Vad gör hon...är hon full?

Så var den underbara veckan i Porto Santa Margherita till ända och vår resa skulle nu fortsätta öster ut. Väskor packades och bilar fylldes, vi fick dock vänta på familjen Sen men kom iväg till slut! Idag var det 62 mil som skulle avverkas och barnen förbereddes på en heldag i bil. Vårt mål var Dolceacqua vid den Liguriska kusten strax bredvid gränser till Frankrike. Nästkommande vecka ska tillbringas i ett hus på 260 kvm som enligt bilder låg en bit upp på en bergssida, där ska vi alla kampera tillsammans.

Återigen befinner vi oss på vackra vägar omgivna av berg och massor med tunnlar. Som sig bör ligger regeringsbilen först för att visa vägen. Vi följer dock vägbeskrivningen i pärmen vi fått innan avresa. När vi närmar oss Venedig (där vi för några dagar sen blev lämnade åt vårt öde) bestämmer regeringsbilen att vi kör en annan väg och kör rakt fram där vi borde ha svängt. Det är väl bara att hänga med, och det visar sig att det var ett bra val, större och bättre väg dock någon mil längre. Efter ca 20 mil bestämmer bilen vi följer sig för att svänga av. De bestämmer sig för detta precis vid avfarten och blinkar och svänger samtidigt!! Hej och hå här gäller det att hänga med! Bara att kasta sig av Autostradan och hoppas att bilen har alla fyra hjul i marken! Det visar sig att de i sista stund bestämt sig för att visa oss Sirmione och Gardasjön. När pulsen lugnat sig var vi alla tacksamma för detta tilltag. Vilket vackert ställe!!! Vi promenerade en stund och sen smakade en italiensk lunch mycket gott. Servitören var påläst och efter att han förstått att vi inte var från Finland utan Sverige fick vi oss lite svenska serverad till maten. Till barnen var det "vill ni bada?" Till Lija-Lee "vill du sova?" Och till oss mammor "vackra svenska flicka inte röra bara titta".

Dags att åka vidare. Vi passerar massor med tunnlar även på denna väg och här kan jag konstatera att de är sämre på det här med nödutgångar! I Österrike fanns det pilar åt alla håll till närmsta nödutgång men här hade man tur om man såg ett hål vid något tillfälle där man kunde ta sin tillflykt vid behov! Vi hade som tur var inget behov av detta!! Spänningen fortsatte då kartläsaren i regeringsbilen tog en tupplur. "Nu ska vi svänga av om 1000 meter" säger jag till Claes, men då går Håkan ut för omkörning!! Ja då gör vi det här lite mer spännande och hinner om för att sen genast ta av på rätt avfart! Håkan erkände sen att han nästan missat avfarten. Nähä, det märkte vi knappt!! Vi närmar oss slutdestination och återigen uppstår förvirring i förstebilen! "Ska vi in i tunneln eller inte??" Det är med nöd och näppe de tar höger och undviker med ett skrik att klyva bilen! Vi som kollar vägbeskrivningen vet att vi ska höger men blir också förvirrade och på två hjul (känns det som) undviker vi att ta tunneln mot Gud-vet-vart. "Nu fick han nog skäll" säger Claes. Men vid närmare eftertanke säger han "eller hon kanske!" Vi vet inte, men någon fick säkert skäll i alla fall!!

Väl i Dolceacqua, lägger sig lugnet inne bilen bara av att titta ut genom de öppna rutorna. Väldigt mysig stad, dock ej gjort för våra stora fordon!! Vi förstår varför alla kör småbilar här, vi har svårt att ta oss fram, men trevligt är det!! När vi nästan är framme vid huset och det bara återstår 500 meter, inser vi att dessa 500 meter går nästan rakt upp på en väg vi inte får plats på. När vi kör precis intill berget har vi halva däcket utanför på yttersidan, riktigt otäckt! Två elektroniska grindar ska öppnas på vägen innan vi når det fina huset. Jättefint hus med otrolig utsikt!! Här blir inte svårt att tillbringa en vecka!!

Jill

Valpolicella från bilrutan - bouquet'en känns i luften!

Elton och Elle i Sirmione

Brothers in law vid Gardasjön

Midsommarfirandet slutade i trafikolycka!

Midsommarafton - går det att fira utomlands? Jodå - alldeles utomordentligt! Vädret är dessutom otroligt somrigt. Man behöver inte fundera över om middagen ska ätas ute eller ej. Sill valdes bort till förmån för lax men färskpotatisen serverades som seden bjuder. Jordgubbar fanns det gott om men de valde vi att äta i form av Gelato.

Senare på kvällen valde vi också att byta dans runt stången mot cykelbil - ett inte helt genomtänkt beslut kanske... Dels började mörkret lägga sig och vi fick cykla med lyktor tända för att överhuvudtaget synas. Hördes gjorde vi dock - vilda tjut kom från de båda cykelbilarna. Mest vild var nog Lilja-Lee som placerats längst fram i fronten (ja ni hör ju - livsfarligt bara det!) på familjen Carlsson-Stenums bil. Kändes ju fullt logiskt att placera babysätet där! Hur som helst så vevade hon med armarna och jublade samt ryckte i båda rattarna hela turen - någon form av trötthetsextas skulle jag som mamma tolka det hela. Själv satt jag längst bak och var mest livrädd. Körde vi på bilvägarna så kom vanliga bilar med krockkuddar körande i rasande fart och tog absolut ingen notis om oss oskyddade medtrafikanter och gav vi oss helt olagligt in på gågatorna var det diverse fotgängare som var nära att få sätta livet till. Att styrmännen för fordonen var de båda fäderna gjorde ju inte saken bättre. Här satte tävlingsdjävulen åter in och endast en-meters-murar och större hus kunde hindra dem från att ta sig fram och livsfarliga omkörningar gjordes mer än gärna. Att de hade resten av sina respektive familjer i sätten på dessa stålställningar på hjul - verkade de ha glömt. Nu blev inte offret för denna resa någon ur dessa familjer - om vi bortser att Elton fastnade med en fot mellan tramporna efter halv tiden och fick tillbringa återstående tid bak hos mig. När endast 50 meter av färden återstod, vinglade vi fram på Porto Santa Margheritas gå-gata -  då händer det! Under ett träd vid sidan av gatan satt en fyraårig pojke och lekte med sin nya stora bil. Som av en händelse släpper han det självgående fordonet precis som vi svischar förbi. Malmqvistbilen hinner förbi men det gör INTE följebilen. Med ett krasch och en tvärnit mosas den lille pojkens stora bil under bakre däcket på monsterfordonet. Skräcken i pojkens ögon där han står ett par meter bort går inte att beskriva. Men den är ändå inget i jämförelse med det ansiktsuttryck stackarn får, när pappan efter att ha lyft upp varkdelarna från vägen, överräcker dessa till honom. Han tittar ömsom på det demolerade platsschabraket, ömsom på oss och kastar till slut det oigenkännliga hårt i gatan och bryter ihop. Vi cyklar moloket vidare de sista metrarna fram till uthyrningsbutiken för dessa fordon. Döm om vår förvåning när vårt ressällskap står där och gapskrattar. Till deras försvar ska sägas att de aldrig såg den ledsna pojken men de borde ju sett våra ångestfyllda miner. Den mest storhjärtade av oss - Elle, får oss sedan att gå igenom butik efter butik för att hitta den drabbade familjen. När vi efter mycket om och men gör så, verkar pojken redan glömt det hela och föräldrarna som inte förstår ett ord engelska vill inte ta emot några pengar och försäkrar oss med teckenspråk att allt är ok.

Midsommarnatten avslutas inte med några blommor under kudden men väl med strandsand mellan lakanen!

/Helén

Midsommarkänsla - jomenvisst! 

Innan start ser allt lugnt ut...

Ernst Kirchsteiger är tillbaka!!

Ni som känner min familj vet att min man ibland går under namnet Ernst! Det är inte för att han går barfota eller "känner in rummet", utan helt enkelt för att han gillar att göra om! Starka misstankar angående ärftligheten i dessa fasoner riktas mot min svärmor som har en viss dragning åt samma håll. Hemma hos svärmor och svärfar byter möbler plats och våning både nu och då! Små trädäck byggs och plattgångar läggs ut till bänkar som ställs i buskarna. Svärmor funderar ut och svärfar bygger!! Hos oss får min stackars man både fundera och flytta möbler och bygga trädäck!! Är det för avancerat kallar han ner sin svärfar (alltså min far) för att få hjälp. Jag är mestadels motvalls och lat av naturen. Men när förändringen väl är genomförd är jag nöjd och glad med resultatet.

Det senaste året har både Claes och jag jobbat mer än tidigare och barnen är större vilket innebär att det är mycket aktiviteter runt dem både vardagskvällar och helger. Det har inneburit att "Ernst" har gått i ide under en längre period. Det har alltså varit lugnt med "nu tror jag vi ska riva den här väggen" eller "ett utrum med öppet i nock skulle vi nog bygga" eller den värsta av dem alla "ska vi inte ta och flytta köket till vardagsrummet i alla fall älskling!?" Nä under det senaste året har Ernst på sin höjd orkat surfa på Hemnet! Emellanåt kommer det någon kommentar om att vi nog bör åka och titta på ett hus "i stan" som är till salu! Barnen och jag suckar lite lätt och jag brukar säga att visst ska vi inte ta och öka våra lån med några miljoner för att slippa ta bilen till..........? Ja vadå till?? Ska vi handla måste vi ju ändå ta bilen till Willys, för vi lär ju inte bo i själva Willys!? Vi bor ju ändå så pass nära så barnen har cykelavstånd till både skola och aktiviteter och de gånger vi är bjudna till de lite finare vännerna vi har i stan så kan vi åka taxi! Tänk vad taxi vi kan åka varje månad för det vi sparar på att bo kvar i vårt hus! Nog om det, jag tror ni har bilden klar för er!

Tänk nu vad lite semester kan göra för kreativiteten!! Nu har ju Claes suttit stilla flera timmar varje dag och gjort ingenting och vem vaknar till då tror ni?? Helt rätt........Ernst!! Vår lägenhet här är utrustad med något som Claes pratat om lite från och till i några år. Jag anade oråd så fort jag fick syn på den, och tänkte i mitt stilla sinne att nu så drar han igång!! Min kära make fick syn på den direkt när vi klev in och har lovordat den sen dess! En GASSPIS!! "Titta här älskling, det kokar upp jättesnabbt!" "Vill man byta platta så ställer man kastrullen där och tänder så kokar det vidare direkt, visst är det bra!?" En bit in på nätterna googlas det nu på olika varianter av denna brinnande dödsfälla!! Ja ni känner ju mig! Hela huset kan ju flyga i luften om vi ska ha gasol inomhus, verkar korkat tycker jag!! Men jag måste tillstå att maten som har lagats på semestern har varit mycket
välsmakande! Han planerar under dagen vad som ska lagas och drar med Håkan (den mindre matlagningsintresserade) på shoppingrunda. Håkan som för ovanlighetens skull blir tillfrågad om det ska handlas det eller det, eller om maten ska tillagas si eller så, trivs rätt bra med upplägget! Kanske lär han sig lite på kuppen!

Hade det inte varit för att min kära make, fortfarande efter 16 år, har så svårt att slita blicken och händerna ifrån mig när jag är strandklädd, hade han nog varit på rummet och lagat mat hela dagarna!!

Jill

Var är min man atleten och varför m å s t e Claes vinna allt!

Lite osäker på om det nämnts här på bloggen tidigare, men då denna resa är slut tar nästa stora begivenhet över. Vi kommer hem natten till fredag och på lördagen ska Håkan och Claes genomföra Malexanders Triathlon. En utmaning av dödlig vikt för de båda som sattes upp för snart ett år sedan. Vägen dit har kantats av både uppgivenhet och jävlaranamma - i synnerhet när möjlighet till jämförelse mellan de båda gått att göra. Innan vi åkte ställde de båda upp i Stadsloppet i Eksjö - en runda på en mil. Där ledde Claes klart redan efter hundra meter, men när Håkan dök upp bakom hans ryggtavla efter 8 km gick den framförvarande, som sedermera bröt hela loppet. Vi är fortfarande lite osäkra på varför men någon sluttids-jämförelse blev det aldrig.

Idag började de två Triathleterna (vi kan väl kalla dem så...) med att springa en runda. Håkan kom knäckt hem och berättade att "Claes-den-skadade" nog inte alls var så skadad, utan hade sprungit ifrån honom. Claes själv förklarade senare under dagen att han varit mycket peppande och hojtat:
"-Kom igen Håkan! Kom igen Håkan!" då han sprungit iväg.
Vi andra förklarade då att det nog snarare uppfattades som en diss än en pepp - Håkan själv grymtade bara.

Håkan tänkte dock inte ge sig. När eftermiddagssolen glittrade i Medelhavets vågor bestämde han sig för att ta tag i det här med simdelen. Håkan har nämligen ägnat vårens söndagsmorn'ar åt att försöka lära sig crawla. Förhoppningsvis läser han inte detta, då han är ovetandes om att jag efter halva terminen fick ytterligare en faktura från simhallen. De ville ha betalt för allt vatten han tydligen drack (!) under passen. Nog om detta. Nu skulle havet tas i besittning - det var ju trots allt mer likt det "sjösim" som komma skulle än att simma i bassäng. Till Håkans förvåning reser sig då även Claes upp - han tänker då inte låta Håkan träna själv.

Efter en kvart kommer de båda fenorna upp ur havets skum - Håkan än mer knäckt än någonsin - det var ju i s i m d e l e n han skulle ta Claes. I bröstsim simmade Claes ifrån honom - när han crawlade kom han nästan ifatt men höll på att drunkna på kuppen (kan ha något med att svälja vatten att göra...).

Mare mare - från balkongen

Osams med grannen!

Nä mamma, Helen och jag är inte osams!! Fast jag fick sparka till henne lite halvhårt idag på stranden när hon försökte anfalla mig med en pincett. Jag tycker inte det tillhör god ton att ge sig på sin inte ont anande lillasyster och börja rycka bort hårstrån!!
Tillbaka till den riktiga grannfejden då!

Vi bor ju på ett lägenhetshotell, vilket innebär att vi har grannar! Åt ena hållet bor ju syster med familj så det är ju ingen fara. Åt andra hållet bor ett tyskt något äldre par som, att döma av deras hudfärg, verkar ha övervintrat här nere. De har sin lilla svarta krulliga hund med sig, som till tjejernas förtjusning kryper halvvägs in på vår balkong under plexiskivan som skiljer oss åt. Max har förstås bekymmer med hundens tilltag och funderade, undrar semesterns första dagar, på att flytta ut. Både Max och Elton har lite respekt för hunden trots att mankhöjden knappt är mer än några centimeter över havet! Enligt grabbarnas egen utsago försökte mannen bussa hunden på dem i trapphuset i går kväll när de tydligt visade att de var rädda. Vi vuxna ifrågasätter dock denna historia!! Claes har också vissa betänkligheter gentemot nämnda hund och detta beror på att den skäller i arla morgonstund! Någon morgon vid 6:30 och någon morgon så tidigt som 6:10!! Nu undrar jag hur detta kan störa min kära make som nog kan sova sig igenom ett flyganfall!

På förmiddagen idag när Claes passerade receptionen fick han en påpekande från kvinna som befanns sig där innanför. Det hade kommit in klagomål från andra gäster att det fördes oväsen ifrån oss. Det lektes i trappan och smälldes i dörrar tydligen. Claes förklarade att det blir tvärdrag när vi öppnar dörren och att den slår igen hårt. Men han lovade att vi skulle försöka hålla i dörrarna när vi kommer och går. Han var ju då förstås tvungen att göra ett litet inlägg angående grannens skällande hund. Det är ju inte bara vi som är bråkiga!!

