Hur små kan bikinibyxor vara egentligen??!

Jill

Om en vecka är det dags för lite semester och det ska bli riktigt härligt! Det blir en tripp till Gran Canaria över sportlovet. På den ön har vi inte varit sen 2004 så det kan vara dags. När vi (läs jag) började titta på vinterresa tänkte vi att det kanske går att åka till Kanarieöarna på annat sätt än med charter? Det skulle visa sig att det går alldeles utmärkt…….i alla fall nästan!! Hittar flygbiljetter med Ryanair för under 8000 för oss fem och ett trevligt lägenhetshotell med frukost för 12 000. Vi får betala mer än det dubbla för en charterresa. Bokat och klart men vad gör Ryanair då?? Jo de ställer in några hundratusen flygningar bla våran! Där står vi med en bokad lägenhet men inget flyg! Jag har också en storasyster som får vatten på sin kvarn. Hon skulle hellre gå till Kanarieöarna än flyga med Ryanair. Och är det nåt hon gillar så är det att ha rätt! Men skam den som ger sig!

Efter lite sökande hittade vi en flight som passar. Det blev Norwegian i stället för Ryanair, det blev Arlanda i stället för Skavsta och de blev 4000 kr dyrare men vi kommer iväg! 

Nu kommer vi till den frågan som uppstår varje gång det vankas resor, hur står det till i garderoben? ”Jag måååste ha ny bikini” säger 15-åringen, ”jag med” säger 12-åringen. Den andra 12-åringen som aldrig satt på sig bikini bryr sig ganska lite om sin garderob och frågar om han kan få köpa någon ny Fortnite skin (googla!!). Sen undrar han vart vi ska nu igen och sen sätter han på sig sitt headset och fortsätter prata konstigt med sina vänner ute i världen. Tjejerna grottar ner sig på diverse webbsidor och 12-åringen är så lycklig över sin ”kundvagn” på H&M att hon knappt kan sitta stilla! En turkos variant av bikini tillsammans med lite tröjor och byxor beställs – ganska enkelt! Över till 15-åringen som likt sin farmor och sin far har sååå svårt att bestämma sig. Till råga på allt i denna beslutsvånda har hon från denna månad hand om sitt eget barnbidrag och blir plötsligt snål, tycker allt är jättejobbigt och frågar varannan minut om vi inte kan betala liiite? När hon sen visar den tilltänkta bikinin är det återigen dags för oss vuxna att fundera över våra värderingar och associationer när det gäller hur tonåringar i allmänhet och vår tonåring i synnerhet bör klä sig! ”Är den här fin?” frågar hon ”Ehh…..” säger jag ”fin är den ju men väldigt liten”. Eller rättare sagt byxorna är väldigt små! Bh:n är ju av det vadderade slaget för att få rätt push- och formningseffekt (för det behövs verkligen!!). Byxan är inte string men de är så fantastiskt små att de inte på något vis kan fästa på skinkorna utan kommer åka in och bli en string, alltså på ett lite knöligare vis om ni förstår. Modellen kallas tydligen Brazilian Panty, ni vet kanske allihop vad det är men jag har nyligen lärt mig! ”Vill du verkligen gå runt med så små kläder med pappa och mig och alla pensionärer på hotellet” försöker jag. Vi har nämligen läst oss till att det är mest äldre på det hotellet vi valt. ”Vaddå alla har ju såna här” säger hon. ”Kanske inte pensionärerna” säger jag försiktigt och får då en sån där blick som bara en tonåring kan lyckas med.

Vi hade en diskussion för något halvår sen och då gällde det höga stövlar, sådana där ”over knee”. Dottern säger ”de är såååå snygga, jag vill ha!”. Jag och pappan tittar på varandra och tänker Pretty Women men det säger vi inte. Något åt det hållet sa jag kanske, kommer inte riktigt ihåg. Men jag kommer ihåg dotterns reaktion och för att komma i rätt stämning bör ni läsa följande citat med lite högre röst och den där tonårsblicken ”Menar du att jag inte ska få klä mig hur jag vill, att jag ska fundera över vad andra vill eller kan göra med mig bara för att jag klär mig så!!!” Helt rätt hade hon ju flickebarnet och vi började googla stövlar – det blev dock inga den gången.

Tog dilemmat med bikinibyxorna med mina kollegor och fick till svar att ”det ska väl du skita i vad hon har för byxor på sig bara hon är bekväm i det” (de sa ”skita i” på sitt allra kärleksfullaste sätt, vi gör ofta det jag och mina kollegor skäller på varandra väldigt kärleksfullt!).

Visst hade mina kollegor och dotter rätt!  Brazilian-byxa blev det och tänk så bra och fort de torkar och så lite plats de tar i resväskan. Med tanke på att alla utom jag reser med endast handbagage så passar det ju utmärkt! I rättvisans namn skrek jag också ut min son till datorn (man måste skrika för att tränga igenom de där lurarna han har för att prata med sina vänner ute i världen). Jag hittade lite rea på Kids Brand Store och utan att han behövde besöka ett endaste A6 eller stå i ett endaste provrum blev han en hoodie och ett par shorts rikareJ

See you soon

Nya resor, nya utmaningar!

Hallå det var l ä n g e s e n!!

Tänker att vi gör på nytt sätt den här gången och anger vem som skrivit inlägget överst så slipper eventuella läsare gissa. Jag kan kalla mig lillasyster Jill, just därför att jag är det. Det känns viktigt att framhålla att jag är lillasyster! Som lillasyster är jag yngre (obviously), mindre rynkig, mindre gråhårig och jag har också rätten att bära mig lillasystrigt åt mest hela tiden! Tex Jag ”ska vi köpa det ihop till mamma och pappa?” min storasyster (vi kan kalla henne Helen, för att hon heter så, vi undviker stora syster för hon gillar inte särskrivningar något vidare och just den särskrivningen tycker hon särskilt illa om!) Helen ”ja det kan vi väl!” Jag ”fixar du det då?” och så fixar hon! Eller Helen ”är det inte dags för en resa ihop igen?” Jag ”det skulle vara roligt! Kolla du lite och skicka en länk så godkänner vi, sen är det bara för dig att boka och göra resrutt” Jag vet ju att det är hennes stora kontrollbehov som gör att hon fixar detta, ska jag göra det kan det bli väldigt fel, i alla fall ur hennes synvinkel! Jag ler lite nu när jag tänker på hur illamående hon troligen blir av att läsa mitt inlägg så här långt, utbildad svenskalärare som hon är, och ser att jag inte har någon aning om hur man skriver när någon säger något. Men jag har satt citattecken när någon säger något för att ni ska förstå att någon säger något. Nog om det, nu kommer själva inlägget J

Då var det dags igen, full planering för bilresa söderut tillsammans med syster och hennes något udda gäng! Det är fyra år sen sist alltså verkligen på tiden!! Huset i Kroatien bokades för några månader sen. Det gick ganska fort att hitta men när syster inte kan boka som vanligt folk, via en bokningssajt, utan måste ta kontakt med ägaren fick hon sköta den biten. Annars har hon agerat tämligen långsamt den här gången och endast efter påtryckningar och hot om att vi ska bestämma satt fart med färdrutt och hotellförslag. Vid nyår bestämdes färdväg och ett övernattningshotell bokades i Salzburg. Eller riktigt så enkelt var det inte! När vi var överens och jag bokat in min familj fanns det helt plötsligt inget mer rum till det priset och Helen satte sig på tvären, bara att avboka. Vi hittade snart ett nytt och fick varsitt rum.

Färjan mellan Trelleborg och Rostock skrevs på ett block, vi skulle ha sen avgång för lite sömn och sen tidig start genom Tyskland. Men på ett block blir inget bokat!! Några veckor senare hör Helen av sig och meddelar att det inte finns några hytter med fönster kvar på vald båt, bara att tänka om! När jag berättar detta för mina kära kollegor på jobbet så tittar de frågande på mig. ”Skulle ni inte bara sova i hytten?” Och ”Är det inte för mörkt för att se ut?” Här känner jag att de behöver utbildas i överlevnadskunskap! Har man fönster kan man med medhavd hammare slå sönder fönstret vid en nödsituation och hoppa ut. Man kan också spana efter fartyg som ligger misstänkt nära, ditkallade för att rädda oss ur en situation vi inte blivit medvetna om än. På så vis får man ett försprång upp till livbåtarna och slipper använda hammaren. Jag känner mig också tvungen att fråga om någon av dem skulle gilla idén att få sova under en långtradare!!? Insideshytter kan vara placerade både under bildäck och vattenyta….vilken skräck!! Då undrade min kollega om vi inte skulle strunta i hytt och bara befinna oss på däck bredvid livbåtarna hela resan i stället? Hon ska då alltid överdriva!

Nu blev det i stället en eftermiddags/kvällsresa över vattnet med landstigning vid 23, sen ska våra eminenta chaufförer ta oss genom Tyskland medan vi sover. Eller sover och sover, jag lär nog vara vaken för att se till att min chaufför är vaken. Men barnen kan ju sova! Nu ska jag väl säga att även min chaufför reagerade som mina kollegor angående det där med fönster i hytten. ”Vi ska ju bara sova!” sa han. Där kände jag mig dock inte tvungen att förklara utan en blick räckte för att göra budskapet tydligt. Han gillar att vara gift med mig och nattkörning genom Tyskland så han accepterar hytt med fönster som vi dock kommer dra ner gardinen för så han kan få några timmars sömn innan landstigning. Nu är vi på gång med bokningar i alla fall och i slutet av juni bär det av men innan dess tar vi lite sportlov på Gran Canaria, mer om det i ett annat inlägg.

Till sist laddar vi för sommaren vi nu tagit med hem till Sverige!

Resans sista dag började tidigt. I synnerhet för Malmqvistarna som oroade sig för det mesta och idag för att missa båten till Sverige. Claes oroade sig nog visserligen mest för att inte hinna plocka upp det förbeställda hos Calles i Rostock. När vi i vår familj gick för att inta frukost halv sex var den Småländska bilen redan borta från parkeringen. Nu klarade vi oss från större tillbud och köerna var lagom hanterbara så båda bilarna rullade med god marginal in i Rostock vid lunchtid.

Eller lunchtid - här fanns ingen tid för något sådant, här skulle bilarna fyllas till sista millimeter. De förbeställda varorna packades snabbt in och vi ägnade oss sedan åt att botanisera i hyllorna för att riktigt tömma reskassan på de sista slantarna. I denna typ av butik framträder dessutom en Claes man inte hittar någon annanstans. Denne smålänning småspringer bland hyllorna med stirrig blick och med ett mantra. "-Vi måste handla mer!" Till och med hans egen fru verkar lite orolig över hans beteende.

Vi körde sedan lagom fattiga på Stena Skåne, som skulle skeppa oss den sista biten till Sveriges gräns. Lite mat, sömn och kortspel ägnade vi oss åt dessa sex timmar. Eller sömn och sömn - för oss i Carlsson-Stenum-familjen så blev det inte så mycket av den varan. Vi hade nämligen hytten rakt ovanför en bil på översta bildäck, vars förare inte kopplat bort billarmet när han lämnade bilen. Så var femtonde minut gick larmet på denna Volvo XC60 - ja, just det - Smålandsbilen!

Vi sade sedan hejdå innan vi körde av båten och alla nådde sina hem strax efter midnatt - riktigt trötta!

Två tunga fordon fyllda med växter i dess ädlaste form.

Har någon ringt ambulansen…..??

Så lämnar vi de vackra bergstopparna för resa norr ut, mot Kassel-Rostock-Trelleborg-Eksjö. Med blandade känslor närmar sig den här resan sitt slut! Den blandade känslan övergår snart till en mer orolig känsla än en bra känsla, detta beroende på att vi redan efter någon mil tappar bort oss i vägbeskrivningen. Regeringsbilen kör INTE efter vägbeskrivningen!! Vi kan konstatera att vi drar för mycket öster ut mot vad vi borde. Det visar sig att själva regeringen i regeringsbilen passade på att somna tämligen omgående efter start och då tyckte chauffören "varför köra vägnummer A7 när vi kan köra A8?" Chauffören skyller sedan allt på GPS:n som av någon anledning ville att vi skulle åka 13 mil längre?!

Vi kom fram välbehållna till Kassel i alla fall och ordnade in oss på hotellet för natten. Magen behövde som vanligt mat (skulle egentligen inte behövas med tanke på intaget i Sölden!!) så vi letade upp lämplig restaurang på behörigt gångavstånd. Som ni kan se i tidigare inlägg så var det ungefär så det gick till även vid detta besök!! Vi kommer 10 personer och vill gärna sitta tillsammans! Servitrisen nämner att hon kanske kan fixa platser till oss (det är ganska fullt utomhus) och Claes, blyg som han är, säger att "det blir jättebra om de kan flytta på sig!" Servitrisen frågar de fyra gästerna som motvilligt reser sig och flyttar till ett mindre bor så vi kan få det större. Sen började böket med vem som ska sitta vart och "guuuu va varmt dä ääää!" osv. Det visade sig att menyn inte passade så många av barnen men vi kunde tillslut beställa. Efter att ha väntat i vad som av barnen kallades en eeeeevighet kom maten tillslut. Under väntan kan nämnas att flera barn fick stickor i armar och rumpor av de flisiga borden och bänkarna. Lilja-Lee förde mer oväsen än hon brukar, men det var ju inte så konstigt då föräldrarna glömt hennes mat på hotellet!! Tillbaka till maten. De hade slut på tomatsås visade det sig och hade då tagit sig friheten att servera halvtorra Penne med Ketchup till Tea. Det gick inte hem! Vi skickade tillbaka den tallriken till köket och bad om en tom tallrik så vi kunde dela de andra rätterna. Det var svårt att förstå tydligen, vi fick till sist promenera ut i köket och hämta oss en tallrik. Själv är bäste dräng!! Jag kan lugna er med att alla blev mätta till slut!
Som pricken över i:et passade Moa på att, för tredje gången, krascha på sitt redan trasiga knä, blodet forsade, mistluren ljöd och tårarna rann! Hon kom dock av sig när vi mitt i gråten hörde syrener tjuta och jag helt opedagogiskt utbrister "vad snabba dom var, vi behövde ju inte ens ringa!" Moa gillar inte doktorer något särskilt och för ett ögonblick trodde hon att de skulle hämta henne.

Hopp i säng, imorgon bär det av mot Eksjö!

Jill

Drömgäster - NOT!

Att resa med Smålänningar har ju både sina fördelar och nackdelar. Vi fick ganska omgående på resan veta alla restaurangbesök vår familj sett fram emot i Italien inte skulle bli av. Här skulle inhandlas egenhändigt och maten skulle vi laga själva! Nu ska sägas att den lösningen blev riktigt bra – god mat och bättre ekonomi OCH nöjda barn!

Att gå på restaurang med sex barn är nämligen inte så romantiskt och skimrande som ett sådant besök bör vara och som är lite av det man betalar för.  Jag ska här snabbt försöka sammanfatta hur ett ”medelbesök” på en restaurang med storfamiljen ser ut.  Vi var ju faktiskt ute några gånger.

När väl restaurangen valts ut – som är en historia för sig, bryter barn Ett ihop. Hit ville verkligen inte han/hon gå! ”-Den på andra sidan gatan såg mycket mysigare ut!” Att det bara var en glassbar spelar ingen roll. Medan övertalningen av barn Ett börjar, för att få denne över tröskeln, har barn Två redan passerat alla restaurangens matbord såväl som kök, för Tvåan glömde ju kissa innan vi gick ut och kan nu inte hålla sig en sekund längre!

Vi som nu är halvvägs inne försöker i mun på varandra be hovmästaren om ett bord för tio personer varav en bambina. Han ser sig villrådigt omkring men vevar sedan med armarna och ett gäng underhuggare börjar möblera om för att ge plats åt oss alla. När det är dags att sätta sig bryter kalabaliken lös ordentligt bland såväl ny-kissade barn som de som kommer behöva gå mitt i maten. Vem ska sitta var och bredvid vem!?! De vuxna – minst lika högljudda som de små, försöker med ”att det spelar väl inte så himla stor roll”. Det är det ingen som hör utan en variant av Hela havet stormar bryter ut och efter tio minuter har alla utom en, en stol. Den Tionde har en stol men inte där den enligt den Tionde borde stå. Man gör då helt sonika en plats och trycker in stolen där för att äntligen kunna bläddra i menyn.

Menyn ska av någon anledning alltid läsas av barnen först – trots att de inte förstår ett ord. När de vuxna nås av listan på maträtter börjar diplomati på hög nivå. Nu gäller det för de vuxna att få barnen att förstå att det faktiskt finns en rätt bland de hundra som de borde kunna äta. När beställningen väl är gjord och vi alla fått in något att dricka brukar ett lugn infinna sig. I fem minuter – sedan börjar myrorna krypa i brallorna på de under 150. ”-Kan vi få gå runt och titta lite tills maten kommer?” eller ”-Vi går ut på torget och leker lite – säger ni till när maten står på bordet?” Här gör man som förälder bäst i (för de andra gästernas skull) att helt enkelt släppa ut barnen från restaurangen en stund.

När maten dukats fram på borden börjar byteshandeln! Åtminstone två har ju fått något som ”absolut inte går att äta”. Mat delas och skickas runt bordet.  När man som vuxen till slut sätter första gaffeln i munnen är första barnet klart. Eller klart och klart – det är mätt hävdar det! Barnen tvingas mot sin vilja att sitta kvar tills alla andra barn ätit upp – sedan släpps de ut på närliggande torg igen. Nu infinner sig den bästa stunden under middagen och även om maten hunnit bli halvkall kan man nu både tugga och prata någorlunda lugnt.

När barnen lämnat torget och istället springer in och ut genom restaurangen i spridda skurar vet man att det är dags att betala och tacka för sig. Den minsta deltagaren av storfamiljen som hittills mest charmat både personal och andra gäster lämnar nu sitt visitkort. På golvet runt hennes stol ligger tre servetter förvandlade till konfetti och sådär 200 smådelar av grissinis – flera redan nertrampade i mattan av äldre syskon. Att hela personalstyrkan står i dörren och ler när vi går beror inte på den generösa dricksen vi lämnade…

Ni kan alltså ana att det verkligen blev semester och mer njutningsfulla måltider då vi nådde resans sista längre stopp – Sölden och hotell Liebe Sonne. Här hade vi bokat fullpension och köket var förstklassigt. Vi vuxna fick sjurätters-middagar på kvällarna och barnen åt hur de ville från den barnanpassade buffén. Till barnen var det dukat på ena änden av bordet så inga möjligheter till diskussion där.  När barnen var färdigätna försvann de ut i allmänna utrymmen eller till rummen – frid och fröjd alltså! Utom möjligen för midjemåttet.

Beach Sweden 2014 - here we come! 

/Helén

Å så bar det av upp idag igen.

Sista dagen i Sölden och solen skiner. När vi går upp är det så kallt att det ryker ur munnen men i solen på balkongen är det bikiniläge. Nu var det dock toppstugan som gällde eller i alla fall mittstationen. Vi slog oss ihop med Stenum-Carlsson som hade tänkt ta bussen till liften, 1 km är det säker, jättejobbigt!!! Nu kom ju ingen buss så de blev en promenad. Det gick lättare uppför rulltrappan utan cyklar och vi tog oss igenom spärren smidigt. Alltså familjen Malmqvist klarade det smidigt. Sen tyckte Håkan det var en bra ide att köra vagnen igenom spärren. Det var en sån med tre pinnar som snurrar ett snäpp i taget när man går igenom, ni vet!? Det gick inget vidare!! Håkan försökte trycka på när det tog emot men Helen uppmärksammade att Lilja-Lee's ben var på fel sida spärren. När väl benet var på rätt sida satt vagnen fast med en pinne mellan suffletten och handtaget, hängandes några decimeter över marken med Lilja i. Jag la mig lite försiktigt i och tyckete de kunde lyfta ur det stackars barnet åtminstone, inte för att hon såg ut att lida, allt som hände var ju bakom henne och vagnen gungade ju lite karusellaktigt sådär! Helen lyfte ur henne och Claes kom till undsättning för att hjälpa Håkan tråckla ut vagnen, det blev inte bättre!! Vagnen satt där den satt! Återigen kom liftskötaren till undsättning och fick spärren att röra sig och vagnen att lossna.

Denna gång bytte alla utom Helen och Lija-Lee till den större gondolen och for ända upp på toppen, det var en vacker med otäck (enligt mig) upplevelse! Väl uppe var det ganska mycket snö och riktigt kallt.

Har förresten glömt berätta att vi även på det här hotellet har vi skaffat oss ovänner. Det finns en dam med badmössa som stundom befinner sig vid poolen på översta våningen. Denna dam går nu mer under namnet Häxan Surtant. Hon städar undan cyklop och simglasögon och trätte upprört på Elton när han gjorde något hon ansåg fel. När Elle simmade för nära fick hon sig en knuff av den argsinta damen.

Vill också tillägga att min medicinpåse som vid något tillfälle blivit hånad kommit väl till pass även på denna semester! Jag sa ju att jag inte skulle låna ut men jag kan ju inte neka en feberglansig Lilja lite flytande Ipren. Och imorgon behövde det nog lånas lite flytande Alvedon också till resan. Själva har vi använt Ipren till Tea som har haft lite feber och ont i halsen, allergimedicin till Claes när han fick sina berömda nysattacker (han tål helt enkelt inte vinter), Xylocain och mängder med plåster till Moas knän som hon lyckades slå upp i dag igen och lite Atarax till natten när eksemen blev för jobbiga för Moa. Men annars har alla mått bra!

I morgon börjar hemresan på allvar!

Jill

Dryga 3000 meter över havet

Gaislachkoglbahn

Även idag testade Lilja-Lee med mor solmöjligheterna på mittstationen

Sitter här och diggar umpabumpa-orkestern som spelade på terrassen.