Det Svarta Cyklopet har fått ett uppdrag!

(Helén)
Vi tog oss alltså helskinnade genom Tyskland som ni kunnat läsa tidigare. Trots att chaufförerna maskade lite (tyckte jag) och vi hade varit ett lättfångat byte för tyska fotbollshuliganer. Men så är min dröm att få köra en Formel 1-bil också. Kanske var det därför min man aldrig erkände att han var trött, så jag fick byta av som chaufför medan hastighetsgränsen var gränslös.

När vi anlände till Österrike ösregnade det och vi kunde bara misstänka att alperna fortsatte ovan molnen. Vi var dock lite tidiga och vårt Gasthaus hade inga färdiga rum till trötta svenskar. Efter lite tjat fick vi barrikadera spa-avdelningen. Syster och jag kastade oss direkt i den uppvärmda vattensängen och försvann in i drömmarnas värld. När vi vaknade så gjorde vi det med vissa panikkänslor. Vår svettiga hud hade klistrats fast i gallonunderlaget och vi fick slita oss loss. Tur att bara vissa delar av oss var utan kläder!

Där bakom ligger vårt logi för natten.

Lagom när receptionisten kom och meddelade att städerskorna hade tokstressat och nu blivit klara med våra rum, trots att det var långt kvar till ordinarie in-checkning (ja, hon sa det med andra ord…), då var alla så hungriga att vi tackade men satte oss i bilarna och körde mot Salzburgs centrum för att äta. Svågern försökte överslätande förklara att vi kommer att ”äta hos er i kväll”, men de såg ganska oförstående ut.

Väl inne i storstaden passade maken på att köpa ett coolt cyklop med tillhörande snorkel. Det passade honom inte riktigt men det var svart och såg ut som ett som Jack Bauer skulle använt. Ni vet när man ska ta sig in på en ambassad genom att simma i kloakerna och dyka upp ur en gatubrunn på fiendes område. Ja, ni som inte förstår, tänk James Bond då för sjutton! Det passade fint på mig dock. Om det var för att det dolde det mesta av mitt ansikte eller för att jag helt enkelt har en annan ansiktsform vet jag inte men det ska bli mysigt att få snorkla i Kroatien!

Det blev en liten promenad i byn innan
middagen när himlen sprack upp och
man kunde se alptopparna.

När frukosten började serveras på vårt Gasthaus på lördagsmorgonen stod vi på tröskeln och när klockan slog åtta rullade bilarna åter söder ut. Riktigt bra vägar och vyerna i Österrike är ju bara fantastiska. Att köra genom Slovenien var nytt för oss. Mitt i en tunnel lämnade vi plötsligt ett land för att fortsätta in i ett annat. Slovenien var väldigt lummigt och här byttes de stora motorvägarna mot rena Malex-vägar. För er som inte varit i Malexander kan jag berätta att vägarna dit är stigar som kor på fyllan trampat upp. Minsta obekvämlighet har man rundat istället för att ta sats och forcera igenom. Det har alltså skapat en väldigt kurvig väg. Sedan har man breddat och asfalterat dessa. I Sloveninen var dock beläggning på vägen väldigt fin, så som omväxling, var mc-krökarna riktigt trevliga.

Bild i soldiset när vi precis kört över bron till Krk.

Så fort vi passerat gränsen till Kroatien möttes vi återigen av välunderhållna autostrador. Så sista biten ner till Krk gjorde vi i ett nafs. ”Krk” förresten – hur kan en ö inte innehålla en enda vokal. En ö är ju just - en enda vokal. Kanske tog man Ö:et från Krk just för att alla andra öar skulle få den bokstaven? Har Krk var den ö som fått offra sig? Om jag skulle ägna veckan åt att försöka ta reda på om så är fallet kanske? Är uppdraget stort nog för Jack Bauer? Kan jag använda det svarta cyklopet? Eller ska jag kanske bara gå och lägga mig nu? I morgon får ni veta och se mer av vårt boende här på den vokallösa ön!

Värkar och Autobahn är ingen bra kombo!!

(Jill)

07:00 ringer klockan på torsdagsmorgonen och det är dags att komma iväg. Det sista trycks in i bilen och ungefär då testar chauffören GPS:sen som visar sig inte laddas som den ska när kontakt sätts i. Efter lite suck och stön föreslår jag (rätt stolt över det faktiskt!!) att det kanske är en säkring i bilen som gått. Jag hade rätt! Maken bytte ut den och GPS:en laddade fint igen. På utsatt tid vid 09:00 rullar bilen mot Trelleborg, nåja mot makens syster som har Sun Lip och en ansiktstvätt som jag gärna vill hämta upp. Under den kilometern hinner barnen bli osams för att INGEN får plats i baksätet och lillebror lutar HELA sin kropp på sin äldsta syster och SÅ KAN VI FAKTISKT INTE HA DET I TYP 500 MIL!!! Efter en kilometer fick vi alltså möblera om i bilen och plocka bort den bilbarnstolsrygg som faktiskt fortfarande fungerar på mina, likt sin mamma, ganska korta tvillingar. Tanken var att den av de två små som satt i mitten skulle ha bilkudde med rygg och huvudstöd för att dels kunna sova bra själva och att syskonen också kunde luta sig emot den. Det gick nu inte för de som satt bredvid hade blivit så stora att det blev för trångt. ”Ryggen” plockades bort och lades in i svägerskans garage.

Nerresan till Trelleborg gick sedan fint och på terminalen mötte vi upp Regeringen. Ni som varit med oss förr vet att min syster med familj kallas så. Dels för att min syster bestämmer det mesta, mest hela tiden, samt för att hon som en sann politiker fabricerar sanningar när det passar hennes intressen. Den sex timmar långa båtfärden var lugn och behaglig och många av familjemedlemmarna fick lite välbehövlig sömn i de hytter med fönster vi bokat.

"Nu-är-vi-på-väg-bilden" på hela sällskapet.
Den nedre är fyra år gammal - känner ni igen oss?
(Den gången åkte vi båt redan från Gbg.)

21:30 körde vi av i Rostock och nu var det lite seriös bilkörning som gällde. 93 mil skulle tillryggaläggas under natten. Vi anade problem redan innan vi körde av när vi såg Helen hänga mot bilen och se ut som hon hade förlossningsvärkar. IBS-magen hade gjort sig tillkänna även denna resa. För fyra år sedan hade vi dock hunnit en bit ner i Tyskland, den här gången hann vi knappt av båten. I år hade vi laddat med walkie talkies för att lättare kunna prata med varandra. För att lyckas med detta måste man vara på lagom avstånd och inte trycka på gasen och köra ifrån följebilen. Efter ca 15 minuter skrapade det till i vår walkie talkie och vi hinner se bakljusen på regeringsbilen som kört av medan vi befinner oss på omkörning av lastbil. Den här gången gick det fort att tappa bort varandra!! 

Vi hann fem mil innan de började rulla igen. Sen tyckte de det var en bra idé att fastna vid ett stopp och försöka ta en annan väg som ledde åt fel håll, som tur är inser de att de är fel ute innan de kör på den lilla träfärjan som hade tagit dem till gud-vet-vart och vänder tillbaka igen. Vi är nu ca 9 mil före dom men det löser sig med något mer bensträckarstopp för oss och vi strålar samman strax norr om München vid 4:30. Nu bestämmer vi oss för en liten tupplur på ca 30 minuter innan vi drar vidare. 12 timmar efter vi kört av färjan i Rostock når vi byn Untersberg strax utanför Salzburg i Österrike. 

Nu har vi sovit sådär 2 timmar på de senaste 34 och känner oss lite lagom sega! Vi får se om vi orkar med en wienerschnitzel innan vi kryper ner för natten. 

Vi tonar ner det patriotiska, första dygnet i alla fall...

(Helén)

Här skriver man ett hjärtskärande inlägg om hur jag drabbats av Borrelia (eller ja nästan, eller kanske, eller i alla fall lite). Det minsta man kan förvänta sig är väl en stöttande och orolig replik i nästa inlägg från lillasyster? Jag menar, hur skulle de klara sig utan reseledaren her self? Hon ringde inte ens! Jo förresten, för att klaga på att jag skannat in resplanen upp-och-ned! Till och med min femåring vet att det inte finns något upp och ned, det är ju bara att vända på papperet hon skrivit ut. Och att hacka på att jag glömde ta med dessa papper i midsommar? Jag kan vara glad för att jag inte lagt ifrån mig mitt huvud någonstans och glömt det de senaste veckorna – så har mina dagar sett ut.

Att de inte försågs med en hel respärm denna gång har sin naturliga förklaring. Denna Europa tour har vi bara gemensam rutt ner till Krk, efter det styr lillasysterfamiljen kosan mer norrut än oss. Jag tänkte nu som sig bör av en seriös reseblogg berätta hur våra planer ligger för de närmaste veckorna. Imorgon förmiddag kör vi mot Trelleborg för att ta färjan över till Rostock. Sedan följer nästan ett dygn av bilkörande innan vi når Sankt Leonhard i Österrike, där vi har vår första övernattning bokad. Redan följande dag beräknar vi nå ön Krk i Kroatien där vi ska spendera vår första vecka. Här efter klipper Följebilen navelsträngen och Regeringsbilen kör mot Riva del Garda i Italien. Följebilen försöker då hitta tillbaka till Österrike och Fieberbrunn där de ska spendera fyra dygn innan de pinnar på hemåt igen. När vi i Regeringsbilen känner att vi är klara med regionerna vid norra sidan av Gardasjön åker vi till tyska Metzingen. Ni som inte vet vad man gör där och är nyfikna får Googla, men vi kan säga som så, har vi några lastutrymmen lediga i bilen så fylls nu dessa. Eller lite får vi väl spara tills vi åter når Rostock och ett sedvanligt besök hos Calles tömmer det sista ur reskassan.

Regeringsbilens rutt

Följebilens rutt     

Ni som följde oss vid vår förra Tour kommer se att Regeringsbilen är den samma förresten. Vi beställde faktiskt en ny bil vid jul, men när den kom hade den fel klädsel. Då surade jag till och vi la hela bilbytet på hyllan för ett tag. Så vi får hoppas att vår amerikanska italienare håller ihop. Lillasysters familj har bytt bil ett par gånger sedan dess så där återstår det att se om rookien hänger med i svängarna. Efter dagens match har jag dock tagit ner det svenska flaggspelet jag hade satt fast på biltaket samt maskerat våra nummerskyltar. Man vill ju inte råka ut för några olyckor från olyckliga tyskar när vi bränner igenom landet det första dygnet!

Alltid toppen först Helén - ALLTID!

(Jill)

Vill bara förtydliga att fästingen satt på Helen och inte på mig, hon glömde namna sitt inlägg (även solen har sina fläckar!).

Nu är det snart resdags och det sista packas ner och packas om. Idag har det handlats en del. Det behövdes fyllas på med t-shirtar till maken och resgodis till oss allihop. Ja inte till mig då förstås, jag är ju på konstant träningsläger. Det närmaste jag kommer godis just nu är väl den ryska twisten jag håller på med på altanen! Förlåt den var dålig!! Sen var det ju den obligatoriska apotekspåsen som inhandlas inför varje resa. Den har jag blivit hånad för många gånger, men flera är de som kommit med blicken nedslagen och frågat om både det ena och det andra när åkommorna hopar sig. 

Tonåringens nya bikini kom i brevlådan idag också, så här i sista stund. Vi behövde inte hämta den på Ica och det kan man ju förstå! Så liten som den var så gick den ju lätt ner i brevlådan. Om vi nu var förfärade förra gången det handlades bikini så kan jag berätta att det blivit värre! Dessa byxor var om möjligt ännu mindre utan att för den skull klassas som string. Nåja den var röd och fin och jag och pappan (mest pappan) tycker nog bäst om den när den hänger på tork! Det som är lite underligt är att samma tonåring har mest packning fast hon har minst kläder!? Ja alltså hon är ju längre än mig och så men hennes kläder är kortare, tajtare och innehåller mycket mindre tyg än någon annans, ändå tar de mest plats.

Min kära syster har dock inte skött sina resesysslor fullt ut den här gången. I år fick jag göra en egen resruttpärm – illa!! Hon hade visst skrivit ut resrutten Rostock-Krk men glömde att ta med den till midsommar. Scanna in den då och maila så skriver jag ut själv, sa jag. På det viset slapp jag ju sitta och leta upp rutten i alla fall. Nu bar hon sig inte bättre åt än att hon scannade in allt upp och ner!! Helt galet blev det! Mina kollegor på jobbet har lärt mig att man alltid ska stoppa in toppen först, det blir mer rätt så! I alla fall så kopplade jag i sladden till skrivaren och började printa dessa 19 sidor. Mitt i detta tar pappret slut och under tiden jag fyller på nytt stjäl maken datorn för att visa sin syster en sak. Skrivaren spottar nu ut halvskrivna sidor och till råga på allt skriver alltid vår skrivare ut det sista pappret först bara för att jävlas! Förstår ni förvirringen som då uppstår? Följer vi den här beskrivningen kan vi hamna i Salzburg innan vi ens passerat Berlin! Försökte ringa min syster och få guidning i virrvarret men tror ni hon svarade? ICKE!! När jag tittade till skrivaren igen hade den spottat ut massa mer sidor och jag kunde tillslut jämföra dessa blad med de uppochner vända jag hade i datorn och fick till en rutt som såg rätt ut. Nu har jag en rosa och fin resruttpärm som jag gjort alldeles själv! Heja mej!!

Hela resan är hotad!

Jaha, nu skulle vi då så smått komma igång med bloggandet eftersom vår Europatripp är nära anstående. En lite mjuk inledning för att inte skrämma nytillkomna läsare, lite seriösa resetips och nyfikna funderingar och lite mindre trams och framför allt INGA personliga påhopp – det var min tanke. Ni som läst tidigare vet att lillasyster nu mer har tiggt till sig inloggningsuppgifterna (så hade vi det inte tidigare!). Det innebär att i princip vad som helst kan komma att publiceras, utan att jag ens korrekturläst det!

Det gick ju åt skogen direkt! Bara att rubricera det hela med att allt (!) är mitt fel, förskönar eller förmildrar faktiskt ingenting!

Hur som helst – nu har värre saker hänt! Nu kanske vi får ställa in hela resan! Jag har fått Borrelia! Eller det kanske jag inte har fått än… men jag har hittat mitt livs första fästing. På min egen kropp! I ett helt dygn har det kliat galet under vigsel- och förlovningsringen och jag har så smått börjat undra om jag inte är allergisk mot min egen make ändå? (Jo, det har hänt tidigare att jag tänkt så.) När jag nu i eftermiddags till slut drog av mig ringarna så satt det en liten jäkel fastborrad där!

Här har jag de senaste veckorna googlat, som jag alltid gör inför resor, på sökbegrepp som ”giftiga ormar i Kroatien”, ”största spindlarna på Krk” och ”hur snabba är de kroatiska skorpionerna”. Allt för att förbereda mig och mina fobier. Men så går jag alltså och drar på mig Sveriges farligaste djur! Ni får ursäkta men detta inlägg blir inte så långt. Jag måste nu ägna mig åt att googla vilka drinkar som motar Borrelian i grind så att säga. Och hur ofta jag måste dricka dem. Och hur jag ska göra för att det inte ska märkas på jobbet att jag druckit dem.

Allt är Heléns fel!

Jill

Tycker ni det är rätt att hetsa någon så till den milda grad att denne springer en mil i rena förskräckelsen!? Nää det tycker inte jag heller!! Men jag ska ta det från början. Och det här började egentligen för flera månader sen.

Ni känner alla till såna där bilder med bara överkroppar som florerar på social medier. Såna där som är alldeles muskliga och nysvettade. Ofta tillsammans med glada tillrop om hur fantastiskt det är att träna, vilket härligt gäng vi var idag och hur vi slet tillsammans. Det kommer bilder och videosändningar från tävlingar, som tydligen typ ALLA i hela världen som tillhör den här gruppen deltar i, där det svettas ännu mer och man gör oändligt många repetitioner (som kallas reps) av en del möjliga med oftast omöjliga övningar som kallas för det ena namnet konstigare än det andra! Namnen innehåller inte sällan turkar och ryssar som ska get:as up eller twist:as. Pull ups verkar mycket populärt också och vad det betyder vill jag inte ens spekulera i! Visst har jag väl varit på gym några gånger jag med men där kallade vi knäböj för knäböj och inte squat och armhävning för armhävning och inte push up. Men jag kanske är lite av en bakåtsträvare här och kanske till och med lite avundsjuk men det behöver vi väl inte låtsas om.

Min kära syster som under vår uppväxt varit den smala av oss. Som kunnat äta allt utan att behöva bry sig har efter tre barn lagt på sig några trivselkilon. Jag har väl tränat lite från och till och hon har väl betalat för gymkort också men sällan använt dom. Det har lett till att jag blivit den mindre fylliga av oss och det har passat mig bra. Då behöver man ju inte oroa sig för att särskriva stora syster för nu stämmer ju liksom båda varianterna.

För några månader sen började min syster dock förändras, kilon började rasa och vi kunde ana muskler! Det visade sig att hon hade gått med i en sekt. En sekt där det pull:as och push:as, squat:as och WOD:as. Hon är full av blåmärken på kroppen, vissa av dem på ställen som är svårförklarade! Men hon mår bättre än på mycket länge. Jag är dock mycket OROLIG!! Plötsligt väger hon mindre än mig och det kan ju inte accepteras!

Jag blev medtvingad på en sån där träning när vi besökte Kungsbacka för ett tag sen. Arnold Schwarzenegger höll i passet, ja i alla fall om man stod med ryggen mot honom. Holländare tydligen som pratade bruten engelska och lät precis som Arnold. Övningarna var väl ungefär som de jag kört på något cirkelpass innan, jobbiga och roliga. Ett par skilde sig något! Jag har aldrig burit på en sandsäck fram och tillbaka i en industrilokal och heller aldrig lagt en sandsäck på en låda för att sen skjuta den framför sig och springa som en galning efter. Någon satte sitt barn på lådan och det verkar ju fullständigt livsfarligt! Tänk om det tar tvärstopp, då flyger ju ungen all världens väg!! Jag undvek att påpeka det, jag var ju ändå bara en gäst och ville inte ställa till en scen. Jag överlevde i alla fall och rummet fick nog avfuktas efter mig för svetten rann och det var blött överallt där jag befunnit mig. Jag har nämligen den fula ovanan att svettas VÄLDIGT mycket när jag tränar, det räcker med att ta fram löparskorna så börjar det rinna. Jag konstaterade till min förskräckelse att min syster nu var lika armstark som mig och när vi skulle twista som en ryss var hon mycket starkare! SÅ HÄR KAN VI INTE HA DET skrek jag, inte då men jag tänkte det väldigt högt!!!

När vi styrde kosan mot Eksjö dagen efter stannades bilen och diverse hantlar införskaffades samt en medicinboll. Så nu jädrar mina vänner är jag i full gång med ryska twistar, curlade biceps och froggiga squatar. Nu hade ju min syster ett försprång så jag får ju ta i lite extra. Jag kickstartade med ett c9 kost och träningsprogram från Forever living och det kan jag verkligen rekommendera. Varit kanon för både kropp och knopp. Löpträningen är också i full gång och som sagt i veckan sprang jag min första mil och allt är Helens fel! Vi hade tillfälle att träna ihop nu i midsommar då någon initiativrik sommargäst bjöd in till öppen träning på midsommardagen. På väg dit säger Helen till våran mamma att hon kan fota oss när vi tränar och lägga ut på facebook. Du kan skriva att ”nu blir mina döttrar fit:a”. Mamma ser då förfärad ut och säger mycket bestämt att ”det tänker jag då rakt inte. I så fall skriver jag snippa”. Nu förstod ju inte vi vad snippan hade med vår träning att göra men det är ju inte alltid man förstår sig på sina föräldrar!!

Vårt stora intresse för djur och växter (samt kuddar) visar sig...

-Visst var det skönt att bada i havet älskling?

-Va?!?

-Visst var det skönt att svalka sig med vågor av mjukt och salt vatten?

- ? -

-Nä, just det! Du har ju inte orkat gå hela hundra meter ner till strandkanten! Istället fick din fru gå ner själv och möta havets krafter. Till en strand full med kufar med en fetisch för överåriga trebarns-mammor som bara väntar på att röva bort en! Jo, jag har hört att det finns gott om sådana i Torremolinos, men det hindrar inte min man från att sova vidare på solsängen vid poolen. Skönt var det i alla fall även om vågorna slog omkull mig då och då.

Eftersom jag inte var så saknad av maken passade jag på att utforska miljöerna lite på egenhand, rastlös som jag ändå var. Det är svårt att tänka sig att det kan vara så många människor här att denna enorma strand fylls under högsäsong. Nu fanns endast spridda skurar av enstaka badgäster. Jag hittade ett helt gäng med vilda papegojor vid en bäck och om vi ska återknyta till ett tidigare inlägg så lyckades jag faktiskt också hitta några exemplar av den afrikanska Tropius’en. Gissa vad som är vad på bilderna nedan…

I ett annat inlägg från resan berättade jag om hotellet vi bor på men jag glömde en sak. Extrakuddarna på rummet var grymma! De var en meter långa och och lite smalare än de där hemma. Jag sover nämligen alltid med kuddar vid sidan om mig och dessa var perfekt anpassade för det. Sängen var dock bara 160cm bred och hade ett enda täcke och det är inte kompatibelt med min man. När vi flyttade ihop krävde han ganska snart att vi skulle ha två täcken i sängen. Jag sover alltid på sidan och gillar att "kroka om" den jag sover bredvid med armar och ben. Det gillar inte min man att jag gör, han menar att jag kryper upp på honom och låser fast honom - ja, man tolkar ju saker lite efter hur romantisk man är i sinnet. Därför har vi nu alltså var sitt täcke hemma och jag har kuddar vid sidorna om mig att "klättra upp på". Hotellets en-meters-kuddar hade passat perfekt hemma men tyvärr hade vi inga en-meters-väskor att smuggla ut dem i.

Ganska stora väskor hade vi dock så något måste de ju fyllas med. Sista kvällen gick vi så åter ut på stan för att se om vi kunde hitta några fina växter. Nu får man ju inte föra in och ut växter hur som helst med tanke på olika parasiter man kan få med sig. Vi håller oss så klart till rådande reglemente och handlar därför bara växter i trampad form. Kanske åkte det även med några som nogsamt destillerats till ädlare valörer. 

Lätt packade gick vi uppför - sedan gick det bara utför...

Huke er i bänkera - för nu är det jakt på gång!

Jag har tyvärr haft lite svårt att få kropp och hjärna att komma i semesterstämning. Ett sådant där tillstånd där man verkligen njuter av att göra ingenting. Så fort jag lägger mig på solsängen vandrar tankarna iväg till jobbet och jag ligger och klurar på diverse problem. På samma sätt är det vid sängdags. Det kan tyvärr ta upp till en vecka för mig att kunna släppa ständiga tankar på jobbet. Att jag inte kan låta bli att läsa nyinkomna jobbmail var femte minut hjälper ju inte direkt heller. Det är verkligen inte lätt att göra ingenting! Om man inte är min man då, som snarkar två minuter efter att hans kropp lagt sig tillrätta under solens strålar. Jag själv har nu gått runt hotellområdet ett otal gånger och känner varje vrå, jag har beställt barens alla drinkar bara för att det känts för dumt att bara gå förbi och jag har även smitit ut från hotellets gated community utan ärende - bara på grund av rastlöshet. Men idag fick jag ett uppdrag!

Här nere till höger ser ni min man i
en typiskt "sova-i-solen-ställning".

Idag har jag varit aktiv! I alla fall om man jämför med igår. Vad jag gjort? Det är nu ni ska sluta läsa om ni inte ska behöva se mig som fullkomligt hjärndöd framöver. Så här började det;

Precis när vi kommit till våra solsängar i förmiddags plingar det till i telefonen. Det är från en ”vän”. Jag ska inte hänga ut vederbörande med epitet som fixerad-medelålders-nörd, då är det bättre att jag låter personen vara anonym och kallar denne för ”vän”. Så här ser sms-konversationen ut som följde:

Vän:              ”Är det i Malaga ni är?”

Jag:               ”Ja, precis söder om – i Torremolinos.”

Vän:              ”Nice! Vill du göra mig en tjänst där då…?”

Jag:               ”Vad kan det vara?”

Vän:              ”Jag tänker på alla Absolut-flaskor jag jagat världen runt till dig…”

Jag:               ”Säg då!”

Vän:              ”Det finns en Afrikansk typ som sträcker sig till just Malaga… inte längre norr ut, jag har letat själv där…”

Jag:               ””Afrikansk typ” – en människa?”

Vän:              ”Nej, Tropius…”

Jag:               ”Å vad är det – en akvariefisk?”

(Nu får jag en bild – en spansk karta med en tydlig markerad linje genom Malaga.)

Jag:               ”Ok, är det afrikansk sprit – vilken smak?”

Vän:              ”Nej men alltså… det är en Pokemon som bara finns i Afrika och dit planerar jag inte att åka. Men man kan nå den från där du är!”

Ja, ni vet Pokemon Go - som alla började och slutade med för två år sedan! Nu vill denne vän att jag ska fånga en riktig raritet (uppenbarligen!) åt honom. Jag kan ju aldrig inte anta en utmaning, i synnerhet inte när jag är rastlös. Så jag laddar upp Pokemon Go och jag är igång!

På kvällen bestämmer sig maken och jag oss för att utforska Torremolinos shoppingdistrikt. Först irrar vi in oss i gay-distriktet – tror vi. Det visar sig vid närmare efterforskning att Torremolinos är en av  HBTQ-världens huvudstäder och att varannan bar är en gaybar var vi än var. Vi når dock shoppingdistriktet runt Calle del San Miguel bara några kvarter från vårt hotell (och hundra tjugo åtta trappsteg upp om man tar vägen vi valde). Då jag går in för alla uppdrag med hull och hår så blev shoppingrundan väldigt billig. Inte en euro gjorde vi av med. Jag gick ju inte in i en enda butik eftersom jag var fullt upptagen med att håva in Pokémons. Om jag fick tag i den eftertraktade Tropius? Nää, men den fanns i närheten ett tag, men det kommer jag inte våga berätta för min vän – tur att denne inte läser bloggen…

Det krävs full koncentration när man ska fånga monster!