Vi kan dock förstå synpunkterna som vi misstänker kommer från det tyska paret med attack-hunden
strax bredvid! Det är ganska tunga plåtdörrar vi har så det smäller väldigt högt! Sen är det ju rena motorvägen in och ut ur våra rum så fort vi är där! För att göra det hela värre ligger samma tyska par precis framför oss på stranden.  Det är nämligen så att hotellet har en privat del på stranden med solstolar och parasoll. Man blir vid incheckning tilldelad, eller får välja faktiskt, två stolar med tillhörande parasoll att nyttja under sin semester. Tänk er själva att ni tillbringar några härliga veckor i Italien och har det lugnt och skönt. Plötsligt en lördag kommer det två familjer och lastar in en oändlig mängd packning och lika oändligt många barn i lägenheten bredvid! När ni sedan placerat er på er vanliga plats vid havet, lagt ut era två blåa handdukar i frotté av en finare kvalité, ställt fram era tre gula flaskor solkräm med varierande faktor och hängt upp den turkosa flätade korgen under parasollet och vecklat upp er tyska dagstidning, belamrar dessa båda familjer platserna precis bakom er. Det är massor av barn, några högljudda vuxna, hinkar, spadar, vattenpistoler, luftmadrasser,
surfingbrädor, simringar och en barnvagn. Man kan ju förstå att de lackar ur!! Själv hade jag aldrig stått ut!! Så många barn!! På semestern ska det vara lugn och ro!

Jill

En protest mot orättvisor inom EU!

Idag hände det något! Jag översköljdes av semesterkänsla. När alla, förutom Lilja-Lee och Håkan som låg på rummet och sov, försvann till poolen, snodde jag Eltons stora badring och försvann till havs. Ja, en femtom meter ut från stranden var jag allt och där låg jag och guppade uppe på badringen under den klarblå himlen. Det närmaste "Mamma! Mamma!" jag hörde var "Mutter!" från någon liten vid strandkanten. Då jag inte ens liknar en mutter, knappt en skruv - lyfte jag inte ens på ögonbrynet. I drygt en halvtimma bara låg jag där och njöt helt ansvarslöst - det är semester det!

En sak jag tänkte på där ute på det blå var att, vill inte italienaren sälja något till oss så är han/hon ganska barsk i sin uppsyn. Blänger liksom bara lite så där under lugg. En teori är att de i detta katolska land helt enkelt inte gillar oss protestanter. Men kom igen nu! Det får de väl faktiskt ge oss - vi har väl om några rätt att protestera! Se denna jämförelse över vad de har respektive vad vi har;
-Mozzarella - Herrgårdsost
-Parma - Lönnebergaskinka
-Serie A - Allsvenskan
-Amarone - Julmust
-Lamborghini - Volvo
-Medelhavet - Kattegatt
(det får räcka där)

Den enda som får idel leenden är Lilja-Lee - månne beror det på att hon är så liten att de tror att chans finns att hon blir katolik... Jag tänker då fortsätta protestera - åtminstone tills de delar med sig av sin lååånga sommar!

Bye Helén

Medelhavsbus

Elle konstruerar

Mellanmål i skuggan för far och dotter

Varning för låååångt inlägg!!

Efter dagens strapatser gör vi ett gemensamt inlägg där jag står för bildmaterialet och Jill för texten. Så med varm hand - varsågod syster...

Jaha, vart ska jag börja?!! Jo nu var det ju så att denna måndag skulle vi ta oss till Venedig! Väderprognosen visade på 22 grader och mulet, så det passade ju utmärkt. Vi gjorde lite matsäck och gav oss iväg. Regeringsbilen körde som sig bör först, där finns ju både de som bestämmer och Gps:n. I vår bil är vi som bekant utan både Gps och kartor, känns ju inte nödvändigt när vi bara är följebil (ack så fel vi hade)!

Väl framme dirigerar högsta hönset (också den bekvämaste) sin chaufför rakt in i smeten, hade det varit möjligt hade vi nog kört ända fram till kanalkanten! Nu var det ju inte möjligt och parkeringen närmast var full, bara att köra tillbaka en bit alltså. Då hamnade vi ju förstås i fel körbana, på väg ut ur Venedig. Nu går det ju att lösa enligt regeringsbilen som gör en u-sväng mitt i rusningstrafiken och tvingar oss att följa efter! Claes gör en gest, typ what the fu** till bilen framför och vi får som svar två bestämda pekfingrar som pekar på Helen och Helens tummen upp utanför hennes sidoruta, alltså ingen tvekan om vem som bestämmer i den bilen!! Ingen polis denna gången heller!! Så står vi då i kö till ett parkeringshus och kryper sakta framåt. Vi ser nästa bekymmer som är maxhöjd 2,20, vis av erfarenhet kliver Håkan ut och försöker sig på att mäta sitt ekipage. Claes är tämligen lugn, går de under så gör vi! Men för säkerhetsskull blir jag utvisad och får hålla koll på höjden, inga bekymmer vi gick under! När vi ska plocka ut en biljett ur automaten för att bommen ska gå upp, börjar den prata! -"We are full, if you want to park you must leave the key in your car, is that ok?" Claes och jag tittar på varandra, lätt stressade (lååång kö bakom) och lätt oförstående! "-What did you say to the black car in front of us?" frågar Claes "The same" svarar mannen i biljettautomaten. Claes säger då okej och får köra in. Mannen som möter och guidar oss är trevlig, och på plan två ska vi stå parkerade mitt i gången, med nyckeln i. Vi gör som vi blir tillsagda och lämnar garaget, med en känsla av att så här gör man inte!! När vi träffat ressällskapet och fått bekräftat att de gjort likadant går vi sakta framåt. Jag ser dock på hela Claes uppsyn att det här är inte okej!! Vi hämtar bilen om du vill, säger jag? Vi kommer överens om att Venedig inte är värt att bli av med bilen för så vår familj vänder om. Ressällskapet är lite modigare (eller mer korkade) och låter bilen stå!

Väl i P-huset igen tittar mannen som ska lösa in biljetten lite underligt på oss. Inte konstigt kanske, det är väl inte så många som bara parkerar i fem minuter!! Fick dessa fem minuter helt gratis!! Vi kunde andas ut för bilen stod kvar! Väl över bron och ute ur Venedig hittade vi strax en lite parkering som vi parkerade på med en busshållplats strax bredvid. Snart kom bussen som vi hoppade på, den tog oss in till Venedig igen. Efter en lång promenad över kanaler och emellan hus träffade vi fam Carlsson-Stenum vid Marcusplatsen och allt var frid och fröjd. En mycket vacker stad avnjöts och en fin taxibåtresa tog oss tillbaka till utgångspunkten. Ni ser bilder nedan. Bussresan tillbaka till bilen köpte vi biljetter till, hade tjuvåkt in och det kan räcka med fusket för idag!

Innan vi lämnade de andra gjorde vi klart att de skulle köra ut samma väg som vi kom in, mot flygplatsen, och förklarade vart de skulle stanna för att hämta upp oss. Vi tog oss snabbt ut till bilen och efter att ha väntat en stund ringer vi och frågar var de är. Jaha nähä, vi missade nog att köra mot flygplatsen och tog direkt mot motorvägen, får vi som svar. Jamen det var väl toppen!! Här sitter vi och vet inte vart vi ska, utan karta och Gps. Kör mot Autostrade bara, säger Helen! Ja det är ju lätt! Vilken stad ska vi emot? Vi körde ju småvägar hit! Ja det visar sig att regeringsbilen heller inte har koll på vilken stad vi ska emot och ingen av oss vet var den andre är. Det här är ju riktigt bra!! Claes ilsknar till och säger att vi kör mot flygplatsen och försöker hitta själva! Efter något telefonsamtal till får vi fram vilken stad vi ska emot och på småvägar kommer vi åter till hotellet, FÖRE dem som kört Autostrade med Gps!!

Summan av alltihop blev i alla fall att vår parkering och bussresa till Venedig kostade 11,50 € medan Carlsson-Stenums parkering gick på 29 €. Vilken förtjänst vi gjorde!!

I natt sover vi gott eller har mardrömmar!!

Jill

Stenum-Carlssons med Elle bakom kameran

Malmqvists

Busshållplats

Lilja-Lee ska bli gondoljär

Utryckning

Vår guide