Fredagen den trettonde!

Vi lämnade, aningen svettiga, BMW's stad och fortsatte söderut så snart hotellfrukosten ätits upp. Det flöt på bra och vi nådde snart Österrikiska Villach. En mysig stad med gå-gator - fullt möjliga att köra bil på visade det sig. Det uppskattades dock inte av marknadsknallarna längs gatan och vi tvingade retirera. Att Claes vevade ner rutan och skrek "We are Schwedisch!" verkade inte heller förmildra det hela.

Efter en lunch på en världskänd hamburgerkedja skulle syster och jag få egentid. Egentid = gå till stormarknaden och köpa öl till männen - medan de tog med barnen och hämtade bilarna från parkeringen. Vi inhandlade också vin till oss själva för att till kvällen kunna skåla in semestern på riktigt. De övriga familjemedlemmarna lyckades hitta bilarna. Den ene chauffören undkom sedan med nöd och näppe att skala av både takbox och biltak under en betongbalk, när de sedan skulle hämta upp oss. Detta då bakomvarande chaufför såg vad som komma skulle och hängde sig på tutan likt hesa-Fredrik. Villachborna måste trott att ett flyganfall var på ingång - men jag är glad, för det gjorde att vi slapp att åka tvångs-ned-cabbat resten av resan. Idag hade det kanske inte gjort så mycket för det var varmt - runt 30 grader.

Den lilla besvikelse som anades hos sällskapsbilen, över att de Österrikiska vägarna var väldigt raka och breda, var som bortblåst när vi nådde målet för dagen. Långt uppe i en alp låg det pensionat vi skulle göra vårt stopp vid. Att få möte med bilen den sista kilometern hade inte varit att tänka på. För att förtjäna kvällens Wienersnitzel togs en eftermiddagshajk till närmaste vattenfall.

Prost!
Helén

Ett chaufförsbyte kändes efter ett tag motiverat.

Wasser wasser...

Wienersnitzel fur alle

Hans Lederhosen gick hem hos en och annan kvinna
i sällskapet.

Utsikt från balkongen