Är hon verkligen min dotter?

(Helén)
Som ni kunde läsa i föregående inlägg så delade amöban på sig under gårdagen. Vi håller på att så smått vänja oss vid att vara åtskilda för i morgon delar vi på oss för gott! Ja, kanske inte för gott - men nästa gång vi ses så är vi i Sverige och det har gått två veckor från nu. Vi i Regeringsbilen styr ju kosan mot Italien och Följebilen tar sikte rakt norrut tillbaka till Österrike.

Hur som helst, igår då åkte vi så långt söder ut vi kunde på Krk. Vägen tog oss förbi öns högsta topp och mest svindlande vägar. Slutmålet var Baska. Detta var verkligen en turistort! Stranden sträckte sig längs hela bukten där staden var belägen och en myllrande strandpromenad var fylld med restauranger och varvades med de vanliga turistshopparna med vattenleksaker, badtofflor och olivolja.

Om vi tyckt att stränderna här på Krk varit packade tidigare så slog detta allt! Inte en kvadratmeter över. Stranden var dock väldigt fin med sin akvariesten som slipats len och snabbt övergick i vit sand på havsbotten och vattnet var det klaraste vi sett. Vi tryckte ner vår familj precis framför ett ovetande badande pars handdukar, vattenlinjen och lite sandyta som egentligen tillhörde Sup-uthyrarnas inhägnade område. När vi sedan glömt bort ”packade-sill-känslan” som släppte ganska fort, så njöt vi i fulla drag.

Lunch blev det på en av strandkrogarna och jag fick min efterlängtade caprese medan korthajarna fördrev tiden i väntan på sin pizza.

Längre ut på det turkosa än vad badmadrasserna tagit oss, har vi inte kommit. Det tyckte vi var dags att ändra på, så efter maten hyrde vi en trampbåt. Vi ville inte vara för äventyrliga utan höll oss innanför bojarna nästan hela tiden.

Min dotter och jag - nä, vi använder inte samma
solskyddsfaktor. Eller är vi ens släkt...?

Rädd mamma och modiga barn!

(Jill)

Som sagt lite tröga är vi allt på mornarna men idag hade vi bestämt oss för att starta tidigt! På våra små turer hade vi spanat in en strand som såg fin ut men där fanns lite dåligt med parkeringsplatser. Klockan 7 ringde klockan och det packades och smöjdes. Vid 9 när vi i vanliga fall brukar tvångskommendera barnen ur sängen var vi på plats. Parkeringen var minst sagt bergig och ganska backig, precis som ”vägen” ner mot stranden. Regeringsbilen valde en annan strand för dagen då deras yngsta passagerare kunde få svårt att ta sig ner för branten. För brant var det!

Syns inte riktigt kanske men stenar placerades
bakom varje däck för säkerhets skull

Väldigt brant!!

Fina Oprna Bay

Folktomt så här tidigt och vi passade på att snorkla och titta på fiskar och komma in i lugnet.

Vissa snorklade väldigt nära stranden......lite hajrädd tror jag!

Det dröjde dock inte länge innan barnen spanade in klipporna lite längre bort och då var friden slut! ”Kom mamma så klättrar vi upp och hoppar!” ”Eller INTE!!” sa jag då med min bestämdaste röst. Jag försökte förklara hur farligt det skulle vara för mig att behöva köra alldeles själv hem genom Europa. Tror ni de brydde sig? Nej då de fnös bara, himlade med ögonen och fick med sig sin pappa mot klipporna. Nu hade vi sån tur att de överlevde och kom tillbaka nöjda och glada med sina hopp.

Ni ser ju själva hur små de är mot de stora klipporna!

Även denna strand blev ganska befolkad under dagen. Allt från 2-åringar till gamla farmor tog sig ner och det var verkligen imponerande!

Barnen pratade lite om vad vi ska hitta på imorgon och Max bad då så där snällt som bara han kan ”snälla kan vi inte göra samma sak som vi gjorde imorgon?” ”Ja det är ju svårt att svara på då vi inte vet vad vi gjorde imorgon” svarade vi då alla i kör. Och jag skrek ”det här hamnar i bloggen!” och så fortsatte vi en stund att vara så där kärleksfullt elaka som vi ofta är i vår familj! 

.

På kvällen åkte vi till Vrbnik och åt en mycket god pizza med härlig utsikt.

Tea och jag är så lyckliga över pizzan och utsikten
 att vi sjunger en stump med tillhörande rörelser!

I Vrbnik hittade jag äntligen en hatt som jag såg något mindre konstig ut i än jag brukar. Även Moa hittade en hatt och Claes försökte få till ett bra pris då vi skulle köpa två. Max smyger då intill mig och för andra gången idag har han lite otur när han tänker. ”Mamma, nu försökte pappa muta honom va?” Nä Max det heter pruta inte muta!

Plötsligt small det bara!

(Helén)

Våra morgnar tenderar att vara lite tröga. Vi kommer ofta inte iväg någonstans förrän vid lunchtid. Det ska morgonjoggas, handlas färskt bröd, gympa vid poolen, hår ska flätas och diverse tonåringar och femåringar behöver vältas ur sängen. Ja, jag joggar så klart inte! Jag måste upprätthålla min image som ”icke-joggare” även i Kroatien. 

Ska se om jag kan lösa så hon får vara med i nästa
Sports Illustrated Swimsuit Edition

När vi idag rullade iväg var vår slutdestination stranden i Punat och ett vattenland vi sett på håll. Efter att ha parkerat och promenerat så visade det sig endast vara en uppblåsbar hinderbana som flöt på lagom avstånd från strandlinjen. Alla barn ville leka – och Håkan. Femåringen fick dock tårögd titta på och hålla mamman med kameran sällskap.

En av beach'erna i Punat - lika packad
som alla andra vi varit på.

Sedan var det då tävlingsdags i hinderbanan, här ser ni den i sin helhet.

Sist ut i stafetten var Håkan och Tea, här på väg upp i Pyramiden. Ganska jämnt... 

Tea har kommit upp men Håkan hänger av någon anledning mer vid sidan om...

Här har Tea fortsatt att ta sig an hinderbanan medan Håkan väljer att... hångla med den??? Som fru klarar min mage inte mer men för er som vågar - zooma gärna in.

Under tiden aktiviteterna pågick på vattnet tornade molnen upp sig över oss och plötsligt small det bara. Åskvädret kom aldrig riktigt över oss men vi som var kvar på land tog det säkra före det osäkra och säkrade våra tillhörigheter och staplade dem under varandra för att skydda dem mot det duggregn som föll över oss. Regeringsbilen bestämde sig då för att packa ihop och dra oss hemåt och strax efter kom följebilen. Eftermiddagen spenderades vid huset av de flesta av oss, medan några tog en utflykt till östra sidan av Krk.

Jaaaaaaaaaa!!!!!

(Jill)

Dagens inlägg behöver väl inte innehålla mer än så!? Yeeeeees, Gööööööött, Gul o Blåååååååå!!

Vi har laddat under dagen, med blå-gula tröjor, hattar, flaggor och peruker. Kroater som passerat har hejat med oss medan tyskarna har varit liiite mer avhållsamma. Idag höll vi oss på stranden närmast huset som ligger en kort promenad nerför backen. Det krävs dock bil den biten då vi ska ha 9 stolar, 10 simfötter, 12 cyklop och simglasögon och ungefär 342 uppblåsbara badleksaker. Till detta kan vi addera två stora kylbagar med vätska och tilltugg samt mängder med handdukar och badkläder. 

Stranden hos oss är inte mycket att hurra för. Den blev ganska fullbelagd och inom några timmar ganska ”välkissad” och grumlig. Men nära hem hade vi när det började närma sig match och hamburgare skulle grillas.

Vi summerar dagen med beröm godkänd!!

Bajskorvar på hela havsbotten!

Beach Zala

(Helén)
Idag blir det inte mycket text! Det har inte hänt jättemycket men det har varit jättevarmt! Dagen tillbringades därför på stranden. Det finns många stränder här på Krk och flera säger sig vara bäst. En av dessa finns vid vägens ände. Ja, vägen tog faktiskt slut där. I ett ganska kargt landskap fick vi ställa bilarna och sedan gå ner till stranden. Vi var ju inte direkt ensamma där men när vi vant oss så var det ok.

En liten skaffade sig sin egen skugga.

Lika varmt som det var på land var det inte närmelsevis i havet, möjligen 21 grader. Men då man själv nådde kokpunkten med jämna mellanrum så var ganska många dopp i det klarblå välbehövligt. När man simmat en bit ut så låg det dock bajskorvar lite spritt på sandbotten. Inte så trevligt men det var så djupt att risken att man skulle sätta foten i en var inte trolig.

Att vara lite grann i vattnet, d v s på något form av flytetyg var populärt och självklart kan vi inte motstå trenden utan hade inhandlat både uppblåsbar flamingo och enhörning redan på hemmaplan. Dessa blev flitigt använda av oss alla. När väl grabbarna, Elton och Max, fick lägga beslag på dem höll vi nästan på att lämna stranden utan dem, då de uppenbarligen inte tänkte återvända till den ”annorlunda familjen” frivilligt.

Öl och glass gick det att förse sig med även vid vägs ände.

Den annorlunda familjen är alltså vi alla tio ihop slagna till en enhet. En enda stor oformlig amöba som skördar allt i sin väg och aldrig passerar obemärkt. Denna amöba bestämde sig för att på väg hem från stranden utforska vår närmsta ort – Punat, i hopp om att hitta en trevlig restaurang att avnjuta morgondagens match på.

Ju längre vi gick på strandpromenaden desto fler anledningar kom vi på till varför vi kanske borde se matchen hemma i huset istället.

-       Vi verkar vara de enda svenskar på mils avstånd trots att ”alla åker till Kroatien nu!”. Hur mycket stämningen skulle de bli liksom?

-       Hur kul skulle de andra gästerna på restaurangen ha när en blå-gul amöba barrikaderade alla platser inom rimligt tv-avstånd och väsnas som om de vore hundra stycken?

-       Hur mycket skulle restaurangägaren uppskatta vårt besök? Vi skulle under en två-timmars-period skrämma iväg alla mer välartade gäster som hastigt passerar förbi trots att de tänkt inta sin supé på detta annars så ansedda ställe.

-       Restaurangägaren skulle bli än mer besviken när han upptäckte att halva amöban var från Småland och därmed dricksar därefter.

-       Då de trevliga restaurangerna låg längs med strandpromenaden så finns det också risk för att vi skulle mista en eller några stycken av den annorlunda familjens deltagare under kvällen också. Femåringen t ex, som tröttnar på att sitta still efter femton minuter och sedan frågar en pappa som helt försvunnit in i matchens händelser om hon får leka jage med sin egen skugga på bryggorna och får ett glatt ”ja visst” som svar. Plupp! Eller snart femtonåringen som inte alls bryr sig om fotboll men gärna skulle hoppa upp på en ståtlig yacht och ge sig islag med diverse besättning av ynglingar med ont uppsåt. Med sig i förfallet tar hon den redan femtonåriga kusinen som inte vill vara sämre och som bonus får de med den tolvåriga mellankusinen som tycker det är orättvist att de stora tjejerna lämnar henne på restaurangen och som smugit efter. Ja, nu blev det rörigt här, men summa summarum så skulle vi alltså bli totalt fyra barn färre… kanske inte så bra.

Bajskorvarna på havsbotten - nä, det hävdade syster var sjögurkor.

Spindelägg i håret och ett lik i poolen!

(Jill)

Som vi trivs här i Kroatien! Dagen startade lite mulet och det var ju rätt skönt när vi skulle jogga en liten morgonrunda. Vi vaknade vid 7-tiden av att han som äger huset var och tittade till ägorna och lämnade lite handdukar som vi saknade. Han gillade inte riktigt grumligheten i poolen och önskade att vi inte sladdade ut på gräsmattan innan vi hoppade i poolen. Vi ville ju förstås inte kännas vid att vi sladdat någonstans utan tror att den åldriga dam som bor i huset bredvid redan tröttnat på våra högljudda barn och arrangerat någon slags jordbomb i vår pool under natten. 

Vi har även på den här resan problem med djur! På dessa exotiska platser finns ju djur som vi inte är riktigt vana vid, eller egentligen är vi nog vana men vissa är ju rädda för dem både här och hemma. Syster valde lägenheten på andra våningen för det är visst svårare för ödlorna att klättra upp dit(!!?) Vi som bor på nedre plan missar ju utsikten men har mycket närmare till poolen. När det dukats till middag i vårt fantastiska grillhus började det plötsligt skrikas och gapas och både en och annan flydde i panik . Min käre svåger fick gripa in och döda den tydligen gigantiska och säkert jättegiftiga spindel som landat på bordet. När mörkret sänkt sig och middagen avslutats med fantastisk utsikt över Medelhavet kom nästa illtjut. En riktigt stor vårtbitare satt på husväggen och förstås var det våran tonåring som fick syn på den. Behöver jag säga att panik utbröt! Det blev rusning in och innan snyftningarna avtog upptäckte samma dotter att hon hade onormalt långa ögonfransar vid ena ögat. Dessa fransar rörde sig också och visade sig vara en spindel som kröp på henne. Nytt illvrål som sen följdes av intensivt gnuggande i håret. Samma spindel hade troligen lagt ägg i hennes hår också och det är ju obehagligt! I morse hittade vi tragiskt nog syrsan i poolen alldeles död. (Vi har varit med om ond bråd pooldöd förut!) Den hade väl blivit så kränkt av skriken att den inte orkade leva vidare.

Följebilen har tagit täten!

Mitt på dagen packade vi med oss lunch och gav oss iväg på biltur. Vi körde så mycket fel vi kunde för att se så mycket som möjligt och utsikten och vägen var bitvis svindlande. Vi stannade till i Baska där vi hittade en mysig strand där lunch intogs. Solen bröt nu igenom och det blev riktigt varm och gott. Ett visst tumult utbröt även här då de flesta missat badkläder. Barnen dividerade om vem som kunde åka tillbaka och hämta allt som behövdes. Vi hittade en bättre lösning och föreslog för barnen att de skulle vandra över klipporna till den närliggande nudiststranden. Ni kan ju gissa vilka blickar vi fick. De tydliggjorde också för oss att det fanns några svenskar strax bredvid ”så snälla ni kan ni försöka var lite normala en stund så vi slipper skämmas, de förstår ju vad ni säger”. Vi förstod inte alls vad de menade, vi som är supernormala och ALLTID håller låg profil!

Även utan badkläder höll sig barnen sysselsatta.

 Kvällen spenderades hemma vid poolen med goda drinkar och grillat.