Senare på kvällen valde vi också att byta dans runt stången mot cykelbil - ett inte helt genomtänkt beslut kanske... Dels började mörkret lägga sig och vi fick cykla med lyktor tända för att överhuvudtaget synas. Hördes gjorde vi dock - vilda tjut kom från de båda cykelbilarna. Mest vild var nog Lilja-Lee som placerats längst fram i fronten (ja ni hör ju - livsfarligt bara det!) på familjen Carlsson-Stenums bil. Kändes ju fullt logiskt att placera babysätet där! Hur som helst så vevade hon med armarna och jublade samt ryckte i båda rattarna hela turen - någon form av trötthetsextas skulle jag som mamma tolka det hela. Själv satt jag längst bak och var mest livrädd. Körde vi på bilvägarna så kom vanliga bilar med krockkuddar körande i rasande fart och tog absolut ingen notis om oss oskyddade medtrafikanter och gav vi oss helt olagligt in på gågatorna var det diverse fotgängare som var nära att få sätta livet till. Att styrmännen för fordonen var de båda fäderna gjorde ju inte saken bättre. Här satte tävlingsdjävulen åter in och endast en-meters-murar och större hus kunde hindra dem från att ta sig fram och livsfarliga omkörningar gjordes mer än gärna. Att de hade resten av sina respektive familjer i sätten på dessa stålställningar på hjul - verkade de ha glömt. Nu blev inte offret för denna resa någon ur dessa familjer - om vi bortser att Elton fastnade med en fot mellan tramporna efter halv tiden och fick tillbringa återstående tid bak hos mig. När endast 50 meter av färden återstod, vinglade vi fram på Porto Santa Margheritas gå-gata - då händer det! Under ett träd vid sidan av gatan satt en fyraårig pojke och lekte med sin nya stora bil. Som av en händelse släpper han det självgående fordonet precis som vi svischar förbi. Malmqvistbilen hinner förbi men det gör INTE följebilen. Med ett krasch och en tvärnit mosas den lille pojkens stora bil under bakre däcket på monsterfordonet. Skräcken i pojkens ögon där han står ett par meter bort går inte att beskriva. Men den är ändå inget i jämförelse med det ansiktsuttryck stackarn får, när pappan efter att ha lyft upp varkdelarna från vägen, överräcker dessa till honom. Han tittar ömsom på det demolerade platsschabraket, ömsom på oss och kastar till slut det oigenkännliga hårt i gatan och bryter ihop. Vi cyklar moloket vidare de sista metrarna fram till uthyrningsbutiken för dessa fordon. Döm om vår förvåning när vårt ressällskap står där och gapskrattar. Till deras försvar ska sägas att de aldrig såg den ledsna pojken men de borde ju sett våra ångestfyllda miner. Den mest storhjärtade av oss - Elle, får oss sedan att gå igenom butik efter butik för att hitta den drabbade familjen. När vi efter mycket om och men gör så, verkar pojken redan glömt det hela och föräldrarna som inte förstår ett ord engelska vill inte ta emot några pengar och försäkrar oss med teckenspråk att allt är ok.
Midsommarnatten avslutas inte med några blommor under kudden men väl med strandsand mellan lakanen!
/Helén
 |
| Midsommarkänsla - jomenvisst! |
 |
| Innan start ser allt lugnt ut... |
Hjärtat for upp i halsgropen på oss när vi läste rubriken om olycka.Att det handlade om en leksaksbil var en stor lättnad även om det var en stor tragedi för pojken.Det var fint av Elle att ha ett sådant medlidande till pojken.Vi förstår av bilderna att ni bedriver intensivträning i bilkörning för Lilja-Lee men är det inte väl tidigt vid 1-års ålder.Men det kan vara bra att ha en tredje chaufför inför den stundande hemfärden.
SvaraRaderaHälsn.Lena och Christer.