Trollstigen - en sån barnlek

Så var det dags att lämna Italien och ta oss an Österrike. En resa på 65 mil som inte går att likna vid något annat. Bara det att ena timman stå utanför bilen och flämta av värme då termometern visar 28 grader, för att en stund senare stå utanför samma bil och flämta hänförda av utsikten och kasta snöboll.

Dagen började så långt väster ut i Italien man kan komma och vi följde medelhavskustens glittrande vatten tills dess det var dags att vända nosen mer norr ut. Förbi Gardasjön och in i Italienska Tyrolen bar det. I Bolzano stannade vi för att äta sen lunch och skulle då göra ett vägval. Båda vägarna skulle ta ungefär lika lång tid att köra men den över Brennerpasset innebar motorväg men var dryga tio mil längre. Vi i regeringsbilen gillar att se saker men Claes ville ha mer på fötterna och tog kartboken och frågade en annan av gästerna på matstället. "-Impossible!!!" utbrast hon när Claes visade den kortare vägen. Vi kunde också läsa oss till att den periodvis inte var öppen, men det förutsatte vi gällde vintertid och vi fick också veta att den inte var öppen nattetid mellan 20.00-07.00, men tills dess borde vi ju ha passerat.

Beslutet togs - ingen mer motorväg idag och vi drog iväg. Ganska snart fick vår gps fnatt - den var helt bortkollrad och visade att vi körde både i floder och genom byggnader. Visade den för en gångs skull att vi körde på en väg så inte var det den vi hade under däcken. Sträckan vi tog oss fram går inte att beskriva med ord egentligen men vi kan säga som så att hade vi inte hållit oss på vägen hade vi aldrig mer hållit i något, vi trodde flera gånger, att högre upp än så här han vi inte komma - men vägen fortsatte uppåt. I många kurvor kunde vi näst intill läsa vår egen bakre regskylt. När trädgränsen för längesedan passerats försvann utsikten då vi helt plötsligt befann oss i ett moln. Vi såg max två meter framför oss och rullade sakta fram i 10km/h. På andra sidan molnet passerade vi gränsen och kom in i Österrike där vi välkomnades av alpkor med klockor runt nacken. Efter en vindlande färd ner nådde vi till slut Sölden - i receptionen fick vi varsin Marillensnaps och hela kroppen kände att vi var framme.

Prost /Helén

Berg- och dalbana

Smålänningarna verkar glada för att  de fick komma ur bilen en minut

Mindre pålitliga passagerare fick sitta kvar

Alla barnen ville känna på första snön vi passerade - mer skulle det bli!

Moln, snö och en liten väg

-Kan ni se Malmqvistarnas bil?

Å så bar det utför

Muu