Tjuren attackerar!!

(Jill)

Jahopp då har vi gjort två dagar på Tirol Camp i Fieberbrunn tillsammans med vänner från Eksjö. Och som det hänt grejer!! 

På söndagen bestämde vi oss för att ta sittliften upp till Jakobskreuz och kolla utsikten. Våra guider från Eksjö var med oss och vi bestämde oss för att åka lift upp och gå ner. Det skulle ta 1 timma och 40 minuter att spatsera nerför branten sas det. Väl uppe var utsikten riktigt bra men vädret sådär. Vi intog mycket god mat på bergstoppen och väntade ut ösregnet innan vi började nedstigningen.

Jakobskreuz

Vi funderar på vem dom hade mätt tiden på nerför denna topp?? Det var bitvis en mycket liten brant stig, stenigt, bergigt, lerigt och snorhalt!! De små i sällskapet skuttade ganska lätt nerför och de av oss som till vardags springer en halvmara klarade det tämligen väl. De av oss som inte springer så mycket och väger mer på överkroppen än underkroppen hade större bekymmer. Vissa funderade till och med på att vända eller helt enkelt lägga sig ner och vänta på att en helikopter kom och hämtade upp. 

En del av nerfarten bestod av ett gäng tjurar med ring i näsan. Tjurarna hade placerat sig inom några meter från den snurrgrind vi var tvungna att ta oss igenom. Vi hade via skyltar blivit uppmanade att inte reta djuren och för allt i världen inte springa vad som än händer. Barnen hade nu saktat in och inväntade oss vuxna. Jag föreslog att vi skulle gå i samlad trupp, som en flock! Kanske blev vi mer skrämmande då, tänkte jag!? När vi närmade oss började tjuren, som glott på oss konstant sen vi kom över krönet att röra på sig, mot oss!! Jag och alla barn (förutom Tea) hade närmare till grinden än tjuren så vi ökade på lite och hann igenom. Tea däremot börjar skrika, vänder om och springer uppåt igen, alltså gör hon allt hon inte ska! Jag hojtar till Claes att han får vända om och hämta henne. Han gör så och leder henne tillbaka mot tjurflocken. Då träder vår vän och guide för dagen Charlotta in och går lugnt och helt orädd för döden fram till tjuren och sträcker fram handen. Tjuren stannar då och nosar på hennes hand. Då passar Tea tillsammans med sin pappa på att passera och kommer snyftande ut i säkerheten. 

Är den här nåt att vara rädd för?

Cirka 4 timmar (!!!) senare når vi campingen igen och är ganska möra i kroppen allihop. Några har förlorat några mer liter vätska än andra! Även om vägen var lite otäck bitvis var utsikten väldigt vacker!

Idag bestämde sig männen i sällskapet för att åka och handla till middagen. De tog sig till Spar och på vägen hem skriker Christian plötsligt ”stanna Claes, stanna för faan!!” Claes som har tjurarna i färskt minne tror förstås att det är något kreatursaktigt, men icke!! Christian börjar nu hoppa upp och ner i sätet och pekar ”titta där en Sverigeperuk!” Och visst är det en krullig peruk som sitter på en stolpe ca 500 m från där vi bor. De stannar bilen och hämtar peruken. Strax bredvid ligger ett litet pensionat med en tillhörande lite bänk och på bänken står min necessär. Helt galet och väldigt konstigt och vi kan inte förstå hur detta gick till!

Så här lycklig blev Christian när han hittade våra grejer!

Efter att vi hämtat oss från chocken att ha återfunnit våra saker (dock inte kycklingpålägget) packade vi matsäck och tog gondolen upp till toppen närmast oss som hette Lärchfilzkogel. Mer vackra vyer blev det nu och även lite rodelåkning nerför berget. Vi bestämde oss för att åka gondol även ner idag då vaderna var möra sen igår.

Imorgon bär det av norröver och vi ska ta oss 75 mil upp till Neuruppin en bit utanför Berlin.

Vägpirater jobbar numera helt osynliga och de gillar pålägg!

(Jill)

06:12 rullar vi ut från vårt vackra hus i Kroatien och styr kosan mot Österrikiska alperna. Som vanligt är det jag som har ögonen på vägen och min man på omgivningarna. Med tanke på att det också är han som kör så förstår ni ju att det ibland blir besvärligt! Uttryck som ”akta han bromsar”, ”mer avstånd”, ”inte så nära mittlinjen” osv hörs ofta från passagerarplats. Mannen sa till barnen att han egentligen inte behövde något körkort för jag kunde ju både sitta bredvid och köra bilen samtidigt. Personligen tar jag det som en komplimang, snacka om att vara bra på mycket!

Något jag inte är bra på är tunnlar. Tunnlar är väl nödvändiga i dessa landskap men ack så otäcka och långa. Måste de vara så långa? Några hundra meter funkar väl men upp emot 8 km är inte okej enligt mig! Det är lite som hos tandläkaren tycker jag. Ni vet de snälla tandläkarna som borrar lite och sen slutar och frågar hur det går och så borrar de lite till och så frågar de igen och man hinner andas. Lite som 300 m tunnel. De elaka tandläkarna går att jämföra med 8 km tunnel. De borrar och borra och borrar så de nästan kommer ut genom underkäken. Det brummar i hela huvudet och man är helt genomsvett innan de är färdiga. Inne i tunnlarna krävdes extra mycket tydlighet! Här fick chauffören inte smaka godis av barnen, inte lyssna på bok eller medryckande musik, inte köra om, men för den skull inte ligga bakom en tankbil, inte ligga för nära och viktigast av allt INTE gäspa!! Det sistnämnda gjorde han dock i en tunnel och då hotade jag med att gå av. Varje gång vi kom ut ur en tunnel sjöng jag en lite segertrudelutt.

Efter fantastiskt fina landskap och svängiga vägar kom vi fram till Fieberbrunn i Österrike där vi hyrt en lägenhet för tre nätter. Här möter vi upp en Eksjöfamilj som är väl bevandrad i dessa berg efter många vinter och sommarsäsonger här. De är också duktiga på språket och det är ju bra när allting står på tyska överallt! 

Vi upptäckte tämligen snabbt att Max Sverigeperuk var borta (vi tror det var därför det blev förlust!) och även min necessär lös med sin frånvaro. Vi är säkra på att den stoppades i bilen men är nu spårlöst försvunnen. Antingen har den ramlat ur bilen i farten eller så har någon vägpirat norpat den när luckan stod öppen och matsäck intogs. Men i så fall har vägpiraterna utvecklat sin teknik något och opererar nu osynliga. 

Väl framme åkte vi till Spar för att handla det nödvändigaste till söndagens frukost. Vi köpte då två paket skivat kycklingpålägg som vi testat på vägen och alla tyckte om. När sen söndagens frukost kom var dessa båda paket som uppslukade! Vi hittade dem ingenstans och nu börjar vi fundera över om det är högre makter som spelar oss ett spratt!!? Så än så länge kära storasyster är vi i familjen intakta även om våra tillhörigheter försvinner en efter en.

Söndagen innehöll liftåkning, wienerschnitzel på alptopp, väldigt mycket vandring i bitvis svår terräng, samt en tjurrelaterad skräckupplevelse. Men mer om det i ett annat inlägg!

Många som försvann denna dag!

(Helén)
Igår så var det dags att bryta upp från Krk och Kroatien och huset som varit vårt hem en vecka. Följebilen skulle nu klara sig på egenhand och för att gardera sig ordentligt försvann de så tidigt på morgonen att vi i vår familj fortfarande sov. Och försvann gjorde de! Vi vet fortfarande inte riktigt var, för det förväntade blogginlägget igår från min syster har uteblivit. Kan det vara så att de snurrar runt bland alptopparna någonstans i Österrike i total wifi-skugga! Kan detta försvinnande vara ett uppdrag för det Svarta Cyklopet? Eller kan det vara så att de brutit kontakten med oss och helt enkelt startat en egen blogg bara för smålänningar och vi per automatik blivit blockade? Vi får se var detta tar vägen…

Vi kom i alla fall iväg i rimlig morgontid strax efter åtta och fick också tillbaka alla euro som vi lämnat i deposition för allt vi eventuellt skulle förstöra i huset. Vi var nästan förvånade själva att inte ens ett ynka glas gått sönder. Kan i och för sig bero på att maken inte behövde plocka ur diskmaskinen en enda gång.

När vi lämnat Kroatien och passerat Slovenien så kände vi oss nästan som hemma. De Italienska vägarna vi nu susade fram på har vi kört på flera gånger tidigare. Ju längre norrut vi kommer desto varmare blir det.

Vägen mellan Verona och Brennerpasset är en av de häftigaste vägarna jag åkt på. De storslagna alperna tornar upp sig och de små Italienska byarna ser ut som små lapptäcken med kyrktorn i mitten. En mängd borgar eller om det är slott, är byggda på strategiska klippavsatser och man kan nästan känna vinsmaken i munnen när man passerar orter som Cavalo, Valpolicella, Vaggimal och Masi. Överallt är det grönt och miljoner vinrankor väntar på att skördas så småningom. Jag sitter bara i passagerarsätet och njuter och pekar åt höger och vänster och hojtar så barnen där bak inte ska missa något av allt det vackra. De har inte bråkat på en timma utan jag förstår att de suttit tysta och förundrats över allt de sett. Tills jag vänder mig om… Nog är de koncentrerade och vakna men de är inte i samma värld som jag! Tre hörlursförsedda huvuden, ser jag med blickarna intensivt stirrande ner i varsin padda eller Iphone. Suck! Jag som verkligen varit högljudd från framsätet. När jag då viskar att vi nu ska stanna på McD för lunch, ja då tittar alla upp samtidigt.

Vi svänger så småningom av den stora autostradan och tar oss in mellan bergen till vårt slutmål Riva del Garda. Vi hinner checka-in och tar oss ner till en lämplig uteservering med storbildstv. Allt för att sitta där med våra Sverigetröjor och förnedras av alla andra gäster som är britter – men jag är inte bitter, det var kul så länge det varade!

Vilket tilltugg man har till fotboll är VIKTIGT!

Vi tog en lite promenad efter matchen i den gamla delen av staden och dess vallgravar. Vid ett obevakat ögonblick höll familjen då på att bli en färre.

Vi hör inte ett plupp, snarare ett litet plask som när två sandalklädda fötter når vattenytan. Storebror är snabbt på plats med en hjälpande hand medan mamman förevigar ögonblicket…

Är hon verkligen min dotter?

(Helén)
Som ni kunde läsa i föregående inlägg så delade amöban på sig under gårdagen. Vi håller på att så smått vänja oss vid att vara åtskilda för i morgon delar vi på oss för gott! Ja, kanske inte för gott - men nästa gång vi ses så är vi i Sverige och det har gått två veckor från nu. Vi i Regeringsbilen styr ju kosan mot Italien och Följebilen tar sikte rakt norrut tillbaka till Österrike.

Hur som helst, igår då åkte vi så långt söder ut vi kunde på Krk. Vägen tog oss förbi öns högsta topp och mest svindlande vägar. Slutmålet var Baska. Detta var verkligen en turistort! Stranden sträckte sig längs hela bukten där staden var belägen och en myllrande strandpromenad var fylld med restauranger och varvades med de vanliga turistshopparna med vattenleksaker, badtofflor och olivolja.

Om vi tyckt att stränderna här på Krk varit packade tidigare så slog detta allt! Inte en kvadratmeter över. Stranden var dock väldigt fin med sin akvariesten som slipats len och snabbt övergick i vit sand på havsbotten och vattnet var det klaraste vi sett. Vi tryckte ner vår familj precis framför ett ovetande badande pars handdukar, vattenlinjen och lite sandyta som egentligen tillhörde Sup-uthyrarnas inhägnade område. När vi sedan glömt bort ”packade-sill-känslan” som släppte ganska fort, så njöt vi i fulla drag.

Lunch blev det på en av strandkrogarna och jag fick min efterlängtade caprese medan korthajarna fördrev tiden i väntan på sin pizza.

Längre ut på det turkosa än vad badmadrasserna tagit oss, har vi inte kommit. Det tyckte vi var dags att ändra på, så efter maten hyrde vi en trampbåt. Vi ville inte vara för äventyrliga utan höll oss innanför bojarna nästan hela tiden.

Min dotter och jag - nä, vi använder inte samma
solskyddsfaktor. Eller är vi ens släkt...?

Rädd mamma och modiga barn!

(Jill)

Som sagt lite tröga är vi allt på mornarna men idag hade vi bestämt oss för att starta tidigt! På våra små turer hade vi spanat in en strand som såg fin ut men där fanns lite dåligt med parkeringsplatser. Klockan 7 ringde klockan och det packades och smöjdes. Vid 9 när vi i vanliga fall brukar tvångskommendera barnen ur sängen var vi på plats. Parkeringen var minst sagt bergig och ganska backig, precis som ”vägen” ner mot stranden. Regeringsbilen valde en annan strand för dagen då deras yngsta passagerare kunde få svårt att ta sig ner för branten. För brant var det!

Syns inte riktigt kanske men stenar placerades
bakom varje däck för säkerhets skull

Väldigt brant!!

Fina Oprna Bay

Folktomt så här tidigt och vi passade på att snorkla och titta på fiskar och komma in i lugnet.

Vissa snorklade väldigt nära stranden......lite hajrädd tror jag!

Det dröjde dock inte länge innan barnen spanade in klipporna lite längre bort och då var friden slut! ”Kom mamma så klättrar vi upp och hoppar!” ”Eller INTE!!” sa jag då med min bestämdaste röst. Jag försökte förklara hur farligt det skulle vara för mig att behöva köra alldeles själv hem genom Europa. Tror ni de brydde sig? Nej då de fnös bara, himlade med ögonen och fick med sig sin pappa mot klipporna. Nu hade vi sån tur att de överlevde och kom tillbaka nöjda och glada med sina hopp.

Ni ser ju själva hur små de är mot de stora klipporna!

Även denna strand blev ganska befolkad under dagen. Allt från 2-åringar till gamla farmor tog sig ner och det var verkligen imponerande!

Barnen pratade lite om vad vi ska hitta på imorgon och Max bad då så där snällt som bara han kan ”snälla kan vi inte göra samma sak som vi gjorde imorgon?” ”Ja det är ju svårt att svara på då vi inte vet vad vi gjorde imorgon” svarade vi då alla i kör. Och jag skrek ”det här hamnar i bloggen!” och så fortsatte vi en stund att vara så där kärleksfullt elaka som vi ofta är i vår familj! 

.

På kvällen åkte vi till Vrbnik och åt en mycket god pizza med härlig utsikt.

Tea och jag är så lyckliga över pizzan och utsikten
 att vi sjunger en stump med tillhörande rörelser!

I Vrbnik hittade jag äntligen en hatt som jag såg något mindre konstig ut i än jag brukar. Även Moa hittade en hatt och Claes försökte få till ett bra pris då vi skulle köpa två. Max smyger då intill mig och för andra gången idag har han lite otur när han tänker. ”Mamma, nu försökte pappa muta honom va?” Nä Max det heter pruta inte muta!

Plötsligt small det bara!

(Helén)

Våra morgnar tenderar att vara lite tröga. Vi kommer ofta inte iväg någonstans förrän vid lunchtid. Det ska morgonjoggas, handlas färskt bröd, gympa vid poolen, hår ska flätas och diverse tonåringar och femåringar behöver vältas ur sängen. Ja, jag joggar så klart inte! Jag måste upprätthålla min image som ”icke-joggare” även i Kroatien. 

Ska se om jag kan lösa så hon får vara med i nästa
Sports Illustrated Swimsuit Edition

När vi idag rullade iväg var vår slutdestination stranden i Punat och ett vattenland vi sett på håll. Efter att ha parkerat och promenerat så visade det sig endast vara en uppblåsbar hinderbana som flöt på lagom avstånd från strandlinjen. Alla barn ville leka – och Håkan. Femåringen fick dock tårögd titta på och hålla mamman med kameran sällskap.

En av beach'erna i Punat - lika packad
som alla andra vi varit på.

Sedan var det då tävlingsdags i hinderbanan, här ser ni den i sin helhet.

Sist ut i stafetten var Håkan och Tea, här på väg upp i Pyramiden. Ganska jämnt... 

Tea har kommit upp men Håkan hänger av någon anledning mer vid sidan om...

Här har Tea fortsatt att ta sig an hinderbanan medan Håkan väljer att... hångla med den??? Som fru klarar min mage inte mer men för er som vågar - zooma gärna in.

Under tiden aktiviteterna pågick på vattnet tornade molnen upp sig över oss och plötsligt small det bara. Åskvädret kom aldrig riktigt över oss men vi som var kvar på land tog det säkra före det osäkra och säkrade våra tillhörigheter och staplade dem under varandra för att skydda dem mot det duggregn som föll över oss. Regeringsbilen bestämde sig då för att packa ihop och dra oss hemåt och strax efter kom följebilen. Eftermiddagen spenderades vid huset av de flesta av oss, medan några tog en utflykt till östra sidan av Krk.