Ni som känner oss lite bättre vet att våra tjejer älskar hundar men att vår son tvärtemot har ganska stor respekt för dessa fyrbenta varelser. Hundar är ju som överallt annars ett vanligt inslag även här på Teneriffa. Här strövar de dessutom omkring lösa och en del är mer välskötta än andra. Vi har träffat på lite större kamphundar med munkorg som tack och lov varit kopplade, vi ska väl erkänna att alla i familjen är tacksamma över just kopplet dessa gånger! Vi hyr ju denna gång in oss i en lägenhet som ligger i ett bostadshus där massa spanjorer bor och bredvid oss bor förstås en hund. En skällig liten Yorkshireterrier som blir alldeles galen när vi går förbi eller när Claes nyser för den delen. Vi får ännu lite mer sommarkänsla då hon låter väldigt lik Evita, mina föräldrars hund, som också skällde på allt och alla. I alla fall är Max mest rädd förstås och funderade på olika sätta att göra sig av med den lilla stackaren. När han började planera olika attacker varav en var att lite oskyldigt backa över hunden med Fiestan kände vi oss tvungna att sätta stopp. Så gör man faktiskt inte mot söta hundra! Samma granne har nyfödda tvillingar också och de likt våra tvillingar när de var i den åldern sätter igång med en skrikkavalkad runt 22 varje kväll. Maken suckar lite medan jag kan mysa och känna att jag behöver inte gå och bära och trösta utan kan sippa vidare på min Cava och läsa min bok.
På tal om rädslor så är det något av ett kännetecken för några i våran familj och vår äldsta dotter är rädd för människor i allmänhet och påtända potentiella mördarspanjorer i synnerhet! Hon har väldigt långa ben vår dotter och vid promenader hamnar hon ofta 10-talet meter framför oss andra, suckandes att vi är förfärligt lååångsamma!! Nu ska ni inte tro att hon använder ordet förfärligt för det gör hon inte utan byt ut det mot en svordom så är ni närmare sanningen. Men plötsligt saktar hon ner och väntar in. Detta hände senast idag på väg tillbaka till solstolarna efter lunch. Hon stod där lite nonchalant och låtsades att hon ville vara sällskaplig (men mig lurar hon inte!!). Jag kunde inte låta bli att le då jag förstod att en potentiell fara lurade längre fram. ”Vad ler du åt?” frågar hon. ”Är det nåt otäckt längre fram eller?” frågar jag. ”Jamen alltså han den där kille där framme ser ju jätteläskig ut och så försöker han prata med mig hela tiden!” får jag till svar. Jag försöker då pedagogiskt förklara för henne att han säljer smycken och skulle få väldigt dålig vinst om han börjar mörda turister som passerar förbi. ”Men jag vill inte ha några smycken så han kan väl låta mig vara ifred!” säger hon lätt kränkt. ”Fast det vet ju inte han” säger jag. Jag känner dock, som en och annan gång förut, att vi inte når varandra riktigt i detta utan lägger ner diskussionen. Och hör och häpna vi passerade både honom, den andra mannen som stod bredvid som såg mycket farligare ut med något slags horn inkört igenom örat och landade i våra solstolar alldeles vid liv!
Något senare skulle vi hyra surfbräda att leka med i vågorna, Tea (samma tonåring alltså) stannar av ren lathet kvar och får vakta grejerna. När jag gått tio meter blir jag tillbakaropad då en kraftigt påtänd spanjor på tiggarstråt närmar sig våra solsängar. Bara att gå tillbaka och spänna musklerna för att skrämma bort detta potentiella hot. Under tiden står övriga familjen en bit upp i backen och ropar på mig och gör frågande handrörelser som jag tyder som ”vad händer” ”vad gör du” ”men kom då”. Trots att vi under den här semestern träffat på väldigt få svensktalande personer känner jag ändå att det är tämligen opassande att skrika tillbaka till dem och hur förklarar man ”ska bara rädda min dotter från den potentiella våldsman som söker en euro eller två ibland turisterna på stranden” med hjälp av stora handrörelser!?
Annars lever vi livets goda dagar! Ja förutom att maken vid två tillfällen sprungit rakt in i köksfläkten och slagit upp sår i huvudet, ramlat och skrapat ryggen på en joggingrunda samt att Tea idag klev ner i ett hål ute i vattnet och stukade foten. Först trodde vi nog att den var av eller att den i värsta fall skulle ramla av men sen var det nog bara en lättare stukning. Men i skrivande stund passerar hon nu mig och härjar ”aaaaj alltså jag tror faan hälsenan är av!!” , vi får väl se om vi kommer hem med henne i gipspaket eller hur det blir!? I alla fall har vi de senaste dagarna hittat till en jättemysig strand nära hotellet och låtit bilen stå. Vi är ju ändå lite rädda om grannens hund!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar