Så gick det med den budgetresan!!

Jill

Nu är vi åter i hemmet, en vecka går så fort! Vi har haft det härligt med massor av sol och bad, mycket sömn och god mat och underbara glassar! Allt som oftast har vi varit sams och gillat varandras sällskap. Vår äldsta tycker nog att eget rum hade varit en fördel och längtade mot slutet hem till sin älskade säng som inte låter som en pipleksak för hundar. 

Ett litet missöde inträffade dock näst sista dagen. På den vanliga promenaden till den delen av stranden vi brukar ligga på kan man antingen gå via strandpromenaden eller på stranden. Alla valde att gå på stranden tills vi upptäckte att det var högre vatten än när vi gått där tidigare. Vi tre äldsta valde då att kliva upp på strandpromenaden igen medans våra två ”små” valde strandvägen och det knähöga vattnet. När Max skulle passera en lite högre klippvägg kom det en våg samtidigt som blötte ner honom upp över shortsen. Att shortsen blev blöta gjorde väl inget men ni som har barn över sådär tre års ålder vet vart de placerar sina mobiltelefoner! Ja just det i BAKFICKAN!! Och nu pratar vi inte om jeansshorts med tajta fickor utan mjukisshorts med väldigt sladdriga fickor. När han kommer förbi klippassagen och når strand igen börjar han lite panikartat slå sig på fickorna. ”VAR ÄR MIN MOBIL???” skriker han. ”Var hade du den?” frågar jag. ”I fickan!”………såklart!! ”Ja du då är den nog i havet” konstaterar jag. Ett lätt panikartat letande tar vid men vi ger upp tämligen snart. Ja alla utom min man då som ger sig på att han ska hitta den. ”Den borde ju spolas upp” hävdar han när jag efter 45 minuter går tillbaka för att se om havet även tagit honom. ”Jag fattar väl att den är förstörd men det skulle vara roligt att hitta den” försvarar han sitt lätt maniska letande.

Nu vidtar en dag med ångest för sonen. Ångest över sin slarvighet och att han varit oaktsam om sina grejer. Även en ångest över förlorade snapdagar med kompisar (han kan inte inloggningsuppgifterna och kan därför inte logga in hos någon annan) och kvällen som är kvar och flygresan hem som måste klaras av utan telefon. Väl hemma har han ju sitt kära Ps4 och en i-pad så då klarar han sig ett tag tror han. Och behöver han ringa har han ju sin tvillingsyster strax bredvid både till och från skolan.

Vi övriga i familjen kan nu ägna oss åt allehanda tråkningar! Delar av semestern har bestått av bråk angående vem som ska ha vilken laddare på kvällarna. Den Max hade med sig är den bästa och har den längsta sladden. När Tea kommer på vad Max borttappade mobil innebär  gällande laddning utbrister hon ”YES nu kan jag ta den braiga laddaren!!” Det har också kunnat låta ”ska du inte fota det där schyssta?........nä just det!!” eller ”Max har du laddat din mobil inför hemresan?....nä just det!” Nu är det ju mest synd om oss vuxna som troligen får stå för kalaset! Nu resonerar barnen så att skulle nu en telefon försvinna i havet var det rätt telefon. Den här i-phone 6:an är tydligen från början av 1800-talet! Och räknar man på vad vi sparat på att bo i en helt okej lägenhet fem personer en hel vecka för 3450 kr totalt och åkt i en inte lika okej Ford Fiesta (eller åkt och åkt, nästan sprungit bredvid och skjutit på) för sådär 1500 för hela veckan så har vi samlat ihop till en ny mobil….eller? Nästa telefon vi skaffar ska vi dock ha betydligt bättre SIM-kort i var så säkra!! 

Nej Max det är inte okej att köra över grannens lilla Yorkshireterrier med Fiestan!!

Jill

Ni som känner oss lite bättre vet att våra tjejer älskar hundar men att vår son tvärtemot har ganska stor respekt för dessa fyrbenta varelser. Hundar är ju som överallt annars ett vanligt inslag även här på Teneriffa. Här strövar de dessutom omkring lösa och en del är mer välskötta än andra. Vi har träffat på lite större kamphundar med munkorg som tack och lov varit kopplade, vi ska väl erkänna att alla i familjen är tacksamma över just kopplet dessa gånger! Vi hyr ju denna gång in oss i en lägenhet som ligger i ett bostadshus där massa spanjorer bor och bredvid oss bor förstås en hund. En skällig liten Yorkshireterrier som blir alldeles galen när vi går förbi eller när Claes nyser för den delen. Vi får ännu lite mer sommarkänsla då hon låter väldigt lik Evita, mina föräldrars hund, som också skällde på allt och alla. I alla fall är Max mest rädd förstås och funderade på olika sätta att göra sig av med den lilla stackaren. När han började planera olika attacker varav en var att lite oskyldigt backa över hunden med Fiestan kände vi oss tvungna att sätta stopp. Så gör man faktiskt inte mot söta hundra! Samma granne har nyfödda tvillingar också och de likt våra tvillingar när de var i den åldern sätter igång med en skrikkavalkad runt 22 varje kväll. Maken suckar lite medan jag kan mysa och känna att jag behöver inte gå och bära och trösta utan kan sippa vidare på min Cava och läsa min bok.

På  tal om rädslor så är det något av ett kännetecken för några i våran familj och vår äldsta dotter är rädd för människor i allmänhet och påtända potentiella mördarspanjorer i synnerhet! Hon har väldigt långa ben vår dotter och vid promenader hamnar hon ofta 10-talet meter framför oss andra, suckandes att vi är förfärligt lååångsamma!! Nu ska ni inte tro att hon använder ordet förfärligt för det gör hon inte utan byt ut det mot en svordom så är ni närmare sanningen. Men plötsligt saktar hon ner och väntar in. Detta hände senast idag på väg tillbaka till solstolarna efter lunch. Hon stod där lite nonchalant och låtsades att hon ville vara sällskaplig (men mig lurar hon inte!!). Jag kunde inte låta bli att le då jag förstod att en potentiell fara lurade längre fram. ”Vad ler du åt?” frågar hon. ”Är det nåt otäckt längre fram eller?” frågar jag. ”Jamen alltså han den där kille där framme ser ju jätteläskig ut och så försöker han prata med mig hela tiden!” får jag till svar. Jag försöker då pedagogiskt förklara för henne att han säljer smycken och skulle få väldigt dålig vinst om han börjar mörda turister som passerar förbi. ”Men jag vill inte ha några smycken så han kan väl låta mig vara ifred!” säger hon lätt kränkt. ”Fast det vet ju inte han” säger jag. Jag känner dock, som en och annan gång förut, att vi inte når varandra riktigt i detta utan lägger ner diskussionen. Och hör och häpna vi passerade både honom, den andra mannen som stod bredvid som såg mycket farligare ut med något slags horn inkört igenom örat och landade i våra solstolar alldeles vid liv! 

Något senare skulle vi hyra surfbräda att leka med i vågorna, Tea (samma tonåring alltså) stannar av ren lathet kvar och får vakta grejerna. När jag gått tio meter blir jag tillbakaropad då en kraftigt påtänd spanjor på tiggarstråt närmar sig våra solsängar. Bara att gå tillbaka och spänna musklerna för att skrämma bort detta potentiella hot. Under tiden står övriga familjen en bit upp i backen och ropar på mig och gör frågande handrörelser som jag tyder som ”vad händer” ”vad gör du” ”men kom då”. Trots att vi under den här semestern träffat på väldigt få svensktalande personer känner jag ändå att det är tämligen opassande att skrika tillbaka till dem och hur förklarar man ”ska bara rädda min dotter från den potentiella våldsman som söker en euro eller två ibland turisterna på stranden” med hjälp av stora handrörelser!?

Annars lever vi livets goda dagar! Ja förutom att maken vid två tillfällen sprungit rakt in i köksfläkten och slagit upp sår i huvudet, ramlat och skrapat ryggen på en joggingrunda samt att Tea idag klev ner i ett hål ute i vattnet och stukade foten. Först trodde vi nog att den var av eller att den i värsta fall skulle ramla av men sen var det nog bara en lättare stukning. Men i skrivande stund passerar hon nu mig och härjar ”aaaaj alltså jag tror faan hälsenan är av!!” , vi får väl se om vi kommer hem med henne i gipspaket eller hur det blir!? I alla fall har vi de senaste dagarna hittat till en jättemysig strand nära hotellet och låtit bilen stå. Vi är ju ändå lite rädda om grannens hund!!

Tänk att min familj alltid måste bära sig åt!

Jill

Jaha då var halva semestern gjord och det går ju som vanligt alldeles för fort! Vi är ju av naturen inte så äventyrliga av oss och gillar samma, samma! Det betyder att vi styr vår lilla Fiesta mot Los Cristianos mest hela tiden. Vi hade planer på både vulkan och en vacker strand i norr och lite annat smått och gott. Förra året när vi var på Gran Canaria hade vi lite sämre väder och var inställda på att det skulle vara likadant i år. Hittills har det varit varmare än vi någonsin har haft det på Kanarieöarna och med tanke på vår bils kondition och köerna på motorvägen har vi gett upp dessa tankar och kör strandrace på behörigt avstånd i stället. Idag skulle boll inhandlas och de yngsta två skickades iväg med 20 euro. ”Se till att ni får rätt tillbaka bara”sa pappan. ”Men hur vet vi det” replikerad de. ”Räkna!!” sa vi andra i kör. De kom snart tillbaka och pladdrade glatt om den trevlige försäljaren! ” Han visade Max att man sätter händerna så och fötterna så och så pumpar man” säger Moa. ”Ja vi fick pumpa själva och han trodde inte jag fattade hur man gjorde” säger Max. ”Det var väl inte så konstigt! Att du är korkad syns ju utanpå!” svara hans äldsta syster snabbt då och ler tämligen nöjd över sin kommentar. 

Bollen kommer snabbt i rullning och en fotbollsplan måttas upp. Det skriks och gapas och görs mål både åt ena och andra hållet. Strax bredvid planen ligger en inte ont anande mamma med tillhörande, sovande bebis. Ni förstår ju redan att detta inte rimmar något vidare! Bollen rullar lite snyggt över mamman som slappar när bebis sover och hon flyger upp och pekar på sovande bebis och ser så där vansinnigt arg och gestikulerande ut som bara en mamma med sovande bebis som bara önskar slappa och inte vill väcka sin bebis med ljud kan se ut. Detta händer inte en gång utan två! Andra gången är bebis vaken och mamman kan då högt säga ”Please don`t play here!!” Då känner sig min man tvungen att säga ifrån och ett ”It´s a beach and kids want to have fun!” slipper då över hans läppar. Mamman skakar då av sin filt och tar med sin bebis i vagnen och försvinner.

Ni kanske undrar vad jag hittar på i allt detta idrottande? Jag tränar på att ligga på rygg (och nu vill jag inte att ni drar några växlar på det uttrycket,  vilket jag vet att hela min arbetsplats plus en del av våra vänner gärna gör!!) och sola min bleka kropp. Och av hänsyn till min familj deltar jag inte i fotbollshysterin då det skulle leda till ojämna lag.

Jag ber om ursäkt att jag inte lyckats få med några vidare bilder här men vårt wi-fi är inte det bästa och det är svårt att ladda upp dem. Som sagt man får vad man betalar för!!

Hur mycket kan man få in i en Ford Fiesta egentligen!?

Jill

Jo det ska jag berätta för er! En stooor resväska, fyra mindre resväskor, några ryggsäckar, en lång 16-åring, två kortare snart 13-åringar, en lite mindre mamma och en medelstor pappa. Bilen var lite skadad här och var och det fanns dokumenterat på bilder i hyresavtalet. Min make hittade dock flera repor och jagade efter uthyrningskillen som fick rita lite i dokumentet så allt blev dokumenterat enligt konstens alla regler. Denna lilla Fiesta har idag prövats till Los Cristianos 14 km från där vi bor. I backarna växlar vi ner på fyran men den sackar ändå ganska rejält. Däcken är mer eller mindre blankslitna vilket gör att chauffören vägrar köra fortare än 90 km/h. Men reser man budget så gör man, man får vad man betalar för som vi brukar säga!

Tur att vi inte är så bredaxlade!

El Medano heter den lilla stad här på Teneriffa som vi bor i och verkar efter det lilla vi sett vara mycket mysig. Det som var problemet idag var att spanjorerna här går med dunjackor pga den blåst som råder. En blåst som älskas av de mängder med kitesurfare som befinner sig i vattnet. Vi tyckte dock den ställde till det lite så vi for över till andra sidan och sökte lä bland alla andra turister på vackra Playa de las Vistas. På fina sandstränder blir barnen och mannen som barn på nytt! De hoppar i vågorna, det spelas strandtennis och kastas frisbee och det grävs ner och det grävs upp. Jag försöker i vanlig ordning hålla allt så sandfritt som möjligt utan större framgång! Tonåringen suckar åt mig och säger något i stil med ”lugna ner dig vi är ju på en sandstrand, där finns det sand, vad är grejen liksom, det går ju att skaka av!” Ja ja skit samma då, men vifta ingen sand på mig bara! Moa såg dock till att skopa en riktig näve på en tjej 2 meter bakom henne i sin iver att gräva ner sin bror. Skopan hamnade mest i tjejens hår och jag la mig så platt jag kunde och låtsades som jag inte kände någon i min familj för en stund.

Vi intog en mycket god lunch och Max uppmanade Moa att smaka på pappas hörn, de var enligt honom de godaste hörn han någonsin smakat! Nu hade det ju inte varit så konstigt om det inte var så att nämnda pappa åt en pizza som var alldeles rund, hitta hörnen där den som kan!! 

Bästa semesteruppladdningen – ett bombhot!

Jill

Nu var det dags att fara iväg och få lite värme igen och det ska bli riktigt skönt! Precis som förra sportlovet väljer vi även denna gång att boka reguljära biljetter och leta lägenhet via diverse bokningssidor. Vi drömmer lite om en långresa igen och då står nog Florida på önskelistan, vi bestämde därför att den här resan skulle gå i småländsk anda. Hittills tycker vi att vi lyckats! Jag väljer att utvärdera detta vidare när vi väl kommer till den lägenhet vi hyrt en hel vecka för en kostnad som ungefär överensstämmer med ett bättre restaurangbesök för vår familj. Nu kanske ni undrar om min syster med familj ska med på resan? Jag tänker att ni som frågar er detta inte känner min syster. Att min syster skulle boka flygbiljetter via Norwegian är mycket svårt att tänka sig. Att hon sen skulle boka en lägenhet som för en vecka kostar som en bättre middag är ju helt otänkbart! Alltså stannar de hemma och vi fem i vår familj reser själva. Ungefär samma rutiner finns runt denna resa som runt alla andra! Vad ska packas, hur mycket får bagaget väga och ska de manliga invånarna i familjen packa någonting alls? Sedan förra resan har även bikinibyxorna krympt ytterligare på tonåringen, men känslan är väl ändå att vi vuxna blir mer och mer luttrade och inser att vi ”inte fattar”!

Ni som läst en del på bloggen vet att jag nojjar lite, eller nojjar och nojjar jag anser mer att det gäller att vara förberedd på allehanda katastrofer. Igår fick jag ett samtal från upprörd tonåringen att det skett ett bombhot mot Norwegian. ”Det riktas mot hela flygbolaget” hävdar hon. ”Det är ju faan också aldrig kan man få vara helt nöjd” härjar hon. När det gäller det där med svordomar har jag visst misslyckats kapitalt i uppfostran! Nu är ju mina barn omgivna av notoriska svärare, deras egen far, deras farfar och deras morfar.  Morfar tillika min far är nog värst! Han har suttit med alla sina barnbarn i knät och så fort de börjat fästa blicken har han frågat ”kan du säga faan?” Strax efter svordomarna har han försökt lära dem ”morfar är bäst!”. Likadant var det för mig när jag var liten, då sa han allt som oftast ”du får 100 spänn om du säger fem svärord” jag är och var väldigt ordentlig av mig och gjorde inte som han sa. Min syster tordes han inte erbjuda detta då hon redan vid tidig ålder var väldigt ekonomisk och aldrig skulle låta en hundring slippa undan på det viset. Nu halkade jag visst in på ett sidospår här! I alla fall, visst kan jag oro mig för saker men flygrädd är jag inte och vi enas snart om att sprängs vårt plan dör vi ju allihop och troligtvis går det fort och det är ju en tröst i eländet. Vi bestämmer att hålla denna nyhet för oss själva och inte inviga småsyskonen i den. 

Nähäpp nu ska jag väl packa färdigt då och så här i sista stund boka en bil. Vi reser ju som sagt budget den här gången men har ändå bestämt att ha bil så vi kan åka runt lite. Nu är frågan hur liten bil vi kan trycka ihop oss i? I värsta fall får vi väl åka två gånger fram och tillbaka mellan lägenheten och flygplatsen om nu inte väskorna går in i bilen!!

Same, same and NOT different!

En tur med båt kanske?

Helén

Då börjar vi närma oss slutet av denna resa. Sista hela dagen är nu avklarad och vi har alla livet i behåll. Nu har vi ju inte levt särskilt mycket på the edge ska väl ärligt sägas. Mitt resesällskap är inte av den äventyrligare typen. Inte för att jag är den som uppskattar safari i vild natur eller äckliga reptiler ens i fångenskap men någon liiiiten utflykt kanske man kan ta sig för. Se en ny strand, kanske ett gammalt kloster eller åtminstone en liten tur med Hop-on-hop-off-bus? Nä, inget hoppande av något slag blev det.

Här uppe vid palmen i mitten ligger vi

Vi låg i stort sett på samma ställe på stranden varje dag. Mina promenader och simturer längs den samma fick jag göra ensam när jag blev för rastlös. Samma lunch skulle de ha varje dag också – en getost toast med honung och till det en Cava Sangria. Min syster ville dock inte ha nötter på toasten för hon ”äter av princip inte nötter i utlandet”. Varför? Jo den första allergiska chocken kan man få när som helst av nötter, oavsett om man ätit alldeles så många nötter tidigare i sitt liv, hävdade hon. Denna chock ville hon alltså inte ha i utlandet. Det visade sig vid ett flertal tillfällen under resan att hon av princip inte äter en hel del saker utanför Sveriges gränser. Av någon anledning tog vår mor det säkra före det osäkra och följde hennes exempel, vilket ledde till att jag blev ensam om att äta glass, kyckling, bacon och diverse skaldjur. Eller ska vi vara helt sanningsenliga så beställde hon faktiskt igår kväll in en pasta med gambas, men sedan mådde hon (inbillnings-)illa halva natten.

Här promenerar jag fram och tillbaka.
(Vårt hotell till vänster)

När det gällde shoppingen så var det samma sak där. Två butiker har min syster krävt att vi ska gå till varje kväll – det kändes väl tryggast så. Idag fick jag i alla fall med dem ända bort till det stora El Corte Inglés-varuhuset. Min plan var att där kunna hitta lämpliga presenter till de där hemma men också till mig själv. Deras delikatessavdelning är grym! Här finns ett dryckesutbud likt systembolagets och allt du kan tänkas vilja äta till det som hälls i glasen. När vi väl var framme så lyckades jag hålla deras intresse uppe i ca tio minuter vid hyllan med salt… Jag föreslog sedan att vi skulle ta de andra våningarna först eftersom vi skulle få så mycket att bära på om vi började shoppingen på denna avdelning. Lillasyster hittade någon present på pappersavdelningen annars bestod besöket mest av att åka rulltrappa! Hela vägen upp för att sedan åka hela vägen ner. Ner åkte också shoppinghumöret när mor och syster bestämmer sig för att de skulle vänta utanför varuhuset medan jag ”köper vad jag ska”. Jag köpte ingenting och gick därifrån med tom väska! Min inre röst försökte trösta mig genom att säga att ”det kommer att bli dyrt men du kan ju alltid åka en timma tidigare till flygplatsen och shoppa där”. Nåja, i morgon får vi se hur det blir med det!

Min största investering för dagen - gissa vem
som ska få gå runt i dessa?

Näe Helén - vi är inte Kardashians!!!

Jill

Cava är ju liksom halva grejen med det här med Spanien! Det är bubbligt och friskt och livet ter sig lite enklare efter några glas. Här serveras det till frukosten och tillsammans med färskpressad apelsinjuice är det ju väldigt smarrigt! Till lunch beställer vi en kanna som heter Cava-Sangria och består av Cava, Martini, Vodka, citroner och massa slush – väldigt välsmakande!

Bubblet är billigt också så vi tyckte det var lämpligt att köpa med en flaska till rummet. Men här börjar problemen! Vi har inga vinglas på rummet och än mindre bubbelglas. Helen försöker förklara detta för städtjejen. Hon pekar på den mycket dyra champagneflaska som står i minibaren och säger på någon blandning av engelska, spanska och teckenspråk att ”hur ska vi kunna dricka denna dyra champagne utan anständiga glas?” Hon får väl något svar i stil med ”si” och ett leende till. Vi fick inga vinglas men fler vanliga glas.

Helen kände dock att hon måste ta detta vidare och gav sig på mannen i receptionen. Där fick hon svaret ”call roomservice” Nej vi vill inte calla någon roomservice, kan vi inte bara hämta i baren? Nej det gick inte! Nu skulle visst mannen i receptionen ringa roomservice i stället. Vi nöjer oss med det och går upp på rummet. När vi efter en stund fortfarande inte fått några glas börjar Helen skälla på mig (förstås!). Är inte hennes make med är det jag som får ta det. ”Nu ringer du ner och säger åt dom att komma med glas!” härjar hon. ”Det gör jag inte” säger jag. Sånt här fixar min man på semestern, men nu är ju inte han med så då blir det problem! Helen fortsätter vidare att ”vi vägra betala för rummet om vi inga glas får! Det här hade aldrig Kardashians accepterat!!” Att vi varken är Kardashians eller att varken hon eller jag behöver betala för rummet (det gör våran snälla mamma) vill hon inte lyssna på. ”Menar ni att vi ska behöva dricka bubbel ur toalettglas” fortsätter hon och håller på att brista i gråt. Tidigare under dagen köpte hon drinkar till oss och fick dessa i pappersmuggar med Coca-Cola-logga och redan där höll ju hennes värld på att rasa samman. Hur mycket ska hon behöva stå ut med på en dag liksom!?

Kvällen igår fortlöpte i lugn takt utan några vidare missöden. Vi shoppade lite och åt lite Tapas innan vi gäspade oss hemåt och kröp ner. Jag har eget rum och mamma och Helen delar. Jag ville ha det så då både mamma och Helen låter nattetid. Nu visar det sig att mamma alls inte låter och heller inte rör sig. Det har nu lett till att Helen måste undersöka så att hon verkligen lever några gånger per natt. Och det är inte särskilt bra för nattsömnen, kanske är det det som gör henne så lättirriterad.

 Just i skrivande stund hör jag Helen tukta upp mor i användande av handduk! ”Du ska ta den stora handduken när du duschat, den där lilla är ju min bidéhandduk!!”  Nu utvecklar jag inte detta med bidéhandduken då jag tänker att vi kan förlora läsare på det viset!

Andra dagen i värmeböljan

Morgonrodnaden vid vårt balkongräcke

Helén
Nu har vi varit i Spanien drygt ett dygn och börjar vänja oss vid värmen. Då menar jag inte värmen i luften för den ligger på behagliga 30 grader, utan värmen i havet. Vattnet uppnår nämligen samma temperatur som luften så här i september. Det känns som att kliva ner i ett badkar varje gång man lurar sig och tror att man ska få ett svalkande dopp. Undertecknad försökte till slut svalka sig i en av de fotduschar som finns längs strandpromenaden. Deras egentliga uppgift är ju att befria strandbesökarnas fötter från sand när de ska kliva upp i stadsmiljön. Men att kyla ner bättre behövande var inte deras uppgift enligt mitt sällskap. Till mitt försvar, när jag kröp ihop där under, ska sägas att jag faktiskt hade sand ända upp på skinkorna och det hade inte varit trevligt att släppa i från sig det lite här och var.

Vår balkongutsikt

Att vi inte skrev något inlägg igår berodde inte på att vi inte hade något att skriva om. Det som hände igår var dock av så känslig art att vi inte kunde skriva om det. Händelsen överskuggade allt annat den dagen, så den trevliga Tapas restaurangen vi besökte på kvällen eller kvällens sista Mojito kändes helt enkelt för futtiga att skriva om.

För att inte lämna ut någon med allt för privata uppgifter, så stänger vi härmed ämnet "gårdagens händelse". Idag har dock vederbörande försetts med fotboja, så ni kan alla känna lugnet!

Då åker vi igen!

Jill

Dags för semester igen! När nu regnet har kommit till Sverige och vi börjat frysa lite igen är det väl dags att åka söder ut en sväng. Den här gången blir det med storasyster och mamma och vi tänker besöka Alicante i några dagar. Det är min kära systers födelsedagspresent vi nu tänker njuta av! Hur mycket hon fyllde vill jag förstås inte avslöja men jag vill ändå säga att hon inte är 50 än! Man kan ju lätt tänka så annars, att hon måste fyllt jämt när hon fick en så fin present men så var det alltså inte, hon fyllde egentligen ganska ojämnt faktiskt!

Jag har bestämt att vi ska ha en alldeles friktionsfri flygplatsupplevelse denna gång!  Tänkte dela med mig av några anekdoter från tidigare resor. Vi skulle genom säkerhetskontrollen på Kreta och sonen hade en flaska vatten i handen. Personalen tittade lite misstänksamt på Max och sa sen ”let him drink” de ville väl se så det inte innehöll någon farlig vätska. Då kände sig min man tvungen att skoja till det och höjer rösten lite och säger ”no not him!!”. Och jag kan upplysa er om att det inte mottogs särskilt positivt! Hon drog inte på munnen, kvinna i säkerhetskontrollen. Men till min lättnad blev vi insläppta och vattenflaskan fick vi med oss efter att Max druckit en klunk.

Vid ett annat tillfälle kom min man på att han hade 1 liter whiskey i handbagaget. Han kom på det precis när vi lastat bagaget som skulle checkas in på bandet vid incheckningsdisken. Utan minsta dödsförakt kastar han sig upp på bandet, slänger sig efter väskan och får på något vis både den och sig själv av bandet. Han kan sen lugnt packa sin whiskey i väskan och sen placera den på bandet igen. Behöver jag påpeka att även denna gång var blicken från flygplatstjejen allt annat än munter!

När vi var på Teneriffa för fyra år sedan hade vi mamma med oss och då blev hon föremål för närmare granskning. Hon stoppades i säkerhetskontrollen på väg från Teneriffa och handbagaget gicks igenom. Mamma som har diverse mediciner med sig började visa kartonger och medicinlistor. Säkerhetskvinnan ignorerade dessa fullständigt. Jag försökte närma mig för att hjälpa till att översätta men blev bryskt avvisad med ett ”step back!!” Efter en stund hittade de en nagelsax i mammas handbagage och hon fick äntligen lämna säkerhetskontrollen.  

Jag hoppas som sagt att vi lugnt och fint kan passera genom flygplasterna på denna resa utan att fastna någonstans.   

Svettiga värdar, mardrömmar och sidenblommor....

(Jill)

På väg upp mot Rostock spenderade vi en natt i Neuruppin på ett litet pensionat som hette Oelke. Ett ganska speciellt ställe! Det fanns en liten träport i en stenfasad med en korpulent farbror innanför. Vi baxade in bilen i en mycket lite öppning och parkerade in ett äldre tyskt par som kom från semester i Dalarna. Vid en första fråga skulle de lämna efter vår starttid som var tio, så att de stod innanför gjorde ju ingenting. Claes pratade en stund (förstås!!) med dessa trevliga tyskar på någon blandning av tyska, engelska och svenska. De förstod inte varandra så bra men kom fram till att de också körde Volvo fast en något äldre modell än oss. De tyckte Dalarna var mycket vackert och imorgon skulle de åka vid åtta(!!?) Jahopp där rök sovmorgonen då! 

Mycket imponerad av maken som backade in!

Vi fick nycklar till våra två rum och frågan om hur dags vi ville ha frukost och vilken dryck vi ville ha. När vi sa vid nio så ruskade han lite på huvudet och mumlade något om ”lunchtid” och ”semesterfirare”. Väl uppe på rummen som var fyllda med blommar i siden och påslakan i bäckebölja av äldre snitt började den sedvanliga spindeljakten. Alla rum måste gås igenom och saneras. En spindel på varje toalett mötte döden men det sa vi inget om till dottern! Till henne säger vi alltid att vi inget hittar! Trots den något omoderna inredningen luktade det fräscht om rum och lakan. Vi som gillar att sova tillsammans tyckte två rum var ett för mycket och valde att bo alla i fyrbäddsrummet. Så efter spindelmordet låste vi dörren till tvåbäddsrummet och slet ingenting på de sängarna. Vi var lite hungriga men inte tillräckligt för ett restaurangbesök så vi gick ner och hittade värden på innegården. Vi fick en vägbeskrivning till affären och en uppmaning att skynda oss, de stänger om 15 minuter sa han. Ingen lyssnade särskilt bra på vägbeskrivningen utan vi försökte hitta med hjälp av snapchatkartan - det gick sådär! Vi försökte fråga också men tyskarna ruskade bara på huvudet och förstod ingen engelska. Vi hade glömt vad mat hette på tyska och också glömt att vi hade google translate i telefonen. Men tillslut hittade vi rätt och kunde handla lite smått och gott att inta till fotbollen. 

Fyra av fem familjemedlemmar sov gott den natten, en drömde dock en del! Den femte, som var jag, sov mycket dåligt och vaknade varje gång de båda kyrktornen utanför fönstren drog igång. De körde både hel och halvtimma! Tonårsdottern som sov närmast mig såg dessa kyrktorn i en glipa i gardinen och drömde om vad som försegick i kyrkan under natten. Det resulterade i vissa, lätt ångestfyllda, osammanhängande haranger vid flera tillfällen under natten. Vaknade jag inte av kyrkklockan vaknade jag alltså av dottern.

Vid 7:55 gick så maken upp för att flytta bil. Det behövdes dock inte då det tyska paret fortfarande åt frukost. När han ändå var uppe tänkte han ta sig en kopp kaffe medan vi andra kom iordning på rummet. Då ruskade den tyska värden på huvudet och sa ”You said nine!”. Den tyska damen med Volvon försökte då bjuda Claes ur deras kaffetermos där det fanns gott om kaffe men se det gick inte! Den tyska värden gick då emellan och Claes fick snällt komma upp till oss och vänta med kaffet till klockan nio. För att vara på den säkra sidan gick vi ner vid 9:01 och satte oss vid ett bord som var dukat för oss. Det fick plats typ fyra bord i den här lilla hallen som användes som matsal. Här var nu vårt bord dukat med en av de bättre frukostarna vi ätit! Det var diverse köttpålägg på ett fat, fler olika sorters ostar på ett och nykokta ägg med egen mössa! Det fanns yoghurt och marmelad, kaffe, te och juice och en korg med varmt nybakt bröd. Värdens något svettvåta andfådda tillstånd vägdes upp av det lilla ljus han hade tänt på vårt bord. Fördomsfulla som vi var trodde vi att det skulle dyka upp någon lite tant och servera frukost, men inte då! Det gjorde den något korpulente, svettige farbrorn så bra själv!!

Mycket söta ägg och perfekt kokta!

När det tyska paret skulle ge sig av lyckades de inte starta sin bil, stackarna, Claes for då ut, slog ut med armarna och härjade ”It`s not possible it´s a Volvo!!”. Nu hjälpte ju inte det för att starta bilen, men det blev mycket bättre stämning både hos det tyska paret och hos de i frukostmatsalen/hallen. 

När assistanskåren kommit och startat tyskarnas bil och vi inte kunde lösa ut oss med Mastercard utan snällt fick promenera till närmsta uttagsautomat (”sorry only cash” sa värden) och sedan betalt för oss med papperspengar susade vi utan missöden upp mot Rostock och den färja som skulle ta oss mot Sverige igen. Väl i Sverige körde vi de absolut jobbigaste tre timmarna på hela semestern! Men så skönt det var att vid 02:00 krypa ner i våra egna sängar!!

Kapitalismens lustar har fröjdats i Mammons tempel - Metzingen

 (Helén)
Idag har kapitalismens lustar fröjdats i Mammons tempel – Metzingen. En oansenlig ort fem mil utanför Stuttgart i södra Tyskland. Tidigare egentligen endast känd för att vara orten där Hugo Boss startade sin tillverkning 1924. Under både första och andra världskriget tillverkades det uniformer till nazistiska partiet i fabrikerna. Efter kriget dog grundaren och man ställde om tillverkningen till herrkostymer. Idag saluförs alla former av konfektion under varumärket och man hittar också parfym, väskor, klockor, glasögon och andra accessoarer. Boss har under senare år byggt ut den fabriksbutik som jag för första gången besökte för tjugo år sedan, till ett stort varuhus och runt om detta har ett helt centrum av märkesbutiker etablerat sig.

82 butiker fanns här nu och vi hann då inte med alla under vår sammanlagda heldag här. Alla verkade dock nöjda när vi försökte få in våra kassar i bilen efter att vi ”dragit repet” för dagen – vi skulle ju ändå hinna med att köra några mil också. Elle som de första timmarna mest förfasat sig över hur dyrt allting var och hur man ens kunde överväga att ”lägga så mycket pengar på kläder eller väskor”, köpte sedan ett par tröjor men valde därefter att stänga plånboken. Vi fick henne dock till slut att prova en Burberry trench, bara för att känna känslan. Hon kände ingen känsla alls förrän vi berättade att den var ett kap, den gick att köpa för 11.500kr nu, istället för ordinarie 17.000kr – då ville hon kräkas och vi fick snabbt hänga tillbaka jackan. Elton gick in för shoppingen lite hårdare och önskade som undertecknad att man för stunden kunde ge sitt ekonomiska samvete lite semester – så mycket fint det finns! Maken var den som gjorde störst fynd och det är bra för då mår han som bäst. Lilja-Lee fick en del kläder men var själv mest nöjd med ett par flipflops. Den största vinsten för dagen var dock att de inte börjat ta betalt för kassarna här!

Vi brände sedan sextio mil i ett flygande fläng till vår övernattning för kvällen lite norr om Leipzig. Det är med en liten oroskänsla jag kryper ner i kojen – var sjutton ska vi göra av det vi tänkt inhandla på Calles i morgon?

Hotel Europa - Riva del Garda och så lite mera vin...

(Helén)
Idag har vi varit tvungna att lämna Riva del Garda för att påbörja hemfärd-med-stopp-på-vägen. Jag vill ändå avsluta med att rekommendera Hotel Europa för er som eventuellt blivit nyfikna på att besöka staden. Läget är så mysigt precis vid hamnen och den gamla delen av staden, det har ni kunnat se bilder på i tidigare inlägg. Det är precis så lagom stort att all personal känner igen dig redan efter första dagen. Vissa ur serveringspersonalen förälskade sig mer i en femårig lintott, än i oss andra och lät henne komma undan med diverse specialbeställningar hela tiden. Till sista middagen hade även de större barnen tagit mod till sig och komponerade en helt egen meny efter smak och den uppfylldes utan problem. Vi hade bokat med halvpension och då gick man inte hungrig från bordet. Frukosten serverades som en stor buffé där inget saknandes (förutom Nutella, hälsar tonåringarna som dock nöjde sig med pannkakor med diverse söta såser). Det fanns nypressad apelsinjuice och ville man snitsa till det med en mer avancerad jucieblandning fanns en centrifug till förfogande och en uppsjö av råvaror samt recept. Äggen fick man verkligen nykokta. Det var första gången jag såg denna form av kokmaskin där man själv valde färg på sin ägghiss och sänkte ner sitt okokta ägg, i önskat antal minuter. Glömde ta en bild dock. Det ”söta” bordet fick man gå förbi utan att öppna ögonen för annars fanns risken att även en eller ett par av miniatyrbakverken som låg där också slank ner. Självklart fanns också lite bubbel om man ville skåla in morgonen.

Middagen var Italiensk på alla sätt och för oss som ville se fotbollsmatch kl 20 ett par av kvällarna ställde det till visst bekymmer. Här äter man lääänge. Men mar tar helt enkelt seden dit man kommer och vi fick nöja oss med att bara se andra halvlek av dessa matcher. Middagen bestod av fem rätter. Till att börja med lite fritt plockande av hors d'oeuvres (där fick undertecknad hejda sig för att inte bli mätt omedelbart!). Lite bubbel passade bra till detta. 

Efter det blandade man sig en liten sallad, eller plockade till sig alla vattenmelonbitar som var tänkt som garnering om man heter Lilja-Lee.

Sedan blev vi serverade vid bordet med den ”lilla-huvudrätten”. Vi kunde här välja mellan fyra rätter varav ett par pastarätter. Nu när den egentliga huvudrätten serverades, som vi också fått välja, så var de flesta av oss ganska mätta men nu kom den riktigt köttbiten, hela fisken eller i enklaste form en smakrik omelett.

Efterrättsbordet var sedan dignande, men här valdes nästan alltid den Italienska glassen i någon form kanske i kombination med någon liiiten tårtbit.

Hotellet hade också en uteservering på nedrebotten, ute på torget. Den besökte vi aldrig även om man som hotellgäst hade rabatt där.

En inlåst parkering fanns alldeles intill hotellet och ville man ha en lite billigare lösning så kunde man boka garage hundra meter därifrån. Väldigt ovanligt för hotellen i denna del av staden var att det hade pool. Den var liten och högst upp på taket bredvid solterrassen, men fullt badbar. Det rum de äldste bodde i hade en liten balkong och det lilla extra med badrockar, mousserande och frukt på bordet. De yngre förmågornas rum var dock lika fint men utan balkong och några euro billigare.

Innan vi lämnade Italien för denna gången så besökte vi ett av de största vinhusen på väg upp mot Brennerpasset. Det var lite tidigt för provsmakning och vi hade ju några mil bakom ratten framför oss, så vi inhandlade flaskorna och litade på att deras utmärkelser var smakgaranti nog.

Håkan fick börja packa om bilen redan innan vi valt ut viner.

Lite lek med kameran tills dess bilen var välfylld.

En sagostad där vinet flödar - Riva del Garda!

(Helén)
Har man inte varit i Riva del Garda så måste man hit! Enligt mig, inte för att se något eller göra något – utan bara för att vara! Vi tyckte alla i familjen att våra dagar här tog slut alldeles för fort.

De allra flesta åker nog hit för att cykla verkar det som. Det kryllar av vältränade cyklister både i staden och uppe i bergen. Många åker också hit för att titta på det vackra landskapet och de som gör så är mestadels pensionärer och i betydande mängd brittiska sådana. Vi har några typiska på vårt hotell. De är säkert över åttio år, kutryggiga, vithåriga och med välstrukna kläder. Flera går med käpp, så särskilt långt från hotellet kommer de inte men deras närvaro brinner av livslust och att vilja uppleva mer innan livet tar slut. Så vill jag också ha det!

Hur som helst så har staden allt man kan önska. Vackert badvatten och fina stränder, gamla byggnader och en otroligt charmig gammal stadskärna utan biltrafik, allt vad italiensk mat kan erbjuda samt gott vin och himmelsk glass och allt i en inramning av branta alper som fortsätter upp bland molnen. Här söker man skugga under en salig blandning av palmer, lågt klippta tallar, oliv-, citron- och fikonträd. Man känner sig väldigt liten här som människa och det lockar fram ödmjuka tankar och ro för själen. En sagostad där inget ont kan hända!

Man kan riktigt se hur jag drömmer om att
bo i en sagostad va? :P

 Titta bara på utsikten från vår hotellbalkong!

Vi har ju varit vid södra änden av Gardasjön några gånger tidigare och gillade Sirmione mycket, men naturen här slår det mesta och så upplever man inte samma sorts trängsel här som där. Ska man säga något negativt om Riva del Garda så är det väl att prisbilden på det mesta nästan är i Venedignivå. Dyrt med go'dricka med andra ord...

Våra första två dagar spenderades till stor del på stranden och i vattnet. Däremellan hann vi strosa på de små gatorna och besöka Gelaterior. Vår äldsta dotter använde promenaderna mest till att leta skugga och italienska killar, vår yngsta letade lekparker och svanar att mata och sonen försökte mest hitta på olika sätt att reta systrarna på. Det sistnämnda var inte så dumt som man kan tro. De ljud en retsam storebror kan få ur sina systrar gjorde att vi aldrig behövde fundera över var de var. Ja, förutom då ett ”plask” avslöjade den ena av dem.

Sista dagen då några moln faktiskt tog sig innanför stadens skyddande berg, bestämde vi oss för att åka på en vinresa. Mellanbarnet som till och från klagat på att semestern hittills inte innehållit någon sovmorgon – hon har ju faktiskt ”bara fått sova till elva som längst!”, valde att stanna på hotellet. 

Vi körde i nordlig riktning till Arco, i sydlig riktning till Limone och östlig riktning till Lago di Ledro. Den sistnämnda etappen var mysigast. Den gick genom tunnlar men mest på serpentinvägar genom små byar. Vi nådde en alpsjö vars vatten var ännu grönare än Gardasjöns och man kunde från några höjder se hela sjön och alla dess stränder runt omkring. Här skulle vi lätt kunnat lägga en hel baddag om vi haft någon över, så mysigt!

Väl tillbaka hemma i R/D Garda, som det står på många skyltar, så bestämde vi oss för att prova hotellets solterrass på taket. Den såg ganska oansenlig ut med sin lilla pool, men för oss blev det precis ett lagom avslut på eftermiddagen. I kväll blir det fotboll igen.

Lite simträning så här i slutet av dagen.