övertalningen av barn Ett börjar, för att få denne över tröskeln, har barn Två redan passerat alla restaurangens matbord såväl som kök, för Tvåan glömde ju kissa innan vi gick ut och kan nu inte hålla sig en sekund längre!

Vi som nu är halvvägs inne försöker i mun på varandra be hovmästaren om ett bord för tio personer varav en bambina. Han ser sig villrådigt omkring men vevar sedan med armarna och ett gäng underhuggare börjar möblera om för att ge plats åt oss alla. När det är dags att sätta sig bryter kalabaliken lös ordentligt bland såväl ny-kissade barn som de som kommer behöva gå mitt i maten. Vem ska sitta var och bredvid vem!?! De vuxna – minst lika högljudda som de små, försöker med ”att det spelar väl inte så himla stor roll”. Det är det ingen som hör utan en variant av Hela havet stormar bryter ut och efter tio minuter har alla utom en, en stol. Den Tionde har en stol men inte där den enligt den Tionde borde stå. Man gör då helt sonika en plats och trycker in stolen där för att äntligen kunna bläddra i menyn.

Menyn ska av någon anledning alltid läsas av barnen först – trots att de inte förstår ett ord. När de vuxna nås av listan på maträtter börjar diplomati på hög nivå. Nu gäller det för de vuxna att få barnen att förstå att det faktiskt finns en rätt bland de hundra som de borde kunna äta. När beställningen väl är gjord och vi alla fått in något att dricka brukar ett lugn infinna sig. I fem minuter – sedan börjar myrorna krypa i brallorna på de under 150. ”-Kan vi få gå runt och titta lite tills maten kommer?” eller ”-Vi går ut på torget och leker lite – säger ni till när maten står på bordet?” Här gör man som förälder bäst i (för de andra gästernas skull) att helt enkelt släppa ut barnen från restaurangen en stund.

När maten dukats fram på borden börjar byteshandeln! Åtminstone två har ju fått något som ”absolut inte går att äta”. Mat delas och skickas runt bordet.  När man som vuxen till slut sätter första gaffeln i munnen är första barnet klart. Eller klart och klart – det är mätt hävdar det! Barnen tvingas mot sin vilja att sitta kvar tills alla andra barn ätit upp – sedan släpps de ut på närliggande torg igen. Nu infinner sig den bästa stunden under middagen och även om maten hunnit bli halvkall kan man nu både tugga och prata någorlunda lugnt.

När barnen lämnat torget och istället springer in och ut genom restaurangen i spridda skurar vet man att det är dags att betala och tacka för sig. Den minsta deltagaren av storfamiljen som hittills mest charmat både personal och andra gäster lämnar nu sitt visitkort. På golvet runt hennes stol ligger tre servetter förvandlade till konfetti och sådär 200 smådelar av grissinis – flera redan nertrampade i mattan av äldre syskon. Att hela personalstyrkan står i dörren och ler när vi går beror inte på den generösa dricksen vi lämnade…

Ni kan alltså ana att det verkligen blev semester och mer njutningsfulla måltider då vi nådde resans sista längre stopp – Sölden och hotell Liebe Sonne. Här hade vi bokat fullpension och köket var förstklassigt. Vi vuxna fick sjurätters-middagar på kvällarna och barnen åt hur de ville från den barnanpassade buffén. Till barnen var det dukat på ena änden av bordet så inga möjligheter till diskussion där.  När barnen var färdigätna försvann de ut i allmänna utrymmen eller till rummen – frid och fröjd alltså! Utom möjligen för midjemåttet.

Beach Sweden 2014 - here we come! 

/Helén

Å så bar det av upp idag igen.

Sista dagen i Sölden och solen skiner. När vi går upp är det så kallt att det ryker ur munnen men i solen på balkongen är det bikiniläge. Nu var det dock toppstugan som gällde eller i alla fall mittstationen. Vi slog oss ihop med Stenum-Carlsson som hade tänkt ta bussen till liften, 1 km är det säker, jättejobbigt!!! Nu kom ju ingen buss så de blev en promenad. Det gick lättare uppför rulltrappan utan cyklar och vi tog oss igenom spärren smidigt. Alltså familjen Malmqvist klarade det smidigt. Sen tyckte Håkan det var en bra ide att köra vagnen igenom spärren. Det var en sån med tre pinnar som snurrar ett snäpp i taget när man går igenom, ni vet!? Det gick inget vidare!! Håkan försökte trycka på när det tog emot men Helen uppmärksammade att Lilja-Lee's ben var på fel sida spärren. När väl benet var på rätt sida satt vagnen fast med en pinne mellan suffletten och handtaget, hängandes några decimeter över marken med Lilja i. Jag la mig lite försiktigt i och tyckete de kunde lyfta ur det stackars barnet åtminstone, inte för att hon såg ut att lida, allt som hände var ju bakom henne och vagnen gungade ju lite karusellaktigt sådär! Helen lyfte ur henne och Claes kom till undsättning för att hjälpa Håkan tråckla ut vagnen, det blev inte bättre!! Vagnen satt där den satt! Återigen kom liftskötaren till undsättning och fick spärren att röra sig och vagnen att lossna.

Denna gång bytte alla utom Helen och Lija-Lee till den större gondolen och for ända upp på toppen, det var en vacker med otäck (enligt mig) upplevelse! Väl uppe var det ganska mycket snö och riktigt kallt.

Har förresten glömt berätta att vi även på det här hotellet har vi skaffat oss ovänner. Det finns en dam med badmössa som stundom befinner sig vid poolen på översta våningen. Denna dam går nu mer under namnet Häxan Surtant. Hon städar undan cyklop och simglasögon och trätte upprört på Elton när han gjorde något hon ansåg fel. När Elle simmade för nära fick hon sig en knuff av den argsinta damen.

Vill också tillägga att min medicinpåse som vid något tillfälle blivit hånad kommit väl till pass även på denna semester! Jag sa ju att jag inte skulle låna ut men jag kan ju inte neka en feberglansig Lilja lite flytande Ipren. Och imorgon behövde det nog lånas lite flytande Alvedon också till resan. Själva har vi använt Ipren till Tea som har haft lite feber och ont i halsen, allergimedicin till Claes när han fick sina berömda nysattacker (han tål helt enkelt inte vinter), Xylocain och mängder med plåster till Moas knän som hon lyckades slå upp i dag igen och lite Atarax till natten när eksemen blev för jobbiga för Moa. Men annars har alla mått bra!

I morgon börjar hemresan på allvar!

Jill

Dryga 3000 meter över havet

Gaislachkoglbahn

Även idag testade Lilja-Lee med mor solmöjligheterna på mittstationen

Sitter här och diggar umpabumpa-orkestern som spelade på terrassen.

Vilka upplevelser!

Som ni sett har vi kastats från 28 grader till 6 grader och det är häftigt! Ena dagen sand andra dagen snö! Vi njuter av lyx denna sista etapp av semestern, all inclusive och skööööna sängar i svala rum. Med Ötztal Premium Card får vi mycket upplevelser på köpet. Vi får cyklar för en dag, inträde till flera bad och en himla massa åkande i de sommar-öppna liftarna. Redan igår tog vi en sväng upp på toppen, ja vissa av oss! Claes, Max o Moa fortsatte hela vägen upp medans jag och Tea stannade vid mittstationen. Jag tyckte det var onödigt att åka rakt in i molnen och alldeles för högt över bergen, och de som åkte upp kom vändande ner igen.

Idag visade Max sin allra ledsnaste sida, han ville så gäääärna hyra en mountainbike och cykla lite på! Vi bestämde att det skulle göras på eftermiddagen efter att vi varit i det lilla badhuset på andra sidan gatan. Håkan konstaterade att det var lite besvärligt att cykla med Lilja-Lee i bärselen så Helen, Elle och den febriga, förskylda Lilja-Lee fick stå över. Vi övningsbromsade en del på vägen bort till liften, Moa har ju knappt aldrig cyklat utan bakåtbroms, för att förbereda oss på vad som komma skulle! Ni som känner mig förstår att det här bar mig emot!! Hade jag inte själv varit så sugen på detta äventyr hade jag tvärvägrat att låta de små ge sig upp i bergen. 

Efter att två av tre barn ramlat med cykeln redan på väg upp i rulltrappan till liften, kände jag mig mycket lugnare!! Vi tryckte in oss i två gondoler och for uppåt. Väl upp ser Tea och jag, som befinner oss efter de andra, hur Moa ramlar ur gondolen med cykeln på tvären. Liftskötaren kom till undsättning och lyfte ut det som behövde lyftas ut. Tea och jag kom ur utan bekymmer men då stod ju Claes på pass och hjälpte till. 

Sen började nedstigningen!! Fantastisk utsikt, kallt men vackert! Max kom snart på att han hade lite långt fram till bromsarna (han var mkt envis vid uthyrningen och skulle inte ha den lite mindre röda utan den coolare blåa som var snäppet större!) det fick han ångra! Bromsarna var det man använde mest nämligen! Testa att bromsa med fingertopparna i kraftigt nedförslut med rullgrus så förstår ni problemet! Efter mycket längre tid en vad vi trott innan, kom vi till sist ner välbehållna! Alla var stelfrusna om fingrarna och Claes var stelfrusen i hela kroppen, så går det när man klär sig för dåligt! Vi var dock överens om att vi måste göra detta igen! Några år äldre tvillingar och lite mer vantar sen tar vi alla liftarna och alla lederna. 

Tillbaka på hotellet blev det varm choklad och sen plums i poolen och in i bastun. 

De andra cyklisterna Håkan och Elton stack ganska snabbt ifrån oss och körde flera leder än oss. De försökte busåka en gratisgång i redan åkt lift, men det gick inte, de blev utvisade! Man får bara åka en gång per dag per lift. Istället gav de sig upp i en lift där de varnades för att åka, personalen tyckte att Elton var väl ung för den backen. Det örat lyssnade inte äventyrslystne Håkan på utan de for upp! Han ångrade sig ett par gånger förstår vi, även om han är av det lågmälda slaget. Kommentarer som "Elton låste bakbromsen men cykeln åkte framåt ändå",  "vi fick gå i de brantaste partierna" och "vi fick vända flera gånger och jag började fundera på om vi skulle hinna ner innan det blev mörkt" tydde på 

att även denna äventyrare har liiite nerver i alla fall!

Nu är det snart dags för kvällens femrättersmeny, räkna med att vi är något tyngre när vi kommer hem!! Kan ju avhjälpa det i morgon kanske om vi tar cykeln upp för berget och gondolen ner?!

Jill

Let´s ride

Se upp i backen - småländska attacken!

Lite feber stoppade inte Lilja-Lee från en Gondoltur

Vad är väl cyklar mot Tyrolerstube, sol och choklad med vispgrädde?

Lite annorlunda solstolar där på toppen

Sölden från ovan