Nu är vi åter i hemmet, en vecka går så fort! Vi har haft det härligt med massor av sol och bad, mycket sömn och god mat och underbara glassar! Allt som oftast har vi varit sams och gillat varandras sällskap. Vår äldsta tycker nog att eget rum hade varit en fördel och längtade mot slutet hem till sin älskade säng som inte låter som en pipleksak för hundar.
Vi övriga i familjen kan nu ägna oss åt allehanda tråkningar! Delar av semestern har bestått av bråk angående vem som ska ha vilken laddare på kvällarna. Den Max hade med sig är den bästa och har den längsta sladden. När Tea kommer på vad Max borttappade mobil innebär gällande laddning utbrister hon ”YES nu kan jag ta den braiga laddaren!!” Det har också kunnat låta ”ska du inte fota det där schyssta?........nä just det!!” eller ”Max har du laddat din mobil inför hemresan?....nä just det!” Nu är det ju mest synd om oss vuxna som troligen får stå för kalaset! Nu resonerar barnen så att skulle nu en telefon försvinna i havet var det rätt telefon. Den här i-phone 6:an är tydligen från början av 1800-talet! Och räknar man på vad vi sparat på att bo i en helt okej lägenhet fem personer en hel vecka för 3450 kr totalt och åkt i en inte lika okej Ford Fiesta (eller åkt och åkt, nästan sprungit bredvid och skjutit på) för sådär 1500 för hela veckan så har vi samlat ihop till en ny mobil….eller? Nästa telefon vi skaffar ska vi dock ha betydligt bättre SIM-kort i var så säkra!!
Ett litet missöde inträffade dock näst sista dagen. På den vanliga promenaden till den delen av stranden vi brukar ligga på kan man antingen gå via strandpromenaden eller på stranden. Alla valde att gå på stranden tills vi upptäckte att det var högre vatten än när vi gått där tidigare. Vi tre äldsta valde då att kliva upp på strandpromenaden igen medans våra två ”små” valde strandvägen och det knähöga vattnet. När Max skulle passera en lite högre klippvägg kom det en våg samtidigt som blötte ner honom upp över shortsen. Att shortsen blev blöta gjorde väl inget men ni som har barn över sådär tre års ålder vet vart de placerar sina mobiltelefoner! Ja just det i BAKFICKAN!! Och nu pratar vi inte om jeansshorts med tajta fickor utan mjukisshorts med väldigt sladdriga fickor. När han kommer förbi klippassagen och når strand igen börjar han lite panikartat slå sig på fickorna. ”VAR ÄR MIN MOBIL???” skriker han. ”Var hade du den?” frågar jag. ”I fickan!”………såklart!! ”Ja du då är den nog i havet” konstaterar jag. Ett lätt panikartat letande tar vid men vi ger upp tämligen snart. Ja alla utom min man då som ger sig på att han ska hitta den. ”Den borde ju spolas upp” hävdar han när jag efter 45 minuter går tillbaka för att se om havet även tagit honom. ”Jag fattar väl att den är förstörd men det skulle vara roligt att hitta den” försvarar han sitt lätt maniska letande.
Nu vidtar en dag med ångest för sonen. Ångest över sin slarvighet och att han varit oaktsam om sina grejer. Även en ångest över förlorade snapdagar med kompisar (han kan inte inloggningsuppgifterna och kan därför inte logga in hos någon annan) och kvällen som är kvar och flygresan hem som måste klaras av utan telefon. Väl hemma har han ju sitt kära Ps4 och en i-pad så då klarar han sig ett tag tror han. Och behöver han ringa har han ju sin tvillingsyster strax bredvid både till och från skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar