Helén
Jag tänkte jag skulle fortsätta på temat jag påbörjade i
mitt förra inlägg – det här med presenter vid jul, födelsedagar och andra
högtider. Jag älskar ge presenter! Att tänka till, planera och så småningom
köpa. Jag skulle kunna ruinera mig på presentköp. Jag kan vara ute i så god tid
att presenten får ligga och vänta ett år innan själva överlämnandet. Det är
ödesdigert för plånboken kan jag säga, för jag kommer ju på nya bra idéer och
då kan jag inte hejda mig och tänka att inköpet redan är gjort, utan hittar på
någon bra anledning varför personen som ska få presenterna är värd något extra.
Förutom nackdelen med budgeten så är det också svårt att komma ihåg var men
gömmer paketen när man är ute i god tid. Det har dessvärre hänt att det tagit
både två och tre år innan presenterna dykt upp. Det är verkligen pengar kastade
i sjön då plagg både hunnit bli urvuxna och konserter redan spelats. Nu är ju
detta inget jag brukar springa runt och berätta. Risken är ju att man framstår
som inte bara lätt dement utan rent dum. Hur länge jag haft den här defekten är
svårt att säga då dessa händelser snabbt placeras i hjärnrummet
minne-att-förtränga-så-fort-som-möjligt. Det är ett bra rum – jag hoppas ni
alla har ett sådant! Med mitt kontrollbehov och ekonomiska sinne så skulle det
vara en katastrof att lägga minnet i rummet
saker-jag-gjort-som-jag-ska-ta-lärdom-av, då skulle jag bryta ihop!
Om man slutar läsa nu så skulle man kunna tro att jag är
Moder Teresa själv med allt villkorslöst givande. Så är det ju nu inte (och
här hoppas jag att ni som ibland får presenter av mig åtminstone slutar läsa).
Jag kan nämligen ha både en och två fula baktankar med mina presenter. Inte så
att jag vill vara elak och köper hemska bungyjump-hopp och liknande. Nej, men
jag köper ofta presenter som jag själv kan ha stor vinning av. Jag köper t ex inte dammsugare till
familjemedlemmar eller personvågar. Det har jag själv öppnat paket som
innehållit och det skulle jag inte utsätta någon för. Nu vet jag att det i mitt
fall fanns överslätande förklaringar till detta – personvågen var en riktig
designprydnad för badrummet och dammsugaren en värsta städ-Rolls Royce. Men det
sus som gick genom de personer som bevittnade mitt paketöppnande förklarade
både för mig och också givaren att detta var inte ok!
Tillbaka till mig själv – mina strategier är mer
sofistikerade än så. Första nivån är ni nog många som är bekanta med. Den
innebär att man köper någon form av upplevelse som innebär att man själv får
följa med eller på något sätt i alla fall vara delaktig. Hit hör
konsertbiljetter, spa-weekends, buggkurser och resor av allehanda slag. Denna
nivå kan också graderas inbördes. Har du köpt biljetter till din egen
favoritartist eller är det egentligen bara du själv som verkligen uppskattar
spa-vistelser? Ja, ego-poängen kan variera på denna nivå. Denna första nivå är
lätt att försvara gentemot sitt samvete;
”Investeringen är ju det dubbla eftersom jag måste betala
för mig själv också.”
”Jag ger inte bara bort en gåva – jag visar också att jag
gärna umgås med vederbörande.”
Anledningen till dessa inköp är ju att du får en anledning
att lägga pengar på något till dig själv, fast ekonomin säger köp-stop för egna
nöjen.
Nästa nivå är mer egoistisk men än mer sofistikerade. Det
går inte att bevisa mina baktankar här. Nu börjar mina äldsta barn uppnå den storlek att jag själv kommer nyttja
denna nivå betydligt mer framöver. Här köper man presenter typ kläder som
passar både mottagaren och dig själv, träningsredskap, en dyr resväska eller
varför inte en slalomutrustning.
Den tredje och mest egoistiska nivån kommer vi till nu. Här
har man som givare en välgenomtänkt målbild av presenten. I mitt fall har den
varit ganska enkel att genomskåda – det är väl bristen. Det gör att man bara
kan ge dessa typer av presenter till de som verkligen älskar en, risken att de
annars säger upp bekantskapen kan vara stor. Min man har fått några sådana. Ni
har tidigare kunnat läsa om att jag för några år sedan gav honom en crawlkurs.
En termin skulle han ägna sig åt att förbättra sina simkunskaper. Min
täckmantel var att han behövde detta för att genomföra ett kommande triathlon.
Min tanke var så långt ifrån det omtänksamma, välmenande att han efter kursen
skulle ha mycket större chans till överlevnad vid ett drunkningstillbud eller
bättre triathlonplacering. Nej, själv hade jag min målbild klar för mig – en
make med simmarkropp! Jag kan ha förrått mig själv med kortet som fick bli
presenten. Där hade jag fotoshop’at in min mans ansikte på en simmarkropp (Matt
Biondi's).
För att ni som inte var så inne på simmning under 80 o 90-talet ska slippa Googla. Matt Biondi - flerfaldig Olympisk medaljör. |
En annan bra present var när jag gav honom en
massageutbildning vid Axelsons Massageinstitut. Att det skulle vara en
uppmuntran till att byta yrkesbana stämde så klart inte. Jag älskar att få
massage och veckovisa bokningar av nämnda visar sig bli ganska dyrt i längden.
Jag kallar därför denna typ av nivå-tre-presenter för investeringar.
Avkastningar av investeringar kan dock tendera att blekna vartefter åren går.
Jag kan t ex nämna att jag på alla hjärtans dag i år fick ett klipp-kort på
två(!) massagetillfällen av min man. Detta med en veckas mellanrum på väldigt
specifika tider och dagar. Anpassade efter mina behov? Nä, skulle inte tro det!
Det var tider då Liverpool spelade match! Han finner alltså ingen större glädje
i att studera min kropp ingående i en timma (vilket jag dessvärre kan ha
förståelse för) men kan tänka sig att ge mig lite beröring medan han underhålls
på annat sätt. Man får vara glad för det lilla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